HÖR VINDEN SÅ VAGGVISEMILD
Nu brinner det höstguld i ek
Det brinner i lind och i berg
Och snart i virvlande lek
Går snön i rönn
Hör vinden så vaggvisemild
Den nynnar om sommaren ikväll
Som flytt och blev till en bild
I höstpastell
Se tusen singlande blad
I gyllene rött
Och gator, torg och fasad
Har vinden strött
Det i många avseenden relativt dubiösa sällskapet ViktVäktarna har genom åren åtminstone slagit fast två sanningar med viss beständighet.
Den ena sanningen handlar om Mamma Scans köttbullar där 100 gram sägs motsvara 5,5 points.
Den andra sanningen har vunnit en del anhängare men är ändå aningen mera tveksam att acceptera fullt ut.
ViktVäktarna hävdar nämligen att 100 gram av texten till Stefan Borschs ground-breaking, hipshakin, bonewrecking dansbandsklassiker Höstguld bara skulle innehålla 7,8 points.
Anhängare av denna teori ser givetvis det som självklart att det höga pointstalet kommer sig av den enorma mängd smör som flyter fram i texten, jag förstår verkligen hur de tänker men själv är jag inte riktigt lika övertygad.
Jag anser nämligen pointstalet vara på tok för lågt. Jämför gärna med Roast leg of lamb with mintsauce som klockar in på hela 17 points.
Där någonstans tycker jag att även texten till Höstguld borde hamna.
Det är en majestätiskt uppvisning i naturporr Borsch lägger fram. Flammande löv, singlande blad och brinnande berg. Känslan är självfallet svår att beskriva men om vi skall försöka skapa oss en bild av allt exercerande i inkoativa verb Borsch gör sig skyldig till är det kanske som om P1:s Naturmorgon skulle kleta vispgrädde på en mikrofon och sedan låta någon kvinnlig fältbiolog slicka upp allt kladd.
Visserligen förekommer inga inkoativa verb i själva texten men hela innebörden är att saker förändras; bladen gulnar, träden vissnar, Stefan tröttnar…
I början vill man som åhörare genast ringa brandkåren då hela omgivningen tycks stå i brand.
Det brinner i ek och i lind och i berg.
Detta kan emellertid bli en rolig busringning. Sök i telefonkatalogen efter några med dessa efternamn och ring upp dem slumpvis för att fråga om elden är lös.
Skulle de undra vad du gör, kan du ju alltid skylla på Borsch.
Textens mest poetiska anslag kommer däremot i raden ”snart i virvlande lek går snön i rönn”.
En sådan ypperlig exakthet utan några stora åthävor, som en fint utmejlsad bild, så lätt och eterisk, presenterad helt varsamt och noninvasivt.
Snön går i rönn.
Det är som så ofta detaljerna i en text som avgör storheten, esprin, verkshöjden.
Eventuellt skulle vi inte imponeras så mycket om Terje i Spelman på taket istället för pengar sjöng ”om jag hade ketchup dubidubibidubidubidoooo….” eller om Rhett Butler i filmen Borta med vindens slutscen säger till Scarlett O’hara: ”Frankly my dear, i don’t give a donut…”
Det är just därför som detta rim; att snön virvlar fram över en rönn, slutgiltigt lyfter Stefan Borschs meteorologiska pärla Höstguld (märkligt nog plockad från en platta vid namn Sommar, 1983) till något alldeles extra.
Och bara tanken på att Stefan Borsch en vacker dag skall sluta sjunga för oss ter sig totalt osannolik och befängd.
Det är antagligen mer troligt att Vladimir Putin blir EU-ordförande.
