Rimbloggen

Från fönstret kommer
ljud som aldrig dör
Och alla vackra människor
dom bara kör och kör
Och allt folk på trottoaren
dom har hittat alla svaren
Och alla människor i baren
sjunger lycka till med allt

Lycka till med allt!

God morgon!
Jag var så ensam i natt
God morgon!
Nu hörs ditt varma skratt
Två hjärtan!
Tillsammans med andra
Miljoner hjärtan
Som aldrig ska stanna

God morgon!
Det här är våran stad
God morgon!
Mitt i en mäktig parad
God morgon!
Tänk att få hitta dig här igen
Och vinka åt solen
Och kyssa dig sen


Analyserandet av Uno Svenningssons sjangdobla textkatalog har en längre tid åsidosatts pga en
ytterst självvald prokastinering från min sida.
Jag ber ödmjukt om ursäkt för detta vanvettiga tilltag.
Uppenbarligen har jag funnit sorterandet av mitt eget naveludd så mycket viktigare än vad en gnällröstad
och gravt kristen smålänning lyckats tota ihop textmässigt.
Nu känner jag mig dock redo (har tagit Samarin i förebyggande syfte) att till fullo – likt en rabiessmittad
bulldog - bita mig fast i den förträffliga texten till Uno & Irmas låt God morgon, som tävlade i Melodifestivalen 2007.

På pappret var de en drömkombination. En vacker men stilfullt åldrad sångerska med skådespelarkomplex möter
en intellektuell gitarrpajsare med bibliotekarieglasögon.
Låten skulle vara filosofiskt berättande men samtidigt ha en slags musikalsprudlande refräng a la The Cast From
Hairs Let The Sunshine In.
Varm, ömsint, tillrättalagd…och så lite blommor i håret.
Som en hippiefestival i pingstkyrkan.

Texten är skriven av Uno själv och inte nog med det, han har skrivit musiken också.
Det var därför han hade gitarren med sig upp på scen.
Vad handlar då låten God Morgon om?
Det är svårt att ge ett helt rättvisande svar på ett dylikt spörsmål.

Kanske kärlek.
Eller innerstadstrafik.
Alla vackra människor de bara kör och kör.
Kanske vill Uno belysa den bedräglighet varmed bardiskbesökande män finner glädjen och sanningen, känslan
av vanmakt när alkoholen sinat.
Tomheten, håglösheten som finns i en annan del av världen.

Troligast är väl ändå det här med förälskelsen, förnimmelsen av att alla är vackra, allt är underbart.
Folk går som i parad – en mäktig parad.
Och se på Irma; nu dansar hon ut på ängarna, hon svävar i det blå, hon leker som hon alltid har gjort.
-Vågorna gungar mig! kan man höra henne skrika.

Uno & Irma sjunger också att de vill vinka åt solen. Som om solen skulle se dem...det är väl mest rymdfarare som klarar något i den stilen.
De bådas begäran känns ändå häpnadsväckande logisk.
Man kan lätt drabbas av sådana lustar, då man själv helt tappat fotfästet.