Rimbloggen

Här är bilderna vi tog på vår semester
när vi missa färjan och kom sist i kön
där är jag med metspö på den smala bryggan
när vi hyrde sommarstället där på ön.

I ett fotoalbum där står tiden stilla
mellan pärmarna är allting som förut
och varenda gång vi bläddrar ibland minnen
kan vi le och säga: "Tänk så man såg ut".

Där är första bilden som jag tog på Lillan
när hon låg i vagnen och hon sprattla vilt
och där sitter du och jag i sommargräset
vi har picknik på en gammal blommig filt.

Många är de konstnärer som fascinerats av det här med fotografering. Visst är det en massiv känsla av att kunna stanna tiden om så bara för en millisekund, som sprider sig i bröstet när man knäpper fram sina foton.
Känslan av att du med ditt till synes ytliga liv trots allt är en liten bricka i ett så mycket större spel, en sannskyldig skärva av tiden, för att bruka en sliten metafor.

Sedan 1800-talet har denna förmåga för oss människor funnits, att med kamerans hjälp dokumentera vår samtid. Bilder som sedan bär vittnesbörd om hur just du satt de evidenta avtryck i tillvaron som möjligen gör dig odödlig.
Det rör sig om ren och skär magi.
Just där, just då inträffade det som vi nu för evigt kan ta del av på bilden. Just den sekund som förflöt när vi åt picknick på den blommiga filten. Den sekunden kommer aldrig mer igen.

Visst, vi kan återigen plocka fram vår blommiga filt, samma gamla filt som på fotot, men det ögonblick vi sett på bilden, just detta magiska ögonblick kan ALDRIG mer komma åter. Lite ledsamt och vemodigt men alltjämt en av livets stora lärdomar.

Det är självklart detta som Rimbloggens favoritdansband; Lasse Stefanz, velat beskriva i sin utlämnande låt "I ett fotoalbum", en av bandets paradnummer.
Vi möter i låtens inledning ett (förmodat gammalt) par som blickar tillbaka och minns hur det en gång var och "tänk hur man såg ut".
Det är med andra ord ett styng av skamsenhet som bubblar upp inom berättaren av texten, då han tänker tillbaka på alla dessa minnesbilder som passerar revy. Metspöet, bryggan, filten, lillan och vagnen. "Tänk så man såg ut".

Lite märkligt är det ändå att just ett dansband äger denna självreflekterande insikt, att man "såg ut".
Jag som trodde dansband var immuna mot liknande eftertänksamhet och tillbakablickande.
Hela konceptet dansbandsmusik har ju en gång emanerat från en värld till lika delar bestående av skapad trygghet som oreflekterad oligofreni.

Eller som man också skulle kunna uttrycka saken:

På ett dansbandshak står tiden stilla
mellan låtarna kläms samma gamla bak
det är svettigt och det låter ganska illa
efter dansen ställs en fråga, ganska rak:

-Ska du hänga med mig sedan bakom scenen
här uti vår vackra folkets park?
-Nehej du, jag får gräsfläckar på benen
och dessutom är jag lika torr som bark