Rimbloggen

Mare Mare.

Vad gör man med en söndagmorgon?

Mare Mare.

Vad gör man med en söndagmorgon?

Jo man kan sätta hundra spänn

på att havet finns där ute än,

så jag släpper ner min persienn,

Lika bra att slumra till igen.

Det satsar jag på.

Mare Mare...

Jo man kan skriva hem till Bill,

det var ju faktiskt ända sen april.

Undrar om hans dag som min står still.

Den blir väl bara vad man gör den till.

Det satsar jag på.

Mare Mare...

Jo man kan nå sin atmosfär,

lösa livets gåtor bättre där.

Kanske bäst att leva som man lär.

Tids nog står man inför Sankte Per.

Vem saknar mig då?

Det händer relativt ofta att Anders Glenmark om söndagarna hastigt vaknar upp med skägget helt på svaj, fullständigt yrvaken och desillusionerad.
Utan vidare pardon tar han emellertid raskt på sig sin kulörta mockajacka och drar tålmodigt på sig sina silversprayade snowjoggers för att lämna bostaden.

Han har ett angeläget ärende och målmedvetet går han gatan fram så att vinden verkligen får chans att gripa tag i den svulstiga, gråbruna hårmanen.
Efter ett tag kommer Glenmark fram till tobaksaffären.
Han går fram till disken och drämmer med berättigad kraft en hundralapp på disken.
-100 på hav! ropar han sedan frejdigt till det ont anande kassören.
Anders möter kassörens frågande min med ett för honom helt obehövligt tillrättaläggande:
-Jag satsar 100 spänn på att havet finns där ute. Än.

Kort därefter, när Glenmark befinner sig hemma i lägenheten, lyfter han resolut sin telefonlur.
-Hej är det Bill Öhrström?
-Hello?
-Is this Bill Earstreem?
-No, this is Mr Clintons office. President Clinton.
-Okey...can I please talk to him, last time I talked to him was in april...
-No, I'm sorry. But you can write him a letter..

Glenmark sätter sig sålunda ner för att skriva ett brev till sin gamle fanclubordförande.
1994 var Bill Clinton nämligen med och startade The US Official GES-fanclub.
Brevet till Clinton handlar bl. a om Afghanistan, Mellanösterkonflikten, Sydostasiens befolkningsutveckling, klimathotet, US Open, Björn & Benny, panpizza och olika slags läderstövlar på blonda rodeovärdinnor.

När brevet är färdigskrivet, känner Anders sig helt utmattad av alla ord, satser och syftningar, hänvisningar, verb, adjektiv och allt vad det är. Han får nog av detta på onsdagar, när han går på sin ABF-kurs i italienska.
Han går fram till fönstret, släpper ner sin persienn, lägger sig på sängen och försöker somna om.
Alltid när Glenmark skall somna räknar han svensktoppslåtar i alfabetisk ordning.
Oftast somnar han när han kommit till G som i Greyhound Bus.

Det sista som sker, innan tanken helt far bort och Anders äntrar drömmens värld är att en svag förvissning om att hans person ändå får ses som ganska oväsentlig i det stora hela flyter fram i medvetandet.
Vad gör väl det med all framgång, tänker han.
Tids nog står man inför sankte Per.
Vem saknar en då?

Svaret är självklart: The US Official GES-fanclub.
Kanske även Kent Finell.

Du behöver inte svara
När det inte finns nåt svar
Eller dölja dina känslor
om de inte ens finns kvar?

Kanske finns det inget mer att säga
Men kan du så hjälp mig förstå

Vi hade nåt som ingen förstod
Vi hade nåt som inga ord kan förklara
Och vi var en kraft som ingen rådde på
Större än livet, större än oss
Större än vad de trodde vi kunde vara
Så säg mig: kan nåt så stort ta slut så fort?

Den här förkonstlade texten har någonting.
Någonting som ingen förstod.
Den innehöll djuplodande ord.
Ord som ingen kan förklara.

Faktum är att Emilé Azars oförgätliga konst inkorporerade en kraft.
En kraft som ingen rådde på.
Utom möjligen de miljontals tittare som undvek att ge honom de 17288 telefonröster som Emilé trots allt skrapade ihop i Melodifestivalens fjärde deltävling 2007.
Uppgifter i green room efteråt lär ha gjort gällande att artisten lika gärna kunde ha skrapat på en Trisslott och lämnat sändningen som en betydligt lyckligare man.

17288 telefonröster visar ändå att han hade nåt.
Något större än livet. Större än oss.
När han var tre år gammal satt han utanför familjens hus och spelade arabisk trumma.
Det är inte jag som påstår det.
Det är schlagersajten gylleneskor.se.

Hur stor en stjärna likväl blir kommer till slut den oundvikliga dag då berömmelsen bryts, då verkligheten hinner ifatt.
I hans fall inträffade detta ungefär 2.58 in i låten. Man kan se det historiska ögonblicket i klippet ovan.
Eller som Azar själv sjunger:
"Kanske finns det inget mer att säga."

Och du skyndar framåt igen, mot det löfte klockorna gett dig.
Drömmar ligger framför dig än, som du drömt när ingen har sett dig.
Vem kan ana tårar på kinden, när du böjt ditt huvud för vinden.
Vem kan höra ord som du aldrig sagt.

Din sång Guenerina, den ekar bland bergen. Och lyfter mot himlen, skuggan utav friheten.
Men sjung Guenerina, långt ute på bergen.
Och fånga din sång och ge mig den tillbaks igen.

Jag fångar sången, och håller sen kvar. Och sjung den sedan i allting du gör.
Och då för första gången du kanske har, nått att leva för.

Under 1970-talet uppnådde Paul Paljett en så otyglad framgång som artist att nästan ingen kunde matcha honom.
Både Paul Paljtvå och Paul Paljtre försökte men helt utan framgång.

Publiken var helt vild och i extas, de hade valt Paul Paljett som sin härförare av dansant underhållningsmusik och de fick i allra högsta grad valuta i form av låtar som ovanstående, Guenerina med exakt det där 70-talssoundet och svänget som lägger sig som knaperstekt bacon mellan tänderna…
Under våren och sommaren 1977 låg låten elva veckor på Svensktoppen och detta utan att någon egentligen visste vad det handlade om.
Knappast någon unik situation i det sammanhanget, förvisso.

Det som gör låten till en sådan crossover-hit är troligen textens latinamerikanska anslag; vid denna tid var det många svenskar som började himla med ögonen, fladdra med tungan och få små flipperspelsliknande ljud i halsen när latinamerikanska flicknamn lades samman med strofer som ”lyfter mot himlen, skuggan utav friheten”.
Samtidigt var det en annan del av befolkningen som inte alls kopplade ”skuggan utav friheten” till förtryckta människor på Nicaraguas solbrända åkrar, utan istället gjorde kopplingen exotism, resväska och svalkande uteserveringar.
Med hjälp av diffusa penseldrag lyckas Paljett med sin måleriska text locka båda dessa befolkningsgrupper.
Plattan Mumbo Jumbo, där sången återfinns, blev därför en given partyklassiker hos både kamratföreningen Clarté och portföljföreningen SAF.

I vilket fall som helst målar texten upp en sorgesam story om en flicka (eller en åsna, det framgår aldrig riktigt) vid namn Guenerina.
Något har gett denna huvudperson dålig självkänsla. Hon känner sig osäker; alienerad och utesluten ur samhället och gemenskapen.
Med tårfyllda ögon ser hon barn som leker. Hon försöker dras med i deras ystra samvaro men kan inte göra det, eftersom hon känner sig rädd och obekväm, hon verkar obekant med lekens inneboende regelverk.

Samtidigt hör hon en klocka som ringer, en signal som manar henne att bege sig någonstans. Är det en kyrkklocka? Är hon på väg till sitt eget bröllop, ett arrangerat äktenskap med en pojke hon aldrig tyckt om och ännu mindre vill äta dadlar med?
Eller är det möjligen glassbilen som hon avskyr så eftertryckligt?

Som brukligt är inom dansbandsmusiken blir svaren hängande i luften.
Något säger mig att vi i vår tid måste lära oss att acceptera detta. En del svar är inte givna, de får växa fram på egen hand.
Som den unge Platon en gång tvingades erkänna efter att han avslutat ännu en svettigt intensiv lektion hos Sokrates: ”Vem kan höra ord som du aldrig har sagt?”