KAKTUSEN ÄR LIKA FUL
I val av mönster till gardin,
ja till och med i köksporslin, jag ser din hand
Och kaktusen är lika ful
som då du köpte den en jul, men blommar ibland
Jag ser en sprucken vas och ler
Jag minns så väl då den föll ner på tån på dej
Jag tröstade, du föll i gråt
Vi gick på bio efteråt, du höll dej i mej
Vikingarna - dessa amorösa små keruber - bekänner här sin oförställda kärlek till en kvinna som uppenbarligen har för vana att inhandla extremt fula kaktusar, något som både gäckar och retar upp de stora dansbandsikonerna.
Vi vet inte om parterna enats om kaktusens eventuellt oestetiska framtoning, eller om Vikingarna i låten Raring (cover på Bobby Goldsboros Honey, även berömvärt tolkad av Hotennany Singers), helt frankt tar tillfället i akt att bekänna sin ståndpunkt i ärendet.
Sant är åtminstone att texten ger oss ett antal rapsodiska - och understundom föga tilltalande samt väldigt intima - inblickar i kärleksparets gemensamma liv.
Möjligen vill textförfattaren med hjälp av detaljer och högst påtagligt existerande produkter, frammana minnen från en svunnen tid, inte olikt det grepp som August Strindberg valt i sin klassiska novell Ett halvt ark papper eller som producenterna till Bondfilmen On Her Majestys Secret Service låter göra, då George Lazenby i rollen som Bond plockar fram saker och ting från förr, i uppenbart syfte att för betraktaren skapa någon slags känsla av igenkänning och deltagande. Men på samma sätt som Strindberg och Bondfilmsproducenterna lyckas, genom att spela på vår empati och känsla av samhörighet, misslyckas textförfattaren (Stikkan Andersson) till låten Raring att uppnå samma effekt.
Detta på grund av att man kastas rakt in i handlingen utan någon slags förankring i sammanhanget.
Är textens jagfigur ond eller god i låtens text?
Till skillnad från Strindbergsnovellen (där detta förhållande klargörs genom jagfigurens uppenbara offerposition) och Lazenbyfilmen (där Bond är den självskrivna hjälten) blir man som betraktare av texten till Raring först lite ställd och minst sagt ambivalent.
Det är först i textens andra strof man tror sig skönja en viss uppdelning av sympatier,
Vikingarna sjunger:
Vår tid tillsammans blev för kort
Den sommaren då du gick bort blev allting kallt
Se'n minns man hur det var en gång
Och man hör ekot av en sång om kärleken
Man minns en sommar
Minns en vår då fåglar sjöng i varje snår för längesen
Med ens står man där med en växande klump i halsen. En klump som skär sig in i strupen och trycker sorgliga droppar av vätska upp genom ansiktet, ut genom ögonen.
Man gråter och inser direkt vem som är offret i denna text.
Det är givetvis betraktaren av texten, lyssnaren av musiken som så oskyldigt och mot sin vilja kastas in i ännu en fulländad dansbandspekoral vars enda syfte förmodligen är att skapa någon slags trovärdighet och patos åt en konstform som egentligen mest är till för främjande av tillfällig kopulation.
Kommentarer
Trackback
