Rimbloggen

Jag vakade ensam i natten
i huset där människorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och hård
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
Ja jag tog den i kupade händer
och jag huttrade till där jag stod

Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala
Lalalalalalalalala
lalalalalala

Den kom som en jagad om natten
en flykting från främmande land
Som en som har räddat sig undan
när alla de andra försvann
Den kom i en doft utav rosor
som någon har trampat i tu
Och med ljus ifrån slocknade stjärnor
som en duva
som en duva
Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor
som någon har stampat till grus
Men den som en gång har levat i frihet
vill ut i det fria igen
Och den som en gång blivit jagad på flykten
kommer alltid att drömma sig hem

Som synes har det alltsedan 60-talet varit en stor angelägenhet för den svenska proggen att inte hemfalla åt allmänt borgerliga och rent fördärvliga ideal såsom struktur och disciplin, att inte i låtsammanhang anamma eller skildra saker och ting på ett konservativt och konventionellt sätt.
Kanske är det just därför som Björn Afzelius och Mikael Wiehe känns som sådan rebeller i just denna pamflett som upphovsmannen Afzelius valde att kalla Som en duva. Här får vi nämligen en frustande text som helt saknar de klibbiga pasticher på Brel eller den ångande och uttjatade sentimentalitet och smörighet som av tradition präglar den inhemska, kommersiella musiken med all sin öronsirap.

Här samlas också vreden mot den stillatigande konsensus som präglar svenskt samhällsliv.
Budskapet i låten - att en duva trivs bäst i luften - inpräntas på ett djärvt och nydanande sätt helt utan klichéer såsom rosors doft, stampat grus och slockande stjärnor - liknelser som för en mindre nogräknad författare lätt riskerar att liksom trilla in i texten likt en enpinnad Vietnambanderoll...

I texten vaknar vi samtidigt med låttextens jag-figur, huttrande i sensommar eller möjligen en begynnande höst. Tanken att mannen (vi antar att det är en man, dock ej nödvändigtvis en kvinnoförtryckande mansgris, män kan ju vara olika...) bosatt sig i en lada eller en jordhåla avsedd för grävlingar slås snabbt ur hågen då vi får reda på att berättaren vaknar ensam "i huset där människorna sov". Det är alltså inte Jesus i stallet vi här möter. Känns bra att redan från början få det klarlagt.

Denne man får alltså besök av en "fågel" som han väljer att ta mellan sina kupade händer "som en duva". Huruvida det verkligen rör sig om en duva svävar åtminstone jag fortfarande i tvivelsmål om.
Det kan vara en metafor för Nelson Mandela.
Eller Tomas Wassberg. Vad vet man?

I alla fall. Efter att han tagit hand om denna blödande fågel i sina händer, börjar han att huttra.
Det har plötsligt blivit kallt, ty världen är kall, utom möjligen i Nicaragua.
Faktum är att det har blivit så in i helvete kallt att man bara måste brista ut i ett mysteriöst och kruserligt "lalalalalalalalala lalalalalalalalaaaa"...
Sånt kan ju drabba alla. Wiehe mer än de flesta, vad jag förstår.

Wiehe har ju annars under många år (när han inte lallat runt) skildrat samtiden och inte bara det. Han har använt äldre koncept och händelser ur historien för att få oss att vakna upp ur vår nutida slummer och agera snabbt (gärna också propagera, reagera och könskvotera).
Hans klassiska epistel Titanic sägs ju egentligen handla om kärnkraftsomröstningen 1980.
På samma sätt handlar Lindansaren om Anders Wall och PG Gyllenhammar.
Däremot är det falskt att Flickan & Kråkan skulle anspela på Anna-Greta Leijon och Ebbe Carlsson.

På senare år har dock Wiehe rönt en stor framgång med en låt där han på ett slentrianmässigt sätt försvarar den svenska proggens klädval under snart 40 år. I låten öser han lovord över fårvästar, näbbstövlar, arbetarskjortor och rutiga hucklen.
Den låten heter som bekant "En sång till modet".