>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch En liten fågel
FÅN TELEFON
Fån, telefon
Ingen svarar
Du gömmer dig bakom blå mascara
Tusen och en – en signal
Jag sitter och väntar – väntar på svar
Jag ringer igen – samma sak
Fån, telefon
Ge mig ett svar
Kanske har du åkt på semester
ihop med nån gammal blåsorkester
Nej, jag vet att du är hemma
Jag såg dig gå iväg och komma
Ända sedan begreppet ”kommunikation” myntades 1876 (av Lasse Kronérs gamle anfader, den distingerade gentlemannen Alexander Graham Kronér) har självuppoffrande låtsnickrare och framstående popartister lockats till att sjunga om den bilaterala kontakt som uppstår med hjälp av spjutspetstekniken telekom, dvs telekommunikation.
Det är tämligen enkelt att tvinna vidare på denna tråd, om uttrycket tillåts.
Bildassociationerna är alltför många och alltför tilldragande för att negligeras; på varsin sida av väggen/staden/jorden sitter två personer (möjligen två älskande eller brottsliga kumpaner eller varför inte Siegfried & Roy) och samspråkar in i varsin liten mikrofon, möjligen mindre än Stalins känsla för empati.
Ljudet uppfångas i mottagarens hörlur och sålunda kan en tvåvägskommunikation möjliggöras.
Samtalet är igång och möjligheterna är oändliga. Inget ämne är för konstigt eller för subversivt.
Gruppen Sweet var helt klart något på spåret när de lite anspråklöst påtalade möjligheten att telefonens uppfinnare satte något stort i rullning när han skickade iväg sitt allra första ”hallå”.
Med en oförvitlig frekvens har alltsedan den moderna popmusikens födelse, låtar rullat iväg på just ovan nämnda tema.
Janne Lucas ville således 1980 med telefonväxelns hjälp bli kopplad till ett hotellrum (nummer 22). Stevie Wonder ville 1984 mest ringa för att sprida ömhetsbetygelser medan Gunnar Wiklund med telefonens hjälp sakligt men med en smula eftertryck förkunnade att en mansperson helt enkelt anmodades avvika från ett nöjesställe i det outhärdligt spännande skillingtrycket ”Han måste gå” 1970.
Vidare har brittiska City Boy haft en hit med 5705 medan Sten & Stanley valde ett helt annat nummer – Tomelilla 6-5000.
Jag har sökt på Eniro. Ingen abonnent, vilket väcker misstanken att det Boforsbaserade dansbandet ännu en gång dragit oss vid näsan, jmf Dra dit pepparn växer (som inte alls handlar om kryddor).
Få konstnärer lyckas dock fånga den frustration själva handhavandet av en telefon kan föra med sig, lika starkt och ohämmat som Gyllene Tider (i konstnärskretsar kända som Halmstadsgruppen) gör i låten Fån Telefon (1980).
Även om elaka tungor länge påstått att texten är ungefär lika urvattnad som en debattartikel skriven av Kung Carl XVI Gustaf.
Vid en röd telefon av märket Kobra sitter hursomhelst den blonde och rosenkindade Per Gessle och söker en tjej.
En tjej som vägrar svara.
Märkligt nog väljer Gessle här att skjuta över frustrationen över den misslyckade kommunikationen på själva telefonen.
Det är (får man förmoda) tjejen och inte hennes telefon han känner så starkt för, det är med henne han har en relation (återigen, förmodar vi).
Istället riktas nu Gessles bitterhet helt mot den stackars telefonen (jämför uttrycket ”att skjuta budbäraren”).
Telefonen anklagas för att bära blå mascara.
Vad värre är – föremålet för sångarens sarkasmer (telefonen eller tjejen) påstås ha åkt på semester.
Tillsammans med en blåsorkester.
Inte någon ny och inte någon modern utan en GAMMAL blåsorkester.
Sådana gruppresor ser man alltför sällan annonseras ut i våra dagar.
”Flyg med Ryanair, sitt med knäskålarna vid hakan (obs! blåsorkester ingår)” eller ”Åk billigt till fjällen, halva priset om du tar med dig en blåsorkester”.
Uppenbarligen är denna typ av charter inte längre lika populär.
