HEJ, DET ÄR NIC - KLICK!
Hej, det är Nic – Klick
Hej, det är Nic – Klick
Hej, det är Nic – Klick
Hej, det är Nic – Klick
Hej, det är Nic – Klick
Hej, det är Nic – Klick
Hej, det är Nic – Klick
Hej, det är Nic – Klick
Jag ville bara höra din röst
jag ville bara Sara höra din röst
jag ville bara höra din röst
jag ville bara höra Sara din röst
Det är gunås inte ofta man möter en lika slipad text som den ovanstående.
Det händer nästan bara en gång per generation.
1934 gjorde den tecknade figuren Donald Duck (Kalle Anka) entré på den vita duken. Den rabiate och ursinnige ankan höll till en början en något lägre profil än den vi sedermera vant oss vid och slutligen tvingats acceptera.
På 30-talet, i sin filmdebut, hade Kalle Anka enbart en ynka replik, men det räckte för att introducera honom rakt in i den amerikanska, postmodernistiska skräpkulturkontext som så många svenska bedömare, under så lång tid, haft så svårt att leva med.
I rasande fart växte Kalle Ankas popularitet och han fick snart nog egna, små tecknade filmavsnitt. Kanske minns du också Kalle Ankas första, epokgörande replik? Om inte kommer den här:
-Va? Vem? Jag? Nä, jag har ont i magen…
Om vi nu – fortfarande med denna anekdot i färskt minne – riktar vår uppmärksamhet mot en annan tecknad figur som såg dagens ljus 2004, ganska exakt 70 år efter Kalle Anka, hittar vi den skånebaserade allkonstnären Nic Schröder och hans närmast Andy Warhol-influerade popmusik-kollektiv Nic & The Family.
Dessa till synes förfelade individer exploderade över en Z-TV-natt och tog hela Sverige med storm.
Eller åtminstone kuling.
Låten som introducerade Nic & The Family handlade om en tjej vid en korvkiosk som jag tror hette Monica; på denna punkt var låten emellertid märkbart otydlig, vill jag minnas. Om jag konsulterar Nationalencyklopedien, framkommer det dock ganska skyndsamt att texten gick något i stil med ”Hej, hej Monica, hej på dig Monica…” vilket gör högst densamma sentens till den som introducerade Nic för en större publik än skateboardåkande tonåringar på fritidsgården Acne i Helsingborg. Att jämföra då med Kalle Ankas ”Va? Vem? Jag? Nä jag har ont i magen…”
Planeten Tellus bör med andra ord inte förfasas eller ens förvånas om samhället och kultureliten 2076 talar om hur det hela började en gång. ”Jo ni vet barn…han hette Nic Scröder och var helt galen. Hans spratt var de roligaste man kunde se på televisionen på den tiden. Och han kunde sjunga också. Hans första sång hette Hej, hej Monika från den banbrytande plattan Hej, hej platta som kom redan 2004. Raskt följde han upp sitt briljanta genombrott med Hej, det är Nic – Klick som med sin elegiska poesi trollband tonårspubliken i åtminstone 15 minuter. När de musikaliska framgångarna var lika uttömda som dåtida Lettlands resurser, satsade Nic helt frankt på en ny karriär. Han fick chansen att leda den statliga televisionens Sommarlovsmorgon. Han talade med en sådan mild och mjuk stämma, han skrek inte alls eller på annat sätt hetsade upp stämningen…ahh…det var tider det… Detta gräddjobb var dock inte nog för Schröder som hade högre ambitioner. Möjligen är det därför vi idag; 2076, återfinner honom som 96-årig kulturattaché i New York.”
EN TEXT SOM RISTAD I STEN
Telefonen ringer och jag svarar: -568370
Jag hör en röst som säger:
-Är det 34 74 43?
