Rimbloggen

Vakna nu, Anneli
männen från Venedig
dom har stängt sin fabrik,
du är faktiskt ledig
Klä dig i nått himmelsblått,
och på huvudet en kalott
Kaffet kokar på vår spis,
Vakna nu, Anneli!

Spårvagnarna kör ikapp, ner för Drottninggatan
Gubben i sin silverfrack, tänder morgonbrasan
Du och jag är samma sort, fast jag är lång och du är kort
Det stod i morgontidningen, upp med ögat, Anneli!

På tyska torget, Anneli, står en blåsorkester
De värmer sig med akvavit, och stämmer instrumenten
Grannens ungar övar på basfiol och trombon
Jesper spelar mandolin...Vakna nu, Anneli!

Och det knarrar under sulorna och jag har långkalsonger
Spara alla smulorna hör på fågelsången
Jag är full av vinterhyss - kom och ge mig en kyss
Jag är du och du är vi - Vakna nu, Anneli!

Peter Le Marc fick under mitten och slutet av 80-talet en verkligt sublim framgång som en nydanare inom svensk singer/songwritertradition.
I den översvallande flodvåg som följde på tonsättarens genombrott, hittar vi åtskilliga exempel på välformulerade och kontemporära sångtexter, samtliga skapade av Le Marcs adepter som eventuellt använde sin bevågenhet gentemot Trollhättangiganten i eget syfte.

Vissa av dem byggde vidare med den grund som lagts och skapade något eget, exempelvis Jakob Hellman.
Andra satt hjälplöst fast i klichéerna om den svenska småstaden och dess inskränkthet, om en längtan bort och om den allestädes närvarande rotlösheten (gärna beskriven i bilder av framrusande tåg eller smutsiga perronger).
Bland dessa svenska hillbillyrockers med bluesambitioner återfinner vi bl.a Traste Lindéns kvintett, Toms Tivoli, Perssons Pack och Toni Holgersson, samtliga förknippade med brytpunkten mellan 80- och 90-tal och därför också inte sena att slå an en östeuropeisk ådra i både text och musik.
Lite bluesrock, lite dragspel, lite melankoli omkring sunkiga kök i Moskva eller hotellnätter i Polen.
Alltigenom väldigt belevat och habilt, vid ett första påseende. Texterna är ofta impressionistiska, färgskalan är gråsvart eller brunröd…årstiden nästan alltid sen höst eller tidig vår. Det är snöglopp och avgaser, ensamma män med gitarrer och älskvärda kvinnor som är värda bättre än att snyta snoriga barn i Krakow.

Samtidigt kan man häpna över texternas alltför frivola brist på sammanhang.
I texten härovan, Magnus Johanssons febriga men uppsluppna Vakna nu, Anneli, staplas en rad bilder på varandra för att skapa en småstadsaktigt pittoresk stämning.
I sängen ligger en kvinna vid namn Anneli, till synes sovande och helt anemisk. Den världsförbättrande trubaduren gör vad han kan för att ruska liv i henne. Han lockar och pockar.
Du slipper gå till jobbet, Anneli, männen från Venedig har nämligen stängt sin fabrik.
Okej.
Missa inte spårvagnarna som kör ikapp, ner för Drottninggatan. Okej.
Dessutom – och detta är viktigt – det sitter en gubbe i silverfrack och tänder en morgonbrasa.
Vem kan det vara? De enda jag sett framträda i silverfrackar var de gamla cirkusdirektörerna i Sovjets statscirkus på 70-talet, några brudar koreograferade av Bob Fosse samt Mark Levengood.
Kanske handlar det om honom. Det känns som det mest logiska.
Vidare – besök tyska torget, där står en blåsorkester och vet du vem som spelar mandolin?
Va? Har du missat det? Det är ju Jesper. Elementärt.

Kom igen, vakna nu Annelie. Jag har mer att berätta. Jag bubblar av infall, bilder och liknelser. Nämnde jag att jag har långkalsonger på mig? Nähä. Då gör jag det. Randiga långkalsonger med elefanter på. Färgglada och spralliga. Lite som Robert Broberg. Han skulle kunna ha såna kalsonger på sig och sjunga Vi gör en huppegupp gupp, huppegupp gupp huppe gupptäcktsfärd. Då skulle alla säga att han är knasig, infantil, barnslig och banal.
Jag däremot – jag sjunger om viktiga saker, här är det inte fråga om något ordbajs inte…vakna nu, Annelie…du och jag är samma sort, fast jag är lång och du är kort.
Hur jag vet det? Äh, det stod i morgontidningen…upp med dig nu…