EN SLITEN GRIMMA
En sliten grimma hänger i mitt stall.
En blanknött sadel ligger på sin pall.
Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar min ponny borta är.
Min ponny nu nått slutet på sin färd.
Hans hovtramp hörs nu i en annan värld.
Han i klöverängar går på vall.
Jag är ensam i mitt tomma stall.
Han var en vän, just en sån vän
man ej tror finnes på vår jord.
Jag ofta sade dessa ord.
Du är en bra kamrat, en god kamrat
Hans ögon gav mig svar
Den bilden i mitt minne lever kvar.
Rimbloggen har tidigare uppmärksammat den svenska folksporten ridning medelst häst.
Ett tema som enkannerligen är intressant inom den svenska populärmusiken.
Popen och schlagern har ju som främsta uppgift att tolka sin samtid och fånga upp livets alla fenomen och skeenden.
Följdaktligen har sångare och poeter, musiker och golvläggare i alla tider hyllat denna människans urkraft och dunderfåle, nämligen ponnyhästen med sin oeftergivliga blandning av graciös lekamen och frustande spänst.
Redan på 60-talet hade Cacka Israelsson en megahit med sin Gamle Svarten, vi minns alla Gullan Bornemark-låten om "min kära lilla ponny" eller Tomas Ledins ensarterade slagdänga Släpp hästarna fria.
Alltjämt i våra dagar skrivs det sånger om hästar. Nu senast i den svenska Melodifestivalen 2008, där ju Charlotte Perelli fick en enorm framgång med en låt som handlar om Fantomens häst Hero.
Här ovan synes dock en riktigt finstämd sak, en gång framsjungen...ja, närmast frambesvärjd av inga mindre än Vikingarna. Låten heter En sliten grimma.
Författaren Björn Ranelid har en gång skrivit att man skall "bära sitt barn som den sista droppen vatten".
Jag skulle vilja hävda att denna text bör framsjungas med samma varsamhet.
Låten bör framföras mycket ömt, mycket hjärtligt och med en stor respekt för upphovsmannens sätt att bygga upp en stämning.
"Han i klöverängar går på vall. Jag är ensam i mitt tomma stall", sjunger Vikingarna.
Som Karin Boye skaldade på sin tid; "visst gör det ont när knoppar brister".
Annars är mitt favoritavsnitt följande passus: "Frågar du varför jag tårar bär
blir mitt svar min ponny borta är."
Jag älskar den smått sakrala och docerande ton som lånat sin språkliga dräkt från Elsa Beskow och Alice Tegnér.
Tänka sig att dansbandstexter kan vara så här finstämda.
Det var helt nytt för mig. Något alldeles i hästväg, om sanningen skall fram.
Vill bara påpeka att En sliten grimma inte är en original-Vikingarna, utan en gammal countryklassiker, tolkad av Thory Bernhards redan på femtitalet och senare bl.a. av Sven-Ingvars. Det var den GW Persson envisades att nynna på när han och Guillou var ute på jakjakt i Tibet. Mozartfantasten Guillou blev då något förtretad.
Översättningen gjordes f.ö. av Thorys make Leonard "Leon" Landgren, mångsysslare inom musikbranschen på farfars tid.
Vill bara föra till handlingarna att detta inte är en original-Vikingarna (det finns ju ganska få såna; ända sen den sjungande kuratorn Stefan Borschs dagar har ju bandet varit vårt högst betalda coverband).
En sliten grimma är en gammal countryevergreen, översatt av Leonard "Leon" Landgren, vars hustru Thory Bernhards sjöng in den på vax redan 1953. Senare också tolkad av Sven-Ingvars.
Det var f.ö. den sången GW Persson satt och nynnade på när han och Guillou var på jakjakt i Tibet. Mozartfantasten Guillou blev vid tillfället något förtretad. Allt berättat i Videokväll hos Luuk.
Tack Kalle. Har för mig att Vikingarna har gjort en hel, kramgo platta med liknande evergreen, tolkade på sitt säregna vis. Icke desto mindre är texten helt genial.
Vill bara i all enkelhet påpeka, att den ultimata svenska tolkningen av ovanstående mästervärk exekverades skivledes av hr Cacka Israelsson. Fast Thory "Vildanden" Bernhards är inte heller dum.
Va ba de jag ville ha sagt...
Detta var den första låt Vikingarnas Christer Sjögren sjöng inför publik. Han var fyra år och på besök hos farmor och farfar hemma i Hagfors. Köket var fullt av folk och någon bad lille Christer sjunga en sång. Christer var så blyg att han ställde sig bakom dörren och sjöng just denna låt. Det bör ha varit runt 1954, alltså ett år efter att Thory Bernhards spelade in den på skiva.
Cacka Israelsson lär för övrigt ha spelat in den på svenska redan 1952. Av någon anledning gjorde han en ny inspelning den 18/2 1954.
