Rimbloggen

I hit the road out of nowhere
I had to jump in my car
And be a rider in a love game
Following the stars
Don't need no book of wisdom
I get no money talk at all

She has a train going downtown
She's got a club on the moon
And she's telling all her secrets
In a wonderful balloon
She's the heart of the funfair
She's got me whistling her private tune

***
I take you on a skyride
A feeling like you're spellbound
The sunshine is a lady
Who ROX you like a baby

Efter flera år av samhällskritiska texter bestämde sig Per Gessle 1990 för att han skulle slå sig lös i en annan kontext. Hans oppositionella kollektiv Gyllene Tider (för konstkännare bekanta under namnet Halmstadsgruppen) hade gjort det till sin roll att belysa livets orättvisor (Billy), avslöja maktens arrogans (Marie i växeln) och fokusera på de fasor som det eskalerande mediesamhället fört med sig (Flickorna på Tv2).

Dessutom var bandet inte främmande för en aktiv roll i miljöfrågan och det nu så hett omdebatterade klimathotet (Tylö Sun), ej heller att mitt i allt allvar ironisera över sin egen generations kampvilja ((Kom så skall vi) leva livet)

När så Per träffade Marie Fredriksson i mitten av 80-talet och de bestämde sig för att blondera sitt hår och ikläda sig axelvadd, var turen kommen till det populärmusikaliska fenomet Roxette 1986. Första plattan Pearls of passion blev förvisso ingen demarkationslinje mellan den folkliga popen och de samhällskritiska textavsnitten. Många ser exempelvis singelhiten Neverendig love som den kanske tydligaste indikatorn på socioemotionella bindningar i de tidiga, agrara samhällen som uppstod i det medeltida feodalsamhället.

Efter succén med plattan Look Sharp 1988 som rendererade bandet en USA-etta och senare ett eget hotell åt Herr Gessle, kände upphovsmannen ett visst behov av att ta några steg tillbaka och rannsaka sin alltför akademiska hållning visavi textförfattandet.

Resultatet går att skönja i titelspåret till plattan "Joyride!", 1991.
Nu är det inte länge någon botgöring som önskas, ej heller något uppbrott från invanda föreställningar, ännu mindre något försök till revidering av antika tankemönster, exempelvis hittar vi inga referenser till vare sig Caesar eller floden Rubicon på plattan "Joyride!".

Istället verkar det vara så att Roxette enbart vill se denna skiva som underhållning, en förströelse för stunden, en nypa socker att kasta i kaffet, så att säga. Och visst unnar vi bandet detta avbräck i en annars så analyserande och docerande kontext.

Det finns en fin svensk översättning av Britt G Hallkvist av ovan nämnda text. Här följer den:

Jag slår i gatan från ingenstans
var tvungen att hoppa in i min bil
och bli en ryttare i ett kärlekens spel
följande stjärnorna

Behöver ingen visdomsbok
får inget pengasnack alls
Hon har ett tåg som går till centrum
hon har en klubb på månen
och hon berättar alla sina hemligheter
i en underbar ballong
hon är nöjesfältets hjärta
och hon får mig att viska i en
privat melodi

Hon säger: Hallå, din dåre!
Jag älskar dig!
Kom, låt oss rida en nöjesritt
rida en nöjesritt

Jag får för mig
Du förstör mig
Om du rör mig
natt efter natt

Om jag drömmer
Om du glömmer
Du får för dig
Leka tafatt
'''
Du förför mig
Jag förgör dig
Om du rör mig
natt efter natt
Om jag vaknar
Ser din saknad
Du förför mig
eller ditt skratt

Du gör mig het
Så glöm vår planet
Se på din mun
Den gör mig stum
Om du rör mig
Jag förgör dig
Du förför mig
i min fantasi

Låt oss förflyttas. Till en annan tid. Till ett annat rum.

Rummet badade i rosa, lila och marinblått. Stora vita, spröjsade fönster stod smått på glänt. Det var kväll och genom fönstret drog en behaglig bris, utanför syntes den benvita månen vandra sin tysta ban. Trädkronorna utanför fönstret vajade något men uppenbarligen var kvällen bara måttligt kylslagen.

I centrum av rummet stod en vit dubbelsäng. I den satt en välsminkad och rosaklädd Git Persson och trånade. Hon sjöng sin sång medan hon inte särskilt sedesamt smekte en stackars leksakselefant och över sängens aprikosfärgade sidenlakan med sina späda händer. De rödmålade naglarna pressade sig stundtals ner i sängkläderna så att lakanen blev ännu mer veckade och rufsiga.

