TJO & TJIM, KLACKARNA I TAKET
Det är tjo, det är tjim
och klackarna i taket
Johan vid klaveret
drar en klämmig melodi
Hej och hå
Ta en chans eller två
när hela glada gänget klämmer i
Det är tjo det är tjim
och klackarna i taket
Vi spelar en glad melodi
Då är det fest och dans
Det rullar och det går
Alla glada vänner hugger i
Den svenska dansbandsvärlden är oförgätligt splittrad mellan två fraktioner, båda två självfallet fullkomligt desorienterade men samtidigt mäktiga och kraftfullt uppbackade av sina respektive falanger.
Dels har vi de s.k traditionalisterna, en sektion av dansbandsvurmare som hävdar att rötterna till musiken finns att hämta ur 1800-talets allmogespelmän, dessa stackars kringresande gårdfarihandlare med handklaver, skinnmössa och inavel i bagaget.
Samhällets utslagna pöbel, födda i smuts, lärda att lyda, redo att bindas framför plogen.
Människor som överlevde tack vare ett rikligt intag av brännvin och potatissoppa.
Medellösa plebejer som var allt annat än bortpjoskade utan tvärtom fostrade med flit och foglighet som främsta markör, hunsade till att göra rätt för sig.
Dessa sällsamma hjon var lätta att känna igen. De bar skitiga kläder, blå-vit-randiga drängskjortor som nödtorftigt dolde deras svångremsrappade ryggar.
På dagen arbetade de, på kvällarna arbetade de, på nätterna sov de.
På morgonen vaknade de. Då gäspade de.
När helgen äntligen kom drack de sig askalas på hembränt, dansade och spelade mungiga och fiol. De spräckte sina byxor, spillde på sig och somnade under borden.
Dåtidens svettiga logdans skiljer sig som synes enbart marginellt från det som pågår nästan varje natt ombord på Silja Symphony.
Möjligtvis med undantag för mungigan och att man numera inte enbart tillhandahåller ett VISA-kort utan även en trång hytt strax ovan bildäck.
1800-talets allmogespelmän hade sällan VISA-kort.
De körde på MasterCard.
Det är om dessa människor, om deras liv, lust och kultur, de traditionella dansbandsmusikerna sjunger, såsom Thorleifs gör i textavsnittet här ovan. Låten heter Tjo & Tjim och ger oss en bra bild av hur det kan ha gått till på danstiljorna runt 1890 sådär.
Thorleif Torstensson var självklart inte med på den tiden, men grundmaterialet till hans tupé sägs emanera från just denna epok.
Hästtagel kan bli väldigt gammalt.
Nu undrar du kanske vilken den där andra falangen inom dansbandsmusiken är, den vars anhängare inte sjunger sånger om fioler, spelemän, pigor och drängar, skomakare och mjölkpallar, dalmasar, lantbrevbärare, solens nedgång, förgasare, röda rosor, hula-hula-flickor eller cowboyhattar…
Den falangen heter Magnus Carlsson.
Och se hur det gick för honom, han gav upp drömmen om den stora dansbandsrespekten, övergav sin strävan efter förnyelse, hoppade av hela den förljugna branschen och bytte genre.
Vad är väl egentligen lortaktiga vadmalskoftor och trötta städerskor på Östersundshotell mot glittriga tights och rosa paraplydrinkar?
Inget!
Om man nu inte – som Thorleifs – istället vill visa konstformen respekt och vördnad.
Läs åter orden i texten sakta och känn hur decennier av mänskligt lidande suggestivt vävts in i sitt tidstypiska sammanhang, ett lidande som till helgen fick sin lindring genom dans och fullständig, besinningslös glädje.
Njut av denna text, stilenligt skapad med en slags altruistisk veneration:
Det är tjo det är tjim
Och klackarna i taket
Johan vid klaveret
Drar en klämmig melodi
Hej och hå
Ta en chans eller två
När hela glada gänget klämmer i
Kommentarer
Trackback
