Rimbloggen

Gamle Svarten, han som 
gick så frisk och kry på klöveräng
dog av koloxidförgiftning i oktober sextifem.
Spröda jungfrun, hon som
gick till källan för att hämta vann,
hon har öppnat institut, och ger massage vid Nybroplan.

Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger de är vals
Och stämmer inte alls

Blinka lilla stjärna,
ingen undrar ändå var du är!
Du är inprickad för mjuklandning år -80, ungefär.
Guter Mond, du gehst so stille,
men vad har du mer att ge?
Du är filmad fram och bak, så var det inget mer med det. . .

Frukostvin med pimpinella
är en helt passerad smak,
och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak.
Till Olympens gudahöjder
stiger aldrig en pegas.

Det här tidstypiska stycket författat och tonsatt av trubaduren Anders Fugelstad får symbolisera den vittomtalade kampen mellan den helklassiska bildningen inom humaniora och den snusförnuftiga och världsförbättrande folkligheten inom 60-talets svenska vispop.

Låten som blev en verklig megasuccé på sin tid heter självklart Ingenting är längre som förut och målar tillsammans med Towa Carsons Alla har glömt, Per Myrbergs 34:an, Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan och inte minst Alpina landslagets Dä bar å åk bilden av en urbaniserad teknokrati där människans livskraft och livsglädje undertrycks av samhällets krav på effektivitet och vinstmarginaler (för mer info googla gärna Hjalmar Mehr).

Texten är exakt så spänstig och elegant som enbart svenska poptexter på 60-talet kunde vara. Medan Peter Himmelstrand tog hand om de mer sociala förutsättningarna för människors väl och ve (”i morse sjöng jag när jag borsta tänderna”) fanns det åtskilliga andra svenska tonsättare  som med antingen en samhällskritiskt grovkorning och burlesk stil (Bengt Sändh, Cornelis Wreeswijk) eller övertydligt patos (Mikael Wiehe, Motvind) på ett fulländat sätt beskrev dåtidens vardagsliv och verklighetsflykt, miljöförstöring, konsumtionssamhälle och dagislämningar; kort sagt tidlösa problem eller åtminstone förargelser.

Inte sällan nådde dessa pamfletter Svensktoppen, det yttersta svenska beviset för att du rört vid människors hjärtan. 
Trots sin oerhörda och närmast bajsnödiga ansträngdhet gällande kunskap (jag tänker då på flertalet kulturella och astronomiska referenser) uppvisar Fugelstads text samtidigt en del charmiga små brister. Den söta framtidvisionen om ett stjärnfall (meteoritnedslag? Rena rama armageddon?) år 1980 kan man idag småle något åt.
Värre är väl då att Fugelstad rimmar det dialektala ordet för vatten; ”vann” med ”Nybroplan” något som åtminstone i mina öron låter helt galet. Eventuellt kan här gömma sig någon lönnlig undertext där jungfrun inte alls skulle hämta vatten utan en amerikansk skåpbil, populärt kallad ”van” men detta finner jag för relativt otroligt.
Alldeles oavsett heter det Nybroplan med långt a. I annat fall skulle platsen stavas Nybroplann men återigen, vi bör kanske inte upprätthålla oss alltför länge vid denna passus då den tenderar att svälla ut.

Låt oss istället stillsamt åter konstatera följande gamla sanning: om man på 60- och 70-talen ville omstörta samhället och samtidigt visa att man hade någon slags klassisk bildning gjorde man på följande sätt. Man odlade skägg, tog fram en akustisk gitarr som man hängde över magen varvid man blandade lika delar Bellman, grekisk mytologi, latinamerikanska tillkortakommanden och diskbänksrealism till ett revolutionärt smör som man sedan bredde ut över sin APK-limpa.
Huruvida limpan hade något som helst samröre med Arbetarpartiet Kommunisterna har den moderna forskningen aldrig riktigt lyckats slå fast.

Frågan infinner sig samtidigt huruvida Herr Fugelstad verkligen upprörs över de förändringar han tar upp i sin text, möjligen kan det vara så att texten istället ironiserar över både den verkliga oro många kände kring alla förändringar men också över de otillräckligheter som präglat de människor som lyckades åstadkomma förändringarna.