Git Perssons blöta ögon sökte sig mot kameran, eller möjligen åt något annat håll. Blicken letade, synen famlade sig omkring. Skulle han komma? Skulle den man som så till den milda grad lyckades förgöra henne i samma stund som förförelsen inleddes...skulle han dyka upp denna månbleka kväll?

Jo. Visst skulle han det, han var lika förutsägbar som alltid. Titta! Där kom han ju.

Jan Guillou. I smoking och ypperligt välkammad. Hans sneda blick, majestätiska axlar som avslutas med de sedvanliga, diminutiva underarmarna. Och så då presenten till Git. En liten vän gåva, ett ömhetsbevis. Vampyrtänder från Buttericks!

Mellan Jans spetsiga, blanka framtänder skymtar betraktaren av Melodifestival-videon (1986) en stor skådespelartalang. Och med den skrider Jan, förföraren, till verket. Ännu en kväll.

Det är dock lite oklart huruvida Guillou får in någonting om Palestina i det hela men är det någon som lyckas med det är det Vampyr-Janne.
Git Persson överlevde och sjunger nu fågelsånger med Curt-Haagers.

Han står där med tårfylla ögon
En flykting från främmande land
Han flydde från skräcken och döden
Till ett liv på en tryggare strand

Det blöder ännu i hans hjärta
och han känner sig rotlös och vild
Kan du tänka dig in i den smärta
han bär sen han miste sin familj

lalalalalala

Han gråter när jag får förklara
Att det kanske ändå finns hopp
Om en fyra fem månader får han svar
Och han lovar att inte ge upp
De drömmar han har att få leva
Ett liv utan fruktan och nöd
Och han nynnar en sång som han hört en gång
i sitt land bland blod och död

lalalalalala

Men han fick inte stanna i landet
För det finns alltför många som han
Vad som nu väntar honom kan ingen förstå
Ändå fylls han av hemlängtans brand
Och ett hopp väver fram i hans inre
Nu ska han resa hem till sitt folk
Och han dansar och sjunger och kramar mig hårt
Jag som bara va hans tolk

Jag vet inte vad det är, men varje gång som jag läser denna text, får jag liksom en liten tår i ögat.

Så här års händer det ofta att den frusna markpersonalen på Arlanda får ta hand om avisningsjobb.
Det är hårt och skrämmande men någon måste göra det.

Oftast går det relativt snabbt innan flygplanets vingar är avisade och sedan är det bara för planet att lyfta mot varmare nejder. Detta skall dock inte tolkas som att ett antal egyptier eller så får lämna landet.

Det hela rör sig bara om ett missförstånd byggt på att någon hört fel. Det handlade aldrig om ett asylärende. Det var inte någon avvisning, utan bara en avisning. Nota bene!

Något hörselfel kunde de flesta som lyssnade på den Svenska Melodifestivalen 1987 dock inte skylla på, låten var verkligen så här öm och timid. Den vädjade till våra känslor och hos de flesta stockade det sig i halsen där framför tv:n.

Vad modig den mannen är, tänkte vi. Han har mot sin vilja, i sin profession som tolk, sett på och tvingats genomföra detta hemska. Sett hur människors liv slås till spillror. Och ändå...ändå har denne man så pass stor sinnesnärvaro och kraft att kunna sjunga lalalalalala i refrängen!
Djupt imponerande!

Vem är denne gyllene ängel som televiserat lallar hem till våra vardagsrum spridande humanismens evangelium? Jo. Han heter Jan-Erik Karlzon (bör ej förväxlas med förre SAS-chefen Jan Carlzon) och han tävlade 1987 i Melodifestivalen med låten Flyktingen. Låten har en ganska traditionell text där hjärta tillåts rimma med smärta medan land klibbar ihop sig med strand. Låten starkaste passage är ändå det crescendo som byggs upp i avsnittet Ett liv utan fruktan och nöd Och han nynnar en sång som han hört en gång i sitt land bland blod och död .
Möjligen kan det närmast efterföljande lallandet just här kännas något malplacerat eftersom Karlzon så tydligt och med sådant eftertryck berättat om landet långt från mjölk och honung, snarare "bland blod och död".
Fast Karlzon vill ju befästa det oskyldiga och ursprungliga i den sång som flyktigen hela tiden går omkring och nynnar.

Och Karlzon borde ju veta. Han var ju flyktingens tolk.
Annars är han - enligt Google - mest känd för att ha skrivit texten till Sten & Stanleys brottarhit "Jag vill vara din, Margareta!".
Tro det den som vill.