Rimbloggen

Och du skyndar framåt igen, mot det löfte klockorna gett dig.
Drömmar ligger framför dig än, som du drömt när ingen har sett dig.
Vem kan ana tårar på kinden, när du böjt ditt huvud för vinden.
Vem kan höra ord som du aldrig sagt.

Din sång Guenerina, den ekar bland bergen. Och lyfter mot himlen, skuggan utav friheten.
Men sjung Guenerina, långt ute på bergen.
Och fånga din sång och ge mig den tillbaks igen.

Jag fångar sången, och håller sen kvar. Och sjung den sedan i allting du gör.
Och då för första gången du kanske har, nått att leva för.

Under 1970-talet uppnådde Paul Paljett en så otyglad framgång som artist att nästan ingen kunde matcha honom.
Både Paul Paljtvå och Paul Paljtre försökte men helt utan framgång.

Publiken var helt vild och i extas, de hade valt Paul Paljett som sin härförare av dansant underhållningsmusik och de fick i allra högsta grad valuta i form av låtar som ovanstående, Guenerina med exakt det där 70-talssoundet och svänget som lägger sig som knaperstekt bacon mellan tänderna…
Under våren och sommaren 1977 låg låten elva veckor på Svensktoppen och detta utan att någon egentligen visste vad det handlade om.
Knappast någon unik situation i det sammanhanget, förvisso.

Det som gör låten till en sådan crossover-hit är troligen textens latinamerikanska anslag; vid denna tid var det många svenskar som började himla med ögonen, fladdra med tungan och få små flipperspelsliknande ljud i halsen när latinamerikanska flicknamn lades samman med strofer som ”lyfter mot himlen, skuggan utav friheten”.
Samtidigt var det en annan del av befolkningen som inte alls kopplade ”skuggan utav friheten” till förtryckta människor på Nicaraguas solbrända åkrar, utan istället gjorde kopplingen exotism, resväska och svalkande uteserveringar.
Med hjälp av diffusa penseldrag lyckas Paljett med sin måleriska text locka båda dessa befolkningsgrupper.
Plattan Mumbo Jumbo, där sången återfinns, blev därför en given partyklassiker hos både kamratföreningen Clarté och portföljföreningen SAF.

I vilket fall som helst målar texten upp en sorgesam story om en flicka (eller en åsna, det framgår aldrig riktigt) vid namn Guenerina.
Något har gett denna huvudperson dålig självkänsla. Hon känner sig osäker; alienerad och utesluten ur samhället och gemenskapen.
Med tårfyllda ögon ser hon barn som leker. Hon försöker dras med i deras ystra samvaro men kan inte göra det, eftersom hon känner sig rädd och obekväm, hon verkar obekant med lekens inneboende regelverk.

Samtidigt hör hon en klocka som ringer, en signal som manar henne att bege sig någonstans. Är det en kyrkklocka? Är hon på väg till sitt eget bröllop, ett arrangerat äktenskap med en pojke hon aldrig tyckt om och ännu mindre vill äta dadlar med?
Eller är det möjligen glassbilen som hon avskyr så eftertryckligt?

Som brukligt är inom dansbandsmusiken blir svaren hängande i luften.
Något säger mig att vi i vår tid måste lära oss att acceptera detta. En del svar är inte givna, de får växa fram på egen hand.
Som den unge Platon en gång tvingades erkänna efter att han avslutat ännu en svettigt intensiv lektion hos Sokrates: ”Vem kan höra ord som du aldrig har sagt?”