Hon är en duva
som dansar på dunkuddar.
En ros så ljuv att
allt blir till guld hon nuddar.
Hon är prinsessan
i en otrolig saga.
Hon är en fjäril
som flyger runt på Haga.
Hon finns i drömmen,
hon är där hela natten.
En natt med henne
är nog den största skatten.
Hon kommer till mig,
och gör mig mera lockad,
men när hon pratar,
då blir jag rent av chockad.

Var ska vi sova i natt -
jag har en säng som står tom
Var ska vi sova i natt -
en lägenhet med två rum
Om du vill leka tafatt -
Så varför slösa med tiden
och förneka vad vi egentligen båda vill?
Var ska vi sova i natt -
jag har en skamlig idé
Var ska vi sova i natt -
Ja du kan väl följa med
Om du vill leka tafatt -
Låt oss få det på det klara
för jag bor ju bara ett kvarter härifrån

Men nu vad hände?
Vad var det hon sa till mig?
Min dröm den vände,
hon blev till en vanlig tjej.
Det känns rätt nedrigt.
Att hon tog första steget.
Hon fick ett försprång,
på grund utav min feghet
Jag var rent mållös,
nu var väl måttet rågat.
Hon gjorde det som,
jag aldrig skulle vågat,
men det var kanske
en rätt bra grej hon gjorde.
Jag skulle varit ensam,
om hon ej sagt dom orden

Jag har svårt att se knapparna på mitt tangentbord då mina ögon i åsynen av ovanstående text fuktats på ett bevekande sätt. Jag skall ändå göra ett försök till analys ty det är denna text värd. Den är trots allt – i kraft av sin ålder, tematik och ställning i det svenska kulturlivet, en av våra mest brännande skaldestycken.

80-talet var som bekant späckat med oerhört genanta filmrepliker som ännu idag kan kännas allt annat än komfortabla om man skulle råka påminnas om dem.
Vem har exempelvis inte ryggat tillbaka i vämjelse och pikant rodnad när Tom Cruise och Val Kilmer i filmen Top Gun (1986) säger sig känna en ”need for speed”.
Även de rabiat neonfärgade vildbasarna i Lasse Åbergs Sällskapsresan 2 – Snowroller (1985) levererar en klassisk (men samtidigt väldigt daterad) ramsa i det att de i skidbacken unisont utbrister ”Vem har bästa svängen? Hökarängen!”

Så länge människor gått ut för att roa sig om kvällarna i ett vidare syfte att söka kontakt med en presumtiv partner, har frågan ”var skall vi sova i natt?” upplevts som aningen pinsam att formulera.
Tänk då vad skönt att det Göteborgsbaserade bandet Mighty Band underlättat för gemene man att kläcka ur sig denna replik med något sånär bibehållen värdighet, genom tillskapandet av låten med exakt samma titel 1982. Egentligen är låten italiensk. Den heter i original Sara Perche Ti Amo och nådde som så mycket annat (billig sprit och nudism) Sverige via vårt västra grannland Danmark där ett band vid namn Laban fick stor framgång med den.
Frågan kan efter låtens lansering på 80-talet numera ställas som en ironisk liten klackspark och ett eventuellt avspisande av frågeställaren ter sig genast som mindre pinsam, då vederbörande utan omsvep på ett fortfärdigt sätt kan hänvisa till den poetiskt bristfälliga men relativt undermedvetet allvarsamma ton som låttiteln slagit an, i syfte att knäppa upp stämningen utan den plågsamma förväntan som blott själva frågan i sig skulle resultera i.

Tilläggas bör dock att Mighty Bands originalversion på ett markant sätt skiljer sig från den text som sedan blivit en del av vårt gemensamma kulturarv. Eftersom låtens senare, förädlade text är så oerhört vacker och välformulerad (lägg märke till den Robert Burns-inspirerade raden: en ros så ljuv att allt blir till guld hon nuddar) har självklart ett stort antal mer eller mindre tvångsutskrivna svenska musikanter känt sig makalöst manade att sätta sin personliga prägel på verket.
Antalet coverversioner på Var skall vi sova inatt? är troligen fler än antalet hårstrån på Chewbacca.
Från Ystads musikaliska stoltheter Perikles till den så framgångsrike (inte minst ