Rimbloggen

Nu när jag snart skall fylla 35
vill ni tro att brudarna inte vill ha med mig hem
men se för där så hade ni fel
än så länge är jag inte så stel
att jag inte kan ge dem det som de ber mig om

Då undrar ni väl alla vad det är som de trugar mig om
Jo det är såna saker som ni bara sett på film nån gång
För det är det som jag kan bäst
De brukar jämföra mig med en häst
Kom till kvällens Don Juan så skall jag visa er vad jag kan

Jag vill ha brudar med läckra korta kjolar
som vet att det är just mig de roar
Vill ni ha en riktig man så skall jag visa er vad jag kan

Att varsamt sätta sig ner och läsa texten till dansbandet Esexs 90-talshit Brudar med läckra korta kjolar är ungefär lika fräscht som att stillsamt pressa en halv citron över en tallrik med nygrillad lax.
En distinkt känsla av krispighet sprider sig under det att man ser hur upphovsmännen (jag gissar att det rör sig män) valt att förlägga sin story till den marknad som ligger så nära till hands när vi talar om dansbandmusik; nämligen köttmarknaden.

Texten handlar om lust, kättja och män med dålig smak.
Om du vill ta 2 minuter och 45 sekunder av ditt dyrbara liv till att titta på den medföljande videon här ovan, vill jag rekommendera dig till att särskilt rikta din varseblivning gentemot en av bandmedlemmarna som spelar gitarr iförd en illuster liten keps.
Likt en Tom Selleck i skinnväst nästan gungar han fram den musik som bildar basen i denna helhetsupplevelse.

Sångaren i bandet återfinns bakom trummorna (i likhet med exempelvis Olle Jönsson i Lasse Stefanz) och det är han som med en sådan allvarsam tyngd framlägger sin heta begäran. Han vill ha brudar med läckra korta kjolar.
Lägg märkte till hans modesta önskemål. Det viktiga är att tjejernas kjolar är läckra.
Hur brudarna själva ter sig lägger han ingen större vikt vid.
Kanske känner han sitt ego dämpas något av sin egen plufsighet, varpå en preferens avseende kontahentens mänskliga utseende inte spelar någon större roll.

En annan notering gällande texten:
Jag har aldrig själv begett mig till någon dansbandslokal i avsikt att dansa men känner mig ändå tämligen säker på min sak, när jag hävdar att lejonparten av de kvinnor som frekventerar dylika ställen mycket sällan kommer dit i heltäckande byxor eller kjolar som släpar i marken.

Nog är det väl tvärtom så att flertalet dansanta damer i en danslokal har på sig minimalt med kläder.
Eventuellt kan detta vara en fördom från min sida men jag känner mig samtidigt relativt övertygad om att denna klädsel (linne, kort kjol, smink, hårspray) är både praktisk och passande i sammanhanget.
Sett i detta perspektiv ter sig Esex-sångarens begäran lite senkommen och onödig.
Man vill ropa till honom:
-Titta på dansgolvet, din skinnväst-Tarzan. Brudarna har redan korta, läckra kjolar på sig.
Problemet är att de inte vill ha dig!

Relaterade rim: Mats Rådberg

För hon rubbar mina cirklar, hon skövlar och förstör,
hon ger mej ingen ro och jag älskar det hon gör
Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess


1995 släppte en av Trollhättans genom tiderna största kulturpersonligheter en skiva han gav den effektfulla titeln Bok med blanka sidor.
Dock fann man i skivans innerkonvolut ganska få tomma sidor, utan möttes istället av ett antal krumelurer bildande texter, de flesta betydligt spänstigare än den ovan citerade.

Undrar du över vem som är upphovsman?
Det kan jag förstå och jag kan berätta att jag också vet vad han heter.
Men jag kallar honom Frans.