Inte många siffror rätt säger jag du får försöka en gång till
-Jamen för djävulen jag vet att hon är där…
Säger rösten…
-Jag kräver att få prata med min Lill
Hej där (du där)
Kom in å hälsa på
Hej där (du där)
Kom in å hälsa på
Hej där (du där)
Kom in å hälsa på
Man är lite ensam då och då…
Hade det inte varit för att Mick Jagger & Keith Richards faktiskt (mot alla odds) fortfarande är i livet, skulle ett åhörande från deras sida av ovanstående drapa (en svensk cover på Rolling Stones Get off of my cloud) troligen orsaka en hel del likkiste-snurrande…
Det är nu inte vem som helst som gett sig på det närmast vansinniga åtagandet att översätta och - om ordet tillåts – tolka, Stones makabra textkatalog.
Det är en av Skånes mest meriterade skivartister.
Hans namn är Dan Tillberg och är för den stora massan populärkulturkonsumenter känd för sin något mediokra medverkan i och likaledes urvattnade text till Melodifestivalbidraget ABCD 1986:
ABCD, ett, två, tre
Alla barn i början, först ska vi krypa och sen så ska vi gå
ABCD, ett, två, tre
Lika enkelt som att alla är mänskor fast några är små
Det är svårt att tänka sig samme man sju år tidigare som en rebellisk rockartist med någon slags ambition att suga musten ur och finna kärnan i sånger skrivna av två svala britter i ett av världens absolut största rockband. Men så skedde.
1979 kom plattan med ”Stones på svenska” och bakgrunden sägs vara en insikt i Tillbergs egna förutsättningar; han påstås ha gjort en del remarkabla upptäckter gällande likheten mellan Ystad 1962 (då den nioårige Tillberg råkade bränna sig på en brännässla) och London 1962 (då en 19-årig Mick Jagger spydde i en telefonkiosk och The Rolling Stones bildades).
Tillberg fick även han efterhand lite skit under naglarna, en dag hittade han en gammal sliten skinnjacka, stoppade trankilt in en snus under läppen, sög i sig lite ljummen Jack Daniels, tatuerade in en grön Konsumsymbol på ena axeln, köpte alltför tajta och randiga byxor, var uppe sent på natten, spraymålade sina sovrumsväggar med politiska slagord, sket i att kamma sig och köpte en guldfärgad moppe och plötsligt en dag insåg han att ”fan…jag är ju den nye Mick Jagger”.
Stärkt av denna insikt satte han sig ner, fixade fram allt han visste att Stones någon gång ens antytt att man ville ge ut på skiva och började översätta texterna.
De gamla stoneslåtarna blev riktigt bra i svensk översättning, tyckte Dan, även om flertalet kanske hamnar några meter under referensytan på det finkulturella sjökortet.
Välkommen att göra din egen bedömning. Här är några Stonestitlar som återfinns på epigonen Dan Tillbergs bedårande Stonesplatta Gatstenar, sporadiskt influerad av Mikhail Lermontov:
Var du än är (Ruby Tuesday)
Mammas jakt på kickar (Mothers Little Helper)
Den som gapar efter mycket (Lets Spend The Night Together)
Det är jag som är Mick (Jumpin Jack Flash)
Och så då självklart den ovan citerade; Kom in å hälsa på (Get Off Of My Cloud).
Kanske den mest logiska tolkningen av dem alla.
PS! Plattan finns självklart på Spotify och har du vägarna förbi Ullared i sommar hittar du den med all sannolikhet också inne på Ge-Kås...DS!
SOMMARNATT, NU LEVER JAG
Jag byter om och drar iväg mot avenyn
Mänskor överallt
I varje gathörn är det show, en härlig syn
Man sjunger överallt
Sitter på kaféerna
Ute på trottoaren
Strövar i alléerna
Ljusa, underbara
Sommarnatt, nu lever jag
Du har allt som jag vill ha
Nu tar jag vad jag behöver
Brunnarna flödar över
Om sommarnatt din hemlighet
Allt jag drömt blir verklighet
Äntligen kom du sommarnatt
Pianisten Robert Wells har gått från en roll som simpel boogie-woogie-lakej fastkättrad under boogie-woogiemusikens illmariga ok och Charlie Normans hetsigt vakande örnöga, till att bli en självständig och driven affärsman säljande familjetillvända helhetslösningar i form av små förljugna trivselpaket.
Ett populärkulturellt fenomen.
En handelsresande i mysighet.
Ändå har hans image (mycket tack vare frisyren) en viss edge.
Wells är i dagsläget den felande länken mellan primalskrikande helkroppstatuering och vitlöksdippade grillchips.
För det stora flertalet kulturkonsumenter i Svea Rike, utsöndrar Robert Wells blotta uppenbarelse en distinkt känsla av ytlighet och kommersialism.
Dessa distingerade belackare anser att han inget har att säga om samhällsklimatet, att han inte vill åstadkomma någon förbättring på miljöområdet och är så ointresserad av sin omvärld att han inte ens orkar komponera en liten boogie om Lissabonfördraget.
Vidare menar ofta denna finkulturella jury av talangfulla smakdomare att Wells genom sin näringsverksamhet befäster och cementerar de svenska folkhemspajsarnas kroniska passivitet gällande samhällsengagemang och förändringssträvanden.
Han blir med sitt skapande en apostel för alla dem som nöjer sig med en tv-kväll i radhuset, en ljummen grogg, Bon Jovi ur högtalarna och två påsar Cheeze Doodles.
Han är, för att låna Ernst Jüngers självkarakteristik, en ”intighetens seismograf”.
Icke desto mindre, händer det att Robert Wells ibland faktiskt har ett budskap och en mening med sin konst.
I sin pamflett Sommarnatt (som nådde plats 7 i Melodifestivalen 1987) låter han oss ta del av sin mångåriga kamp för sommarnattens rättigheter.
Dessa har ju länge negligerats – inte minst av Amnesty International som på sin hemsida inte nämner sommarnatten med ett enda ord.
Vill organisationen möjligen mörka det förtryck som sommarnätter över hela världen dagligen utsätts för?
Att Roberts konst i just detta fall sägs ha en mening kan samtidigt tyckas lite märkligt eftersom det – rent officiellt – är så att texten faktiskt författats av Jan-Olov Ståhl (schlagervärldens egen Jolo).
Wells sägs dock dela Ståhls engagemang för sommarnätter.
KAN MAN GIFTA SIG I JEANS?
Jag sitter med nål och tråd för nu är jag bjuden
på bröllop igen och datumet är idag
Det värsta av allt det är att faktiskt att jag är bruden
Och jag saknar nånting, det är inte min ring
men jag har ingen klänning att ha
det är en halvtimma kvar
så nu är frågan jag har:
Kan man gifta sig i jeans, om man bara svarar ja
kan väl klädseln inte va så viktig?
Man skall ha frack och chapeau-clac
hans familj är fin å så försiktig
Kan man gifta sig i jeans, ja det kan väl passa bra
bara kärleken är rätt och riktig
Det ordnar sig, vi blir ett par
Så vad spelar det för roll att på bussen ligger skorna kvar?
Nja…vänta nu här…det var väl jeansen det handlade om?
Hur kom egentligen skorna in i bilden?
Om vi rekapitulerar Lotta Engbergs yttre förutsättningar för att kunna bevista sitt eget bröllop kan vi börja med det viktigaste.
Ringen har hon, rösten har hon definitivt och hon bär självklart också på exakt den där sortens vimmelkantiga charm och folklighet som Jan Björklund skulle sälja sin högra tumme för att få om så blott en liten bråkdel av.
Problemet skulle jag snarare säga är Lotta Engbergs tidsoptimism.
Med en halvtimme kvar till sitt eget bröllop letar hon fortfarande efter brudklänningen.
När denna inte står att finna kastar hon hela denna pretentiösa tillställnings inneboende förväntningar och krav över ända genom att göra helt om i fråga om dresscode.
Vad är det som säger att man inte kan stolpa in i kyrkan (eller rådhuset) i noppiga jeans, bylsig sweatshirt och barfota?
För att övervinna de förskräckta tvivlarna till detta koncept placerar Lotta sig blixtsnabbt i kategorin ”sanningssägare” då hon likt en presidentkandidat förkunnar den självklara slutsatsen ” ja det kan väl passa bra, bara kärleken är rätt och riktig”.
