Rimbloggen

Tidig gryningsmorgon
Går till stranden
Med en flicka jag har kär
Morgondaggen ligger kvar på stranden
och naturen just sig klär

Fåglarna har vaknat och dom sjunger
för oss två sin morgonsång
Sätter oss i båten och den gungar
bort med oss i soluppgång

Vindens melodi, hörs bort i fjärran
Fylld av harmoni, är gryningens sång
Vindens melodi, hörs genom luften
Fåglarnas sång i soluppgång och du och jag

Båten tar oss med ut till en kobbe,
som har bjudit in oss två
Sätter oss i gräset hos varandra,
blommorna dom tittar på

Jag skall värma dig ifall du fryser,
kom låt mig få krama dig
Det blir bättre sen när solen lyser,
kom och lägg dig här hos mig

Om du blir abrupt väckt mitt i natten och någon frågar dig vilken låt du allra helst vill älska till, vad skulle du svara?
1.311 personer i åldrarna 25-75 år fick frågan i en undersökning för en tid sedan.
12 % sa Bolero av Ravel. 15 % sa I natt är jag din med Tomas Ledin och 7 % uppgav helt frankt There’s a hole in the bucket med Harry Belafonte.
Jay Epaes Puti, Puti fick stöd av 2 %.

Resterande 64 procent svarade samstämmigt att Vindens melodi med Max Fenders var den absoluta sängkammarfavoriten och man kan knappast klandra dem.
Vindens melodi är något så sällsynt som en kitslig uppgörelse med den vedertagna och invariabla umpa-umpa-estetik som så länge dominerade kulturrörelsen under någon slags penibel förevändning att det hela rörde sig om musik avsedd enbart för dans.

Max Fenders vidgade begreppet dansbandsmusik genom sin smygande, spröda och smått melankoliska konst.
I sina bästa stunder ter sig Vindens melodi lika sval och luftig som en tavla målad av de lovprisade Skagenmålarna.

Denna förfinade stilistik avseende musiken innebär självklart också att texten på ett helt annat sätt än tidigare sätts i centrum och synliggörs.
Det är också när man läser de ömskinnade orden som en omisskännlig synergieffekt uppnås, när de båda enheterna; text och musik, går upp i ett gemensamt världsallt, när orden och tonerna smälter samman som grillchips och tacodip.

Textförfattaren Gert Lengstrand lyckas med strofer som ”båten tar oss med ut till en kobbe som har bjudit in oss två”, "blommorna de tittar på" och ”naturen just sig klär” teckna bilden av en naturmysticism vi så ofta älskar att uppehålla oss kring i Sverige, inte minst har det drabbat dem som hetat Harry i förnamn och Martinson i efternamn.
Möjligen är det nobelpriskomplex som drabbat Lengstrand då han så ohejdat hemfaller åt dagg, knytt, knott, kottar och kobbar; silkeslena trådar av spindelväv, mossbelupna stenar och ärggröna toalettsitsar.
Och så fåglar, ständigt dessa fåglar…

I naturmysticismens natur ligger självklart också en viss grad av magi.
Det är båten själv som väljer kobbe, båten har ett eget liv, båten; driven av någon trolldrycksdekokt tar med sig de unga tu ut och de älskande låter båten kidnappa dem. Blommorna får små ögon som växer ut mellan bladen. Vidare klär sig naturen på samma sätt som när en nyligen väckt primadonna med sömndruckna ögon drar på sig sin frukosträvboa.

Det är svalt, det är svenskt, det är mystiskt.
Plötsligt förstår man vad så många eldigt latinska kvinnor ser i Sven-Göran Eriksson.