Rimbloggen

Om du lyfter upp din blick
bort mot kullen mitt i byn
ser du ett gammalt torn
som alltid sträckt sig emot skyn

Men där har varit torrt och tomt i många år
men nu har nånting hänt, ja det är visst redan vår

Ja kom att rusa dit och mot mig
strömmade en ljuv musik
där var en salig blandning
av människor och färg och folk som var enorm

Där fanns en rockgrupp och
blåset ifrån frälsis sjunde kår
jag såg en punkfrisyr och
tanter med knutar i sitt hår
och alla klämde i för fosterland
och kungakör och taket lyfte sig
när både gammal och ung sjöng med

Jag hade aldrig hört dess like förr
det var det vackraste som rört mitt hjärtas dörr
och hela stället gunga så jag fick lust att sjunga med

Vi som någon gång varit med om det underbara i att bli föräldrar har självfallet ombetts att beskriva just den känsla som infinner sig då barnet är fött.
Visst har vi försökt med våra små futtiga trevare till försök att åtminstone vagt beskriva unset av denna orgiastiska upplevelse men tämligen omgående insett att det är fullständigt ogörligt, för att inte säga omöjligt.
Orden räcker inte till.

Pianisten Per-Erik Hallin hade inga sådana problem, då han tävlade med Morgonluft i Melodifestivalen 1985.
Den lycka som så uttömmande beskrivs här ovan, går att derivera till själva händelsen i sig, nämligen anledningen till att Hallin firar.
Det som blivit fött är självklart ytterligare tre minuter av rampljus för Per-Erik.

Hallin var en intressant gröda odlad i ett 80-talistiskt drivhus som till lika delar använt Kalle Anka, Göteborg och kristendom som gödsel. Han har spelat med Elvis, medverkat på otaliga gospelskivor och varit den svenska rösten åt en viss Donald Duck. För detta mottog han 2006 det hett eftertraktade Artur Erikson-priset för  "ett allsidigt konstnärskap, som tar sig uttryck i ett innerligt sätt att bära ett budskap och en förmåga att skapa närhet till sin publik". Obs direkt citat.

Det innerliga sättet att bära fram ett budskap kommer bäst till uttryck i denna strof, anser jag:
jag såg en punkfrisyr och
tanter med knutar i sitt hår
och alla klämde i för fosterland
och kungakör...

När man skymtar en sådan textmässig gemenskap och en sådan värme, är det inte utan att man blir lite religiös och vill sätta sig vid ett piano iförd mintgrön kofta.
Man känner sig upprymd. Man skymtar ljuset, om så bara två neonfärgade lampor i taket, riggade av SVT.

Att få barn är i sanning ett mirakel.
Att tävla i Melodifestivalen två år i rad utan att gå vidare till andra omgången är det inte.