Jag vill inte förklara mig
vill inte stå upp för mina ideal
inte heller försvara mig
vill varken vara svår eller hal
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås

I mitten av 90-talet brukade folk fråga Lisa Ekdahl följande:
Snälla berätta för oss – varför har du benen i kors?
Är det för att du är blond, brådmogen men samtidigt så charmigt oskuldsfull?
Är det för att du gillar imposant jazz och svårförståelig fransk poesi från 20-talet?
Är det för att du ofta syns sittande på Hannas krog tillsammans med en kader av djupingar i manchesterkavaj?
Berätta.
Varför sitter du med benen i kors? Vem vet? Inte du. Inte jag.
Sitter du och stickar en existensiell pläd av fårull? Mediterar du?
Smälter du din senaste kopp med grönt té? Vad vill du ådagalägga med detta beteende?

Och varje gång brukade Lisa svara med ett pillemariskt leende.
Hon sa: För att du sitter bredvid förstås…

När jag som vanligt ringde dig
och på bio bjöd dig ut
så svarade du helt enkelt nej,
nu får det vara slut
Du sa: jag skall vara hemma
lägga mig tidigt och sova
ring inte mer är du snäll
och det, det måste jag lova
Men ingenting kunde hindra mig
jag måste ut ikväll
På stan jag drev tills jag såg dig
med en grabb i en bil av senaste modell
Bilens lack den glänste, kromen blixtrade i dess nos
när jag stod där tyst och tänkte:
"hur enkel är min lilla ros?"

Ty just nu idag så köpte jag
en liten ros i en blomsteraffär
En ros röd som blod
så att du förstod
att det är dig som jag håller kär

Arne Qvick hade när det begav sig en märkvärdig egenhet som särskiljde honom från alla andra.
Vanligt var ju att man fordomdags köpte sina blommor i en järnhandel, ett skrädderi, kanske av någon gammal a-lagare eller i den lokala Sibyllakiosken.
Men inte Arne, inte.
Han köpte sin ros i en blomsteraffär.
En ros som var röd, för det skall den ju vara. Röd som blod.
Eller kanske som en bandyboll.

Den gamle flottaren Snoddas spelade bandy när han inte sjöng och liksom sin hantverkarkollega Arne blev han svensk megakändis nästan över en natt.
Herr Qvick själv lade en och annan kabel, troligen mest i egenskap av elektriker, när han 1969 fick denna makalösa framgång med Rosen som alltsedan dess flitigt rullat i de mest flottyrindränkta landsvägssyltors halvt sönderslagna jukeboxar.

Likheterna mellan Snoddas och Qvick är självklart också den påstått självupplevda texten, som de bägge så oförmodat levandegör genom att suggerera fram en känsla av autenticitet.
Det här är verkligen centrallyrik när den är som allra bäst. Man tar åt sig, inser, förstår, känner och andas med dem.

Man vet hur det känns att bli ratad.
Man vet också hur väldigt mycket värre det måste kännas om föremålet som ratar en, gör detta tillsammans med en person som kommer i en bil "av senaste modell" vars krom glittrar i nosen, när man själv står kvar, lite skamsen, med en trött ros i sin näve.

Man vet samtidigt hur det känns att uppleva äkta, besvarad kärlek.
Självklart en diametralt motsatt känsla - men framburen med samma innerlighet och engagemang som gör att man sväljer varje ord. Det här, det kommer från hjärtat.
Man kan inte annat än smälta inför ordens äkthet, när Snoddas i Flottarkärlek sjunger: "Jag har svurit blonda Anna evig kärlek, evig tro medan lägerelden falnat invid ås".
Känslan av uppriktighet och sanning blir inte alls mindre av det efterföljande "haderian, hadera, haderian, hadera".
Snarare tvärtom. Det här är en man som burit på känslor som han alltjämt har kontakt med och kan hantera.
Det är allt annat än nostalgiskt bludder, Snoddas sjunger om det svåraste i livet. Om tillit och förtroende.

