SÅ PLOCKAR JAG FRAM MIN JOJO
Ibland finns det en anledning att
se oskyldig ut som ett barn
när jag kom hem från semestern i fjol
blev jag fast i tullens garn
Dom såg på mig med misstänkt min
jag tänkte att ”nu är jag fast”
Men dom glömde bort både whiskey och gin
när jag visat några kast
Ja, då plockar jag fram min jojo
Min jojo, min jojo
Dom tystnar och gapar och stirrar på mig när jag visar dom
min tricks
En vanlig och enkel jojo
Min jojo, min jojo
Den snurrar och spinner går upp och går ner
när handleden gör ett knix
Populariteten för det svenska dansbandet Jigs har enligt vederhäftiga källor gått både upp och ner.
Under de senaste åren har man väl inte hört så mycket av dem, men uppgifter framtagna av bandets egna PR-gurus gör gällande att Jigs sålde närmare EN MILJON skivor under 70- och 80-talen.
Ännu idag har bandet, trots att de till stora delar försvunnit från rampljuset, en trogen skara av fans.
"Så plockar jag fram min Jo-Jo", är också ett kul minne.
Hela vårt gäng kom, med en Jo-Jo i fickan, skriver exempelvis signaturen Anki i en gästbok på bandets prisbelönta, officiella hemsida jigs.se
70-talet var som bekant även den verkliga guldåldern för en svensk dansbandsmusik lika mycket uppbyggd på pomada, utsvängda byxor (med jävligt tajt gren), kråsskjortor och spirituella namn som Berth Johnnys eller Rune Lennarts som musik.
I de flesta fall var även musiken gravt underordnad texten, som synes i Jigs konstmässiga Svensktoppsklassiker om den så hett omtyckta jo-jon. Det var i de poetiska små utflykterna, som dansbandens sanna väsen kom till sin rätt.
När väl textförfattarna fick sitta ostört ner och grunna på livets förgänglighet kunde man sedan lägga grunden till vad som skulle bli en kompakt enhet färgad av ensarterad taktfasthet, mikrofoner med mustigt reverb och en och annan artificiell basgitarr.
Det är svårt att tänka sig låten Min Jojo utan text, på samma sätt som det är direkt kusligt att föreställa sig sagda stycke utan musik, ta därför och klicka på ordet "svensktoppsklassiker" här ovan för att till fulla tillgodogöra dig denna helhetsupplevelse.
Det är när text och musik korrelerar som den sanna magin uppstår.
Min Jojo blir då något helt eget och fullständigt unikt. En smått tysk eller österrikisk rytm stampar sig fram till texten om den lycklige jojoägaren (troligen sångaren John-Olov). Han känner sig trygg och osårbar, ty han kan knixa med handleden, varpå en trissa av trä svingar sig upp och ner, fram och tilbaka.
Med jojon i handen kan ingen rå på honom; inte chefen på jobbet, inte tulltjänstemannen, inte officerarna under sångarens värnplikt.
Som stålmannen. I utsvängda brallor.
Låt oss stanna där. Vid värnplikten.
Tänk 70-tal. Militärer. Repmånad.
"Jag har en självlysande klocka", säger Janne "Loffe" Carlssons rollkaraktär Oskar Löfgren i filmen Repmånad när han gör tafatta försök att ragga upp "de galanta damerna" till dansgolvet,
i bakgrunden samma typ av dansbandmusik, fast denna gång med Jörgen Edman & Polarna.
70-tal. Liv i luckan, Loffe, värnplikt. Gladporr. Jigs. Jojo.
100 procent Sverige. 100 procent lök.
Håll med om att det är direkt skrämmande, att juryn för The Polar Music Prize ständigt negligerar denna kulturyttring,
En självlysande klocka. "Att knixa med handleden".
Källan till framgången, både på Svensktoppen och hos damerna på danshaket, ansågs vid denna tid ligga mer eller mindre runt handleden.
Den som kunde svinga en jojo likt Errol Flynn svingade sin värja och den som kunde flasha sin hypermoderna klocka för det motsatta könet, var också den som i slutändan drog vinstlotten; han fick ligga och han fick passera genom tullen utan prut.
Som James Bond säger till Kamal Kahn i filmen Octopussy: "It's all in the wrist"...
Kommentarer
Postat av: Lilla Blå
Lysande! Av någon anledning gillar jag bäst "100 % lök!" Den tar jag med mig ut i världen idag.
Postat av: Rimbloggen
Jo. Den är ganska användbar. Ordet "lökig" kan sättas på det mesta i detta land, i denna tid..
Trackback
