Rimbloggen

Han sa min älskade Elvira

vill du be en bön för oss

Han la sin kind mot hennes
hon kröp in uti hans famn

Han sa när gryningsljuset
kommer ska vi mötas än en gång

han smekte hennes lockar
och han viskade hennes namn

Där stod sju små vita änglar i ett gryningsljus och såg

hur en löjtnant och hans älskade la sitt öde i en våg

Deras kärlek var oändlig av en sort man sällan ser

å sju små vita änglar sluter ögonen och ber

Några svalor flög mot himlen när det första skottet föll

Han sa Herren må förlåta för det var för för kärleks skull

Han la an och gick i döden med en bön om att få se

sin älskade Elvira snart han såg sju små änglar le

I mer än hundra år har svenska folket fascinerats över den sorgliga och romantiska sannsagan om greve löjtnant Sparre och den förtrollande, danska cirkusartisten Elvira Madigan.
En braskande relation som för sin samtid tedde sig nästan lika omöjlig som den text Alf Robertsson i början av 90-talet levererade i ämnet.
Tydligt är att Alf Robertsson här ikläder sig Sparres roll och ser denne som sitt alter ego. En man som av rådande omständigheter i form av kärlek och konvention tvingas till ett blodigt och oåterkalleligt dåd.  
Trots sångarens sedvanliga förmåga att så intensivt med trovärdighet berätta sin text, vill vi inte på något sätt insinuera att han har för vana att skjuta ihjäl sina ligg. Med hjälp av klassiskt dramaturgiska grepp lyckas han dock iscensätta denna igenkänning. Vi kan nog alla leva oss in i känslan av att begå självmord till tonerna av sju små vita änglar som vanvördigt skrålar på i bakgrunden.  

I textens början möter vi de älskande sittande i ett för sammanhanget passande ljus. Det grådaskiga gryningsljus som alla som någon gång hyrt sig en stuga på Själland har så lätt för att känna igen.
Emellertid bjuder Elvira också i denna allvarsamma stund på överraskningar.
De tu står som tidigare nämnts i beråd att begå självmord men Elvira känner sig inte riktigt klar med cirkuslivet.
När Sparre ödesmättat lägger sin kind mot hennes så inte bara kryper Elvira in utan gör även en regelrätt saltomortal då hon "kröp in uti hans famn". 

Både Elvira som Sparre vid tidpunkten redan har skjutit ihjäl och även Sixten själv, var vid stunden djupt anfrätta av moraliska tvivel. Sparre hade lämnat fru och barn. Elvira Madigan hade gravt åsidosatt sitt åtagande och misskrediterat sin arbetsgivare som också i förlängningen var hennes artistiska familj. 
Föga förvånande då att Robertsson sjunger att de "lade sitt öde i en våg."
Vanligtvis kan ju frasen uttydas som att Sparre tvivlar på om han och Elvira kommer att dö eller inte. 
Två skott i pannan brukar vara en stark koofficient för detta. Rimligen syftar Alf på det moraliska vägskäl Sparre står inför och följderna därav.

Robertsson sjunger: "Deras kärlek var oändlig av en sort man sällan ser". 
Ungefär som de trinda och saftiga sommarkantareller man sällan ser.    
En sista naturlyrisk passus. Bondepraktikan har lärt oss följande; när svalor flyger lågt kommer regnet.
När svalor -likt de i Robertssons text - flyger "mot himlen" förebådar detta högtryck.
I all tragedi verkade det ju som att danskarna trots allt fick fint väder under den ödesdigra dag som Alf Robertsson förevigat i sin smäktande ballad.