Rimbloggen

När jag som vanligt ringde dig
och på bio bjöd dig ut
så svarade du helt enkelt nej,
nu får det vara slut
Du sa: jag skall vara hemma
lägga mig tidigt och sova
ring inte mer är du snäll
och det, det måste jag lova
Men ingenting kunde hindra mig
jag måste ut ikväll
På stan jag drev tills jag såg dig
med en grabb i en bil av senaste modell
Bilens lack den glänste, kromen blixtrade i dess nos
när jag stod där tyst och tänkte:
"hur enkel är min lilla ros?"

Ty just nu idag så köpte jag
en liten ros i en blomsteraffär
En ros röd som blod
så att du förstod
att det är dig som jag håller kär

Arne Qvick hade när det begav sig en märkvärdig egenhet som särskiljde honom från alla andra.
Vanligt var ju att man fordomdags köpte sina blommor i en järnhandel, ett skrädderi, kanske av någon gammal a-lagare eller i den lokala Sibyllakiosken.
Men inte Arne, inte.
Han köpte sin ros i en blomsteraffär.
En ros som var röd, för det skall den ju vara. Röd som blod.
Eller kanske som en bandyboll.

Den gamle flottaren Snoddas spelade bandy när han inte sjöng och liksom sin hantverkarkollega Arne blev han svensk megakändis nästan över en natt.
Herr Qvick själv lade en och annan kabel, troligen mest i egenskap av elektriker, när han 1969 fick denna makalösa framgång med Rosen som alltsedan dess flitigt rullat i de mest flottyrindränkta landsvägssyltors halvt sönderslagna jukeboxar.

Likheterna mellan Snoddas och Qvick är självklart också den påstått självupplevda texten, som de bägge så oförmodat levandegör genom att suggerera fram en känsla av autenticitet.
Det här är verkligen centrallyrik när den är som allra bäst. Man tar åt sig, inser, förstår, känner och andas med dem.

Man vet hur det känns att bli ratad.
Man vet också hur väldigt mycket värre det måste kännas om föremålet som ratar en, gör detta tillsammans med en person som kommer i en bil "av senaste modell" vars krom glittrar i nosen, när man själv står kvar, lite skamsen, med en trött ros i sin näve.

Man vet samtidigt hur det känns att uppleva äkta, besvarad kärlek.
Självklart en diametralt motsatt känsla - men framburen med samma innerlighet och engagemang som gör att man sväljer varje ord. Det här, det kommer från hjärtat.
Man kan inte annat än smälta inför ordens äkthet, när Snoddas i Flottarkärlek sjunger: "Jag har svurit blonda Anna evig kärlek, evig tro medan lägerelden falnat invid ås".
Känslan av uppriktighet och sanning blir inte alls mindre av det efterföljande "haderian, hadera, haderian, hadera".
Snarare tvärtom. Det här är en man som burit på känslor som han alltjämt har kontakt med och kan hantera.
Det är allt annat än nostalgiskt bludder, Snoddas sjunger om det svåraste i livet. Om tillit och förtroende.

Arne Qvick är född på 30-talet, var ungefär 30 år gammal när låten gjorde succé och fick under tårfylld glädje se sin älskade låt Rosen toppa Kvällstoppen hela fem veckor i rad.
Sedan dess har vi inte hört så mycket av honom, trots att han inalles släppt 15 LP-skivor

En frestande tanke är givetvis vad som hänt med låten om han inte haft en ros i sin hand - utan kanske istället en machete?
Likt en asiatisk kampsportare skulle Arne svinga sig fram i texten och utkräva hämnd. En hämnd röd som blod.
Skulle han kanske också vid detta skickelsedigra tillfälle gått lös på grabbens blixtrande bil?

Visst.
Varför inte? Det skulle väl vara en härlig kontrast?
En Kill Bill-inspirerad text om hämnd, blod, död och lidande.
Allt ackompanjerat av samma finstämda musik.

"Ring inte mer är du snäll. Det måste du lova
Fuck You I Wont Do As You Tell Me, Fuck You I Wont Do As You Tell Me"

Kanske något för Marilyn Manson att göra cover på...