Rimbloggen

Här på stans hotell
Uppträder varje kväll
En tjusig dam ifrån Trosa
När hon kom hit så blev det genast succé
Sånt var de ej vana att se på krogen
Hon kallas för teasedansös, då är man generös
Dansen det är det rätt smått om
Men det gör detsamma för man jublar ändå
När hon står där utan en tråd

Eva, Eva
Du får gubbarna att leva
De har aldrig sett
Någonting så nätt
Som när du med snärt
River av dig kläderna

Eva, Eva
Alla ropar efter mera
De tar aldrig slut, deras glädjetjut
Så Eva kom ut!

Många är de närmast magistrala lycksökare som på ett sangviniskt sätt försökt förklara kärlekens essentiella väsen och magi.
Ben Marlene och hans Trance Dance nådde nästan ända fram när de på 80-talet sjöng Hoodo-wanna-voodoo-wanna-hoodo-wanna-voodo men den där sista finishen saknades; de där förlösande raderna som åsidosätter alla tvivel och direkt klargör vad kärleken går ut på.

Bättre gick det då för Polarna & Jörgen Edman som i mitten av 70-talet skapade en veritabel kioskvältare med sin smått vanvördiga skröna om den strippande damen från Trosa (något som samtidigt skulle kunna ha varit en frivol limerick av Hans Alfredson).
Här beskrivs kärlekens väsen som ett erotiskt kammarspel där dreglande fullblodsfleppon går ut på en murrigt orangebrun lokal för att avnjuta en oscillerande folkhems-striptease.

Stycket har dock – trots sin allt annat än emanciperade syn på jämlikhet – uppenbara kvaliteter.
Låten och texten golvar en totalt, den taktfasta rytmen tjongar till en rakt i solar plexus och man finner sig själv strax liggande på golvet, ropande på mera; ungefär som under den avslutande kvarten av en tämligen ordinär utekväll på valfritt stadshotell en grådaskig onsdagskväll.