Ett påstående som väldigt få (möjligen Alf Svensson undantagen) skulle ha några invändningar emot.
Kanske just därför blev också Kan man gifta sig i jeans med tiden en stor Svensktoppsklassiker. Folket tänkte antagligen att ”om man kan låta sig vigas av en överviktig amerikan i flottigt hår och vit Elvispyjamas, torde ett svenskt bröllop kunna klara av ett par skitiga jeans…”
Lotta spann några år senare vidare på sin kyskfulla image genom att iscensätta (Ingemar Bergmans uttryck) diverse vigslar i direktsänd tv när TV4 körde sin realitysåpa Kär & Galen i början av 90-talet.
Och nu till sommaren kröner hon sin tv-karriär som allsångsledare i samma kanal.
Om nu inte tidsoptimismen sätter sina diaboliska käppar i hjulet, vill säga.
Lottas föresats är nämligen att både befinna sig på scen på Liseberg OCH hemma i våra vardagsrum samtidigt, hur nu detta skall gå till…
>>>>>>>>>>Relaterade rim: Lotta Engberg – Juliette & Jonathan
INTE BARA LOGISK UTAN ORNITOLOGISK
En dag, en liten fågel kom
den fanns här i min hand
En vind den hördes ropa kom,
och tog den i sin famn
När fågeln breder sina vingar,
små silverklockor klingar, för kärlek och tro.
Jag vet att fågeln har sitt näste,
där stjärnan har sitt fäste, där finner den ro.
Jag vet, du lilla fågelvän.
Du är var du än finns.
Din sång jag lärde känna den,
en sång mitt hjärta minns.
När fågeln breder sina vingar,
små silverklockor klingar, för kärlek och tro.
Jag vet att fågeln har sitt näste,
där stjärnan har sitt fäste, där finner den ro.
Jag har ju för vana att på denna blogg komma med svulstiga och intrikata analyser av svenska låttexter men just nu känns det som att ett dylikt förfarande skulle riskera att alltför offensivt bryta den stämning som författaren till Sanna Nielsens debutsingel Den lilla fågeln, försökt bygga upp genom sitt idoga användande av vackra bilder och stämningsskapande poem.
Låt oss därför blott helt frankt suga tag i texten utan några förtäckta baktankar eller illvilliga fördomar.
En liten 11-årig flicka från Bromölla står alltså i sin vita klänning och sitt långa, blonda hår och sjunger som en ängel om en fågel som landat i hennes hand.
Detta var som du kanske minns INNAN Sanna skapade sin mogna och lite mer ruffiga stil som ju främst präglas av lilafärgat hår, nitbälten runt midjan, trasiga nätstrumpor och tungpiercing.
I mitten av 90-talet, när ovanstående alster såg dagens ljus, var Sanna alltjämt hemvävd, stilren och oskuldsfull.
En flicka öppen för olika järtecken och varsel (inte olik en svensk metallarbetare 2009) med det underfundiga undantaget att Sanna såg nåt gott med alla varsel, ty de varslade om en blodfull andlighet som många av oss ej kan förstå eller ens förnimma.
När fågeln slutligen tröttnat på att spankulera runt på Sannas lilla flicknäve, lyfter den nämligen sina vingar till tonerna av små silverklockor och far upp i skyn.
Exakt hur Sanna sedan vet att fågeln har sitt näste, där stjärnan har sitt fäste, ter sig något mera oklart.
Eventuellt rör det sig om ren spekulation.
Eller på att författaren i ett anfall av otillräcklighet tvingats ta till ett torftigt nödrim.
>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Stefan Borsch
RADEPLUDUTTENDUTTENDODODOJ....
Här är en sång
Om en man som var två meter lång
Och Ding-dong så kallades han
Vilken underbar man
Han var vår vän
Vi från kvarteret vi minns honom än
Hur han sjöng när han dansade förbi
På en kul melodi
Ding-dong, ding-dong
Han sjöng alltid sin sång
Ding-dong, ding-dong
Och nu är det min sång
Ding-dong, ding-dong
Jag sjunger den när jag är glad
Och det är jag
Radepluduttenduttendododoj....
Han hade hatt
Ja, en hatt som var liten och platt
Och den satt alltid lite på sned
Han var stilig att se
Han var dansant
Där han steppade fram så galant
Var vi där så fick han förstås
Applåder av oss
Lasse Berghagens (f 1945) betydelse för svensk samtidsdikt kan inte nog understrykas.
Denne habilt omstörtande estradsångare är inte bara en av kavajkollektivismens främste företrädare utan även en välvillig apostel för det som CG Jung i ett anfall av uppgivenhet kallade för "den positiva likformigheten".
Berghagen är med socialpsykologiska termer en "enare av till synes divergerande uppfattningar om perception hos en ytterst heterogen grupp individer, människor som kännetecknas av olika intressen och andra, bakomliggande, inte sällan sociala, faktorer" (Stanley Milgram, 1964).
Med hjälp av sin musik, sina tunna glasögon, sitt svängiga hår (på 70-talet sina polisonger) och inte minst med sin avväpnande, blåa filtkavaj, lyckades Berghagen förena många olika typer av människor i kärleken till musiken och inte minst texten (ding dong, ding dong).
Denna kongruens bidrog starkt till hans hittills ohotade position som folkhemsidol.
Budskapet i hans konst var mestadels enkelt och självklart, ofta med inslag av självironi beträffande Berghagens vidunderliga kroppslängd.
Sålunda kan man sluta sig till att texten till låten Ding Dong i mångt och mycket är biografisk och tar upp Berghagens egna tillkortakommanden inom begrepp som "svensk normallängd" och "konformitet gällande höjd över havet".
Han påstår förvisso att texten handlar om en man som präglade hans barndom och gladde ungarna i Berghagens kvarter men detta tror jag enbart är ett anfall av blygsamhet och en aversion emot att uppfattas som alltför självcentrerad. Lasse är nämligen allt annat än självisk.
Tidigt förstod han vikten av att i ett till synes glättigt sammanhang föra in ett slags patos och en svensk, förvisso tidstypisk, solidaritet.
Denna period (främst 60- och 70-talet) kan kallas för hans politiska era.
Berghagens "En enkel sång om frihet" är ännu i denna dag en av de starkaste ropen efter försoning och fred som nått offentligheten. En appell om förståelse för okränkbara mänskliga värden och en brinnande fackla att kasta mot alla de "krafter som förstör".
Han var förvisso under denna tid inte ensam om att skapa samhällskritiska texter inom svensk pop-, rock- och avantgardemiljö.
Minns exempelvis Tomas Ledin, som i låten Knivhuggarrock gör upp med det svenska övervakningssamhället, i svallvågorna efter den omtalade IB-affären. "Jag känner mig fri, så fri man kan bli, i ett land där åsikt kontrolleras. Jag slår när jag vill, sitter sällan still för jag vet aldrig när jag ska bortcensureras."
Även Paul Paljett drog sitt strå till stacken då han med märkvärdig emfas sjöng sången om Guenerina och friheten: "Vem kan ana tårar på kinden, när du böjt ditt huvud för vinden?
Vem kan höra ord som du aldrig sagt? Jag fångar sången, och håller sen kvar. Och sjung den sedan i allting du gör.
Och då för första gången du kanske har, nåt att leva för."
Den ovan citerade text som just nu föreligger för analys heter dock Ding Dong (Melodifestivalen 1973) och rymmer måhända inte samma patos och djup som de sånger Lasse skrev under sitt politiska 60-tal.
Ingen kan däremot med facit i hand säga annat än att Berghagens textkatalog framstår som väldigt kumulativ då den expanderar från att främst behandla ämnen som kärnvapen och fred till att beskriva någon slags metaupplevelse där man som lyssnare oförmodat finner sig själv vara inne i Berghagens hjärna och blicka ner mot marken; ett oerhört långt avstånd är det ner dit, man svajar till av höjden och förstår plötsligt varför man tvingas in i ett sanslöst rabblande av orden ding och dong samt ett gastkramande "Radepluduttenduttendododoj...."
>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Lasse Berghagen Karl-Erik Johnson
