HÖR VINDEN SÅ VAGGVISEMILD
Nu brinner det höstguld i ek
Det brinner i lind och i berg
Och snart i virvlande lek
Går snön i rönn
Hör vinden så vaggvisemild
Den nynnar om sommaren ikväll
Som flytt och blev till en bild
I höstpastell
Se tusen singlande blad
I gyllene rött
Och gator, torg och fasad
Har vinden strött
Det i många avseenden relativt dubiösa sällskapet ViktVäktarna har genom åren åtminstone slagit fast två sanningar med viss beständighet.
Den ena sanningen handlar om Mamma Scans köttbullar där 100 gram sägs motsvara 5,5 points.
Den andra sanningen har vunnit en del anhängare men är ändå aningen mera tveksam att acceptera fullt ut.
ViktVäktarna hävdar nämligen att 100 gram av texten till Stefan Borschs ground-breaking, hipshakin, bonewrecking dansbandsklassiker Höstguld bara skulle innehålla 7,8 points.
Anhängare av denna teori ser givetvis det som självklart att det höga pointstalet kommer sig av den enorma mängd smör som flyter fram i texten, jag förstår verkligen hur de tänker men själv är jag inte riktigt lika övertygad.
Jag anser nämligen pointstalet vara på tok för lågt. Jämför gärna med Roast leg of lamb with mintsauce som klockar in på hela 17 points.
Där någonstans tycker jag att även texten till Höstguld borde hamna.
Det är en majestätiskt uppvisning i naturporr Borsch lägger fram. Flammande löv, singlande blad och brinnande berg. Känslan är självfallet svår att beskriva men om vi skall försöka skapa oss en bild av allt exercerande i inkoativa verb Borsch gör sig skyldig till är det kanske som om P1:s Naturmorgon skulle kleta vispgrädde på en mikrofon och sedan låta någon kvinnlig fältbiolog slicka upp allt kladd.
Visserligen förekommer inga inkoativa verb i själva texten men hela innebörden är att saker förändras; bladen gulnar, träden vissnar, Stefan tröttnar…
I början vill man som åhörare genast ringa brandkåren då hela omgivningen tycks stå i brand.
Det brinner i ek och i lind och i berg.
Detta kan emellertid bli en rolig busringning. Sök i telefonkatalogen efter några med dessa efternamn och ring upp dem slumpvis för att fråga om elden är lös.
Skulle de undra vad du gör, kan du ju alltid skylla på Borsch.
Textens mest poetiska anslag kommer däremot i raden ”snart i virvlande lek går snön i rönn”.
En sådan ypperlig exakthet utan några stora åthävor, som en fint utmejlsad bild, så lätt och eterisk, presenterad helt varsamt och noninvasivt.
Snön går i rönn.
Det är som så ofta detaljerna i en text som avgör storheten, esprin, verkshöjden.
Eventuellt skulle vi inte imponeras så mycket om Terje i Spelman på taket istället för pengar sjöng ”om jag hade ketchup dubidubibidubidubidoooo….” eller om Rhett Butler i filmen Borta med vindens slutscen säger till Scarlett O’hara: ”Frankly my dear, i don’t give a donut…”
Det är just därför som detta rim; att snön virvlar fram över en rönn, slutgiltigt lyfter Stefan Borschs meteorologiska pärla Höstguld (märkligt nog plockad från en platta vid namn Sommar, 1983) till något alldeles extra.
Och bara tanken på att Stefan Borsch en vacker dag skall sluta sjunga för oss ter sig totalt osannolik och befängd.
Det är antagligen mer troligt att Vladimir Putin blir EU-ordförande.
>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch En liten fågel
Kommentarer
Trackback