Arne Qvick är född på 30-talet, var ungefär 30 år gammal när låten gjorde succé och fick under tårfylld glädje se sin älskade låt Rosen toppa Kvällstoppen hela fem veckor i rad.
Sedan dess har vi inte hört så mycket av honom, trots att han inalles släppt 15 LP-skivor

En frestande tanke är givetvis vad som hänt med låten om han inte haft en ros i sin hand - utan kanske istället en machete?
Likt en asiatisk kampsportare skulle Arne svinga sig fram i texten och utkräva hämnd. En hämnd röd som blod.
Skulle han kanske också vid detta skickelsedigra tillfälle gått lös på grabbens blixtrande bil?

Visst.
Varför inte? Det skulle väl vara en härlig kontrast?
En Kill Bill-inspirerad text om hämnd, blod, död och lidande.
Allt ackompanjerat av samma finstämda musik.

"Ring inte mer är du snäll. Det måste du lova
Fuck You I Wont Do As You Tell Me, Fuck You I Wont Do As You Tell Me"

Kanske något för Marilyn Manson att göra cover på...

Du har ständigt jobbat över
Jag har trott att det var så
Du har sagt att du behöver
Och då måste det ju gå
Jag har suttit här och väntat
men nu börjar jag förstå
att det hela var blott lögner
som du fick mig att gå på

Du ringde från Flen
Och sa att du var sen
Sen var du i Luleå
Du stack till Hässleholm
Till Halmstad och Laholm
Och nu måste du förstå

Om din kärlek den är sådan
Att du aldrig kan få nog
Får du finna någon annan
Och nån annanstans
att bo

Inom dansbandsmusiken är sånger om otrohet nästan lika vanligt förekommande som Koskenkorva i en finsk bastu.

Kanske är det turnélivet med alla bandmedlemmarna sittande i en grällt målad buss som ständigt far genom ett till synes lika ständigt vintergrått Sverige som föder otroheten eller ryktena om densamma.
Ämnet tycks åtminstone ligga nära till hands, vilket Rimbloggen tidigare skildrat.
Sten & Stanley sjöng exempelvis om en avslöjad otrohet och de konsekvenser detta ledde till 1985.

Låten här ovanför komponerades under det tidiga 90-talet till dansbandet Grönwalls.
Låten, skriven av Ulf Nordquist återfinns på Grönwalls schvungfulla debutskiva Du har det där som kom 1992.

Idag känns det förstås självklart att texten handlar om just Flen och otrohet men vad väldigt få känner till, är att textförfattaren Nordquist initialt hade en del andra, svenska orter på förslag till låtens refräng.
Här följer några av de förslag som dessvärre ratades:

Du ringde från Arvika och sa du ville fika
Du ringde från Skanstull och sa du var bakfull
Du ringde från Nykvarn och sa du var med barn
Du ringde från Askim och sa du sniffade kontaktlim
Du ringde från Malmö och sa du var halvdö

samt den allt annat än uppskattade:

Du ringde från Mora och sa du börjat hora...

Ställd inför dessa förslag ter sig texten om Flen som ganska normal och oförarglig.
Att orden väckt känslor råder det dock inga tvivel om.
Många är de depraverade sällar som genom Grönwalls explosiva gestaltning av texten funnit en slags inre frid.
Vilket inte minst märks i detta klipp, där den borne dansbandsgiganten Tony Örhn tolkar texten på ett sparsmakat och återhållsamt sätt:

Om du vill bli min vän, jag blir din
Jag tror nog våra vägar kan passas in
Det är inte mycket alls jag begär
Du får vara dej själv, jag lovar och svär

Kan bo ihop, vi kan bo isär
Vi kan träffas jämt, eller här och där
Och du får ringa mej när som helst du vill
Vill du att jag ska komma, säg bara till

Tapetklister under mina skor
Du är så mycket vackrare än vad du tror
Jag vågar inte
Jag vågar inte

Sångaren i Kristinehamnsbandet Jumper utvecklade på 90-talet en blossande kärlek till ett tapetklister med dålig självkänsla ("du är så mycket vackrare än vad du tror").

Länge hade han gått och limmat på henne och till slut fick de kontakt.
Kletig kontakt, som det så gärna blir i relationer, förr eller senare.
När väl klistret hade upptäckt vilken viril yngling sångaren var, ville hon för allt i världen inte släppa taget.
De var som fästa vid varandra. De satt i hop som...som ja...som en gymnastiksko och en bit asfalt.

Kärleken blommade och bandet fick en sådan hybris att de gav sig på Jakob Hellmans musik.
Detta i låten Hon har ett sätt som låg överst på Sommartoppen 1997.

Ett sätt att minnas bandet Jumper är att tänka på deras illustra bandnamn.
Det utsrålar verkligen popsnöre, dekadens, alternativa värderingar och punk.
Kort sagt; allt det som den värmländska metropolen Kristinehamn står för.

Faktum är att relativt många av de band som kom fram under denna era heter saker som Jumper, Cardigans,
Bävernylon mm mm.

Lägg särskilt märke till att sångaren vill att vägarna mellan honom och tapetklistret "skall passas in".
Få blir väl då förvånade när jag avslöjar att han varit generaldirektör för Lantmäteriet.

Nej. Förlåt. Jag blandade ihop honom med Joakim Ollén.
Niklas Hillbom heter sångaren som efter de förundransvärda framgångarna i Jumper släppte en soloskiva med den sägenartade titeln Ungefär såhär.
Och det är väl ungefär såhär jag tänkt avsluta inlägget om tapetklister men...

...jag vågar inte...
...jag vågar inte...

På torsdag äts det ärtsoppa
på lördag är det fest
men fredag är ändå den dagen som
känns bäst
Ge mig då kyckling, det gillar jag mest

Kyckling på fredag det enda jag vill ha
kyckling på fredag då mår man riktigt bra
kyckling på fredag
vad var det jag sa?
Jag vill ha fredag idag...

Till lika delar beroende på den massiva lanseringen via tv-reklamen som genom muntlig tradering i efterhand, framstår nu Kronfågels reklamklassiker från mitten av 90-talet som en stark och gravitetisk del av den svenska folksjälen.

Texten anspelar självklart på varje svensks inneboende längtan efter helg och ledighet, mestadels förkroppsligat i begreppet "fredagsmys" , en företeelse som befäster själva sinnebilden av det svenska folkhemmet.
Först en vecka med hårt arbete och skarpa insatser av alla, sedan gemensam utdelning och utjämning av arbetets resultat, varpå vi med Luthers välsignelse får möjlighet att koppla av tillsammans i en kollektiv förlösning.
"Fredag är ändå den dagen som känns bäst"...

Alla kan arrangera fredagsmys; hög som låg.
Statsministern har fredagsmys hemma (något han med en suck av lättnad yppat i intervjusammanhang) på samma sätt som den fattigaste av lokalvårdare lyckas unna sig en fredagskväll med grillad kyckling, pommes frites och Doobidoo.
Det är en svensk tradition av samma dignitet som ärtsoppan på torsdagarna eller kungens utdelning av fanor till scoutkåren Bävern i Åmsele på nationaldagen.

Något kycklingindustrin var snabba att anamma i den discoglittriga reklamfilmen om fryst kyckling.
Egentligen är ju fryst kyckling något ganska osexigt.
Alla som någon gång hört låten "Kyckling på fredag" slår snabbt såna tankar ur hågen.
Kyckling är rytm, kyckling är svett, kyckling är åtråhet och frihet.

Kyckling är framförallt en förhärdad känsla av glädje.

Man skall känna sig lycklig och utvald om någon ringer till en och säger: "Hej det är jag. Jo, jag tänkte...vill du komma över till mig och äta lite kyckling? Jag menar...det är ju fredag..."

Jag ser en stjärna lysa klar.
Kan den ge oss svar på frågorna vi har?
När barnen ber till fader vår syns en tår.
För dom ensamma
känns decembernatten bara kall och grå.
Och dom vars land satts i brand kan du ge en hjälpande hand.

