EN BISARR GITARR
Ja, min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sen längesen
dess spröda ton är ej bisarr
men det finns glädje i min gitarr
Erkännsamma forskare på den beryktade gitarrfakulteten vid Uppsala universitet har i decennier studerat huruvida det finns någon slags glädje i gitarrer vars toner inte omedelbart låter bisarra.
Ursprunget till dessa studier står att finna i den förtretliga svensktoppslåt (skriven av Thore Skogman och framförd av Sven-Ingvars) som av någon outrannsaklig anledning blev så famös på 60-talet.
Min gitarr hette låten och beskriver relativt kultiverat kärleken mellan en man och hans gitarr.
Kompositören lägger i texten fram en tes att gitarrer helst skall låta bisarrt för att till fullo uppfylla de normer som anses utgöra gitarrens själva existensberättigande. På något annat sätt kan texten knappast tolkas.
Upprinnelsen är lätt att föreställa sig. Ponera att Sven-Erik Magnusson (som texten handlar om) har gått in i en musikaffär och frågat efter en gitarr.
-Vi har många olika gitarrer att välja på, kanske expediten då svarat och sedan tillagt: var det någon speciell du tänkte på?
-Ja, en vars ton är bisarr, har Sven-Erik Magnusson troligt då replikerat eftersom han sedan barnsben lärt sig att gitarrer skall låta bisarrt.
-Jag är dessvärre ledsen herr Magnusson. Alla våra bisarra gitarrer är slut - här har vi dock ett väldigt fint exemplar; dessvärre då inte så vidare värst bisarr..
-Får jag titta på den?
Eventuellt har sedan Sven-Erik Magnusson tagit det alldeles nyfödda och bräckliga instrumentet mellan sina händer och blivit maniskt förälskad.
Från den stunden (i texten heter det "sedan liten grabb jag var" men det kan man kanske ta med en nypa salt) hade Sven-Erik inte ögon för något annat än gitarren; den var böjd, den var blank, den var läcker, som ett frustande djur med nytvättad päls skälvde gitarren mot hans axel.
Dock saknades den kanske viktigaste egenskapen - tonen som gitarren producerande var inte alls bisarr, något som Sven-Erik självklart inledningsvis beklagade; han ville ju helst av allt ha en gitarr med en bisarr ton.
Dock förbättrades relationen efterhand då Magnusson insåg att han faktiskt kunde ha roligt med gitarren trots bristen på det bisarra.
Det är därför han sjunger: "dess spröda ton är ej bisarr, MEN det finns glädje i min gitarr"
Som Lars von Trier skulle ha uttryckt det: man får ta det goda med det onda...
Kommentarer
Trackback
