EN PANELHÖNAS BEKÄNNELSER
Jag gick mig ut en afton på en tonårsdans
där jag mötte lille Hans
Sista dansen då bjöd han upp en annan brud
och jag var utan chans
Så jag har aldrig blivit kysst
Nej jag har aldrig blivit kysst
och det är väl ändå inte schysst.
Det finns något kittlande charmigt över sångerskor som så här utan vidare baktankar, frejdigt skyltar med sin oskuld i det offentliga ljuset.
Det hela är ett fenomen främst förekommande i den svenska 60-talspopen. Sångerskan som aldrig blivit kysst (åtminstone inte innan låten spelades in) heter Lena Conradson. Med sig (för att bevittna detta offentliga tillkännagivande) hade hon Claes Rosendahls orkester som fann det tvunget att inrama historien med en klämmig foxtrot, för att ytterligare sätta in åhöraren i den fasansfulla känsla som en panelhöna befinner sig i, då den virvlande dansmusiken ljuder och man märker att man sitter ensam kvar. Välklädd, manikyrerad, nytvättad och okysst.
Redan i textens episka avstamp märker vi vartåt det barkar. Den inte allt för långe tysken Hans (här figurerande utan Greta) nobbar i sångens inledning textens jag-person för en annan tjej. Anledningen till varför sångerskan hela tiden förkastas framgår däremot inte. Kanske har hon slarvat med Stomatolen...
De adekvata, förmodat frigjorda och nyskapande orden finns där, som i alla tidstypiska, svenska 60-talstexter.
Det handlar om "tonårsdanser" och "brudar". Längre fram i texten dyker även den ohövlige raggaren "Ragge" upp.
Han "bor i samma kåk". På gatan "parkerar han sitt raggaråk".
Dessvärre släppte Ragge aldrig ratten, varpå Lena Conradsons otursamma predikament kvarstod.
Hon blev aldrig kysst.
Och man måste självklart fråga sig om inte kyssar var en rättighet, även på 60-talet. Alternativet ter sig allt för diaboliskt.
Som Lena själv sjunger:
"Det är väl ändå inte schysst."
Kommentarer
Trackback