Det lyser en stjärna för underligt blid.
Det lyser en stjärna för glädje och frid.
Låt oss bygga tillsammans en gemenskapens bro.
Som ger oss hopp och tro.

När hoppets stjärna lyser klar då ska kärleken och glädjen leva kvar
och lysas upp av tre små ord
*fred på jord*.
Går vi tillsammans hand i hand då behöver världen aldrig stå i brand.
Du har en vän.
Friheten.
Låt oss vara rädda om den.

Vad är det som gör att dansbandet Arvingarna har en sådan naturlig kontakt med sitt själsliv och sina känslor?
Är det det faktum att de kommer från Göteborg? Är det på grund utav att deras pappor ägnat sina liv åt dansanta toner och eau de cologne?
Är det för att de bär stentvättade jeans, skinnväst och guldkedjor?
Är det sprayen i deras kalufser?

Frågorna hopar sig, svaren är få. Vi kan dock enas om en sak; de vet hur man lockar fram tårar hos sin publik.
Jag tror aldrig att jag stött på en mer finstämd och sparsmakad text än ovanstående.
Utan att tveka förkunnar Arvingarna sin eskatologi.
"När hoppets stjärna lyser klar då ska kärleken och glädjen leva kvar"
Med små enkla medel berättar bandet sin uppfordrande berättelse, vars konklusion är denna: Du har en vän. Friheten. Var rädd om den.

Låten heter Det lyser en stjärna och är som synes substansiellt influerad av Joanne Ortedahls klassiska julsång om den strålande stjärnan. Arvingarna har t.o.m varit så övermodiga att de nästan stulit en rad rakt av. De har enbart bytt ut ordet strålar mot lyser.
Sådant vågar bara stora stilister göra, stilister som är så säkra på sin egen briljans gällande språk och känsla att de lånar hej vilt och sedan genom denna sin stöld lyckas berika och utvidga originaltexten till att bli något mycket större.
Jämför gärna med Puff Daddy som ju lyfte Police gamla Every Breath You Take till oanade höjder när han 1997 gav ut låten I'll Be Missing You.

Det som är lite tråkigt med Arvingarnas låt är att man hela tiden får en konstig känsla av att bandet i texten försöker driva något i bevis, utan att de egentligen har belägg för sina påståenden.
Detta bryter mönstret, inte bara från dansbandstexter i stort utan framförallt (skulle jag vilja hävda) från Arvingarnas historik av erkänt drivna och väl underbyggda texter.
Det har ständigt funnits en trovärdighet i det som bandet författat. När Casper sjunger att han väntar ensam utanför Eloises dörr så tror man på det han sjunger.

Inte bara för att själva händelsen i sig känns plausibel, utan även på grund av att han tidigare befäst sin sinnestämning i det att han beskriver sig själv som "en boll i ett flipperspel".
När raden om ensamhet kommer förstår vi hela scenen. En man som känner sig som en boll i ett flipperspel förstärks av sina motgångar och kan ensam möta det oundvikliga. Konfrontationen. Sanningen. "Eloise. Är vi mer än bara vänner? Så visa vad du känner"...och så vidare.

På samma sätt känns det trovädigt när gruppen sjunger om Bo Diddley, en man vars liv och gestalt de ger rättvisa och som de besjunger med en erforderlig patos, trots att medlemmarna i Arvingarna näppeligen fick träffa honom in real life.

Annat är det med ovanstående text. Arvingarna ger sken av att bära fram sanningen och visheten till oss. Ändå hemfaller de åt ren spekulation. "När barnen ber till fader vår syns en tår", sjunger de.
Hur vet de detta? Vem är källan?
"Går vi tillsammans hand i hand då behöver världen aldrig stå i brand"
Återigen. Vem har sagt att det är så det ligger till? Det hela känns ofullständigt och lite spekulativt.

Dessvärre måste vi nog avfärda stora delar av texten till Det lyser en stjärna som rena antaganden.

Min pappa kom från Kalmar en liten by utanför stan.
Han bodde nedanför berget innan dom byggde bron.
Sen flytta han till Gävle och skaffa oss ett radhus
med mysig källare

Och på vägen till jobbet gick han förbi alla villor
och tänkte hit ska vi flytta sen.
Men sen kom aldrig och så blev han 63
slutade jobba jag hade flyttat då.

Nu bor jag i en lägenhet och tittar efter större.
Det vore skönt att ha ett sovrum till.
Jag kan cykla till jobbet det tar bara en kvart
så man vill inte flytta för långt åt fel håll nu.

Någon här inne lider av allvarliga Eva Dahlgren-komplex.
Det kan vara Raymond.
Eller kanske Maria.
Det var hennes pappa det handlade om 2004.
Han som kom från Kalmar. Flyttade till Gävle. Skaffade en mysig källare.

Vi har gjort det förut
vi gör det igen
ja nu slår vi dom alla
en efter en
och med publikens härliga stöd
en vilja av stål och med kämpaglöd
då skall man inte kunna besegra vårat lag
yeah,
Den glider in,
den glider in,
den glider in i mål igen..
vou, u, vou, u, vou, u...

Hylands ord dom lever kvar
här e glädje alla känner och har
när pucken glider i mål
har man hört publikens vrål
yeah

Många kreativa människor får frågan: -Vad kommer först till dig när du får inspiration? Är det texten eller musiken?
Ofta svarar då låtskrivaren att "jo, det börjar med en ton, en rörelse, en vibration som sedan växer till en känsla som fortplantar sig till en melodi"...

Så svarar exempelvis Elton John som helt kan skita i texten, ty den har han leasat ut på Bernie Taupin, allt Elton ägnar sig åt är att svulla i sig ostbågar och klinka på sitt piano, iförd rosa plommonstop och glasögon i plysch.

Andra låtskrivare, som Björn Afzelius till exempel, han sa så här: "Jag tänker skriva en blodig text om folkets lidande i Nicaragua. Den skall avslöja makten, visa den i all sin skröplighet, ytterst skall min text mana folket till resning och bygga grunden för en blossande revolution. Hur musiken blir vet jag inte men blir det för djävligt slänger jag väl in ett långt parti med lala lala lala lala i mitten. Det brukar funka".

Något säger mig att musiken alltid varit det viktigaste för Nick Borgen.
Att plinka på en gitarr och skapa ett gung, ett sväng...
I den mån texten varit väsentlig är det just refrängen som prioiteras, känns det som.
När väl refrängen är klar tvingas man fylla på med diverse dravel som "publikens härliga stöd-en vilja av stål med kämpaglöd" för att hjälpligt fylla ut den vers som sedan skall bygga upp stämningen till en vederkvickande förlösning...

Jag är måhända cynisk men nog är det väl så att ovanstående poem frammanar en känsla av marknadsföring, förpackning och yta.

Någon hade lanserat låtens titel; Den glider in.
Mångbottnad, direkt, ekivok och utmanande. En rad man kommer ihåg. Någonting glider in och nu skall Nick Borgen sjunga om det. Ett gammalt hederligt säljartrick, benyttjat av tusentals bilhandlare runt om i landet. Lacken, karossen, ytan...
Se så det blänker. Hör vad han sjunger.

Den.
Glider.
In.

Det som gled in var självklart pucken. Den officiella skrönan kring denna VM-låt från 1995 är att den påstås bygga på den sentens Lennart Hyland (olovligt glad och upprymd) med hes falsett skrek ut i rymden, när Hardy Nilsson i tom kasse satte det avgörande målet mot Kanada i VM 1962 i Colorado.
-Den gliiiiiiiiider in i måååål....den gliiiiiider in i måååål....

Fan tro't.
För mig är det lika trovärdigt som Leif Pagrotsky i hockeytröja.

Alla har rätt till ett taskigt rim.

Under den parollen drog jag igång denna blogg 2007.
Sedan dess har jag tidvis - stundtals mera frekvent - analyserat de allra mest frapperande exempel på textmässiga tillkortakommanden som hittills skapats i detta rike.
Med kärlek, lust och kraft har jag naglat mig fast framför datorn, letat i mitt bibliotek över uselhet och spankulerat runt med samma insidiösa text, ständigt bankande på repeat inne i skallen.

Det har varit en spännande och underhållande resa. Ibland har texterna kommit till mig likt flygande affärsmän smålulliga på Baileys, ibland har jag fått kämpa för att kunna skapa om så bara ett enda litet inlägg.

Men inlägg har det blivit. Hela 100 stycken visar det sig, ty du läser just nu det hundrade.
Tänkte bjuda dig på de åtta inlägg som jag personligen har funnit mest nöje i att skriva.
Här är de:

THORE SKOGMAN - RÖKT GÖK MED LÖK

NICK BORGEN - WORLD WIDE WEB

MAURO SCOCCO - NELLY

FORBES - BEATLES

VIKINGARNA - DJINGIS KAHN

LOA FALKMAN - SYMFONIN

VIKINGARNA - DEN STORA DAGEN

FREESTYLE - RIDER OMKRING


Vill innan jag avslutar detta hundrade inlägg be dig mejla synpunkter på vad jag kan göra för att förbättra Rimbloggen.
Det går självklart också bra att mejla in förslag till fler låtar innehållande dubiösa rim.
Adressen är: [email protected]
Besök gärna också denna huvudblogg; Nonsensakuten.

Tack för att du läser Rimbloggen.

Slutligen, en liten tankeväckande sak, framförd av Per-Erik Hallin (fortfarande mest känd som  den svenska  rösten till Kalle Anka) i Melodifestivalen 1984:

Labyrint
Det är så lätt att man går fel
Labyrint
Alldeles för mycket på spel
Labyrint
En massa gångar utan slut
Labyrint
Hur ska jag kunna hitta ut?

Testa att ta med dig ett garn-nystan, Per-Erik!

Hubba hubba zoot zoot
Num
Deba uba zat zat
Num
A-hoorepa hoorepa a-huh-hoorepa a-num num
A-num
Hubba hubba zoot zoot
Num
Deba uba zat zat
Num
A-hoorepa hoorepa a-huh-hoorepa a-num num
A-num
Hubba hubba zoot zoot
Deba uba zat zat a-num num
Hubba hubba zoot zoot
Deba uba zat zat a-num num

Nej. Det är inte ett utdrag ur Katarina Frostensons nya diktsamling Tal och Regn.
Istället möter vi det svenska musikprojektet Caramba som 1981 fick en megahit med detta vimmelkantiga poem.

Det visade sig att Michael B Tretow och Ted Gärdestad stod bakom inte bara låten Hubba Hubba Zot Zot utan hela den medföljande skivan med låtar som Ali Baba, Spotnijk, Donna Maya och Fido.
Ingen av dessa nådde dock lika långt som den ettriga och pulserande Hubba Hubba Zot Zot.
Ett stycke pop som alltid legat mig extra varmt om hjärtat.

Detta 99:e inlägg i Rimbloggen behandlar sålunda en text som inte bara är angelägen och utlämnande (deba uba zat zat) utan samtidigt stark och segerviss (A-hoorepa hoorepa a-huh-hoorepa a-num num).

Inte minst äger den en egenskap som många av de tidigare analyserade texterna saknar.
Den är ofantligt välrimmad och välskriven.

Timmen är slagen,
nu slutar vi för dagen.
Går hem till mig,
jag ska förhöra dig (wou-wo-ho)
A B C du är i mina tankar
C D E mitt hjärta det bankar
E F G du får mig allt för lätt ur balans
A B C du är i mina tankar
C D E mitt hjärta det bankar
E F G du ger mig ingen ärlig chans

Du är den bästa i hela klassen i biologi,
du läser på till och med på rasten om kärlekens kemi.
Du är inte som alla andra (hooououo),
du är min första kärlek, du är alla tjejernas dröm.
Matematik: tillsammans är vi två
som ljuv musik, do, re, mi, fa, so, la-lattidooo.

Melodifestivalen 1986 har gått till historien som en av de allra mest rafflande och vågade tillställningarna som någonsin televiserats.
En festival präglad av svallande hår, djupa dekolltage, färgglada kostymer och svettpärlor på läppen, och detta inte enbart pga av Lennart Swahn var programledare.
En ganska usel sådan, dessutom.
Programmet sändes från Cirkus i Stockholm och Swahn visade under hela sändningen ett missklädsamt förakt för de konstnärer som passerade revy utmed programledarens bardisk.

Det hela började med att Swahn var försenad och gjorde en påver entré helt utan känsla av skam för sin försening, sedan dumförklarade han Christer Sandelin genom imbecilla frågor (Christer sägs fortfarande fundera över vad han egentligen skulle ha svarat.)
Vidare negligerade Swahn att lära sig namnen på flertalet av de gästande kulturpersonligheter som frekventerade evenemanget. Gigi Hamilton kallades bl.a för Gigi Ekman och Ingela Pling Forsman för Forsberg.
Oförlåtliga misstag som just nu kastar en mörk och dyster skugga av förtrytelse över Swahns eftermäle.
Han skulle exempelvis aldrig kommit på tanken att kalla John Blund för Jonas Blund.
Helt uppenbart har det att göra med Swahns intresseområden.
Hans intresse var tydligen större för östtyska små män av gummi än begåvade sångerskor på Cirkus.

Nåväl. 1986 års tävling visade prov på den speciella bredd som allt sedan dess bildat essensen av det vi kallar Kultursverige. Här fanns Karin Risberg, här fanns Git Persson och djävlar i min lilla låda om inte Sound Of Music och Dan Tillberg också var med.
Denne Tillberg sjöng de oförglömliga raderna "ABCD, ett, två, tre alla är barn i början, först ska vi krypa och sen så ska vi gå - ABCD, ett, två, tre...lika enkelt som att alla är mänskor fast några är små".
Det är emellertid frågan om just Rimbloggen är rätt forum för att till fullo dissekera denna filosofiska utläggning.

Hellre då sätta tänderna i Anna Book.
Låter väl mumsigt? Ty Anna fick sitt genombrott detta år med en annan sång löst baserad på alfabetet.
ABC.
Vilken låt, vilket gung, vilket genombrott. Hon kom från ingenstans och intog hela det svenska folkhemmet över en natt. Ty detta skedde vid en tid då man inte nödvändigtvis behövde göra mer än att synas i tv framförande en låt en enda gång för att bli känd. Jämför gärna med Idoldeltagarna som ju når våra hjärtan med ett flertal smäktande ballader.
Problemet var kanske snarare att Book aldrig lyckades göra sig fri från denna magiska låt. Den förföljer henne ständigt, hemsöker henne om natten och blir till en rosa och fluffig kvarnsten av polyester som långsamt slingrar sig utmed halsen för att kväva henne. En Pyrrhus-schlager. En pest och pina. En förbannelse.
Som William Shakespeare skriver om låten:

"Ack du skändliga sång om mod och ridderlighet i alfabetiskt svärmeri
blodtörstig. liderlig, grym, falsk och girig, gemen och våldsam...du är anfrätt av varje tänkbar synd..."

Så ligger det till. Låten ABC har blivit Anna Books frälsning, likväl som hennes undergång.
Inget kan avhjälpa detta faktum.
Troligen blir de som suktar efter en fräsch och uppdaterad nyinspelning av låten också outsägligt besvikna.
Få saker tyder nämligen på att Book tar i denna låt med annat än med tång.
Även om texten faktiskt skulle kunna anpassas något till nutid.
"Timmen är slagen, nu spricker hela magen", exempelvis...

ABC. En magisk låt.

(PS! Anna har varit med i Melodifestivalen ytterligare två gånger. Detta har dock suddats ut ur vårt kollektiva medvetande. Möjligen beroende på att hon i dessa bidrag inte sjöng om alfabetet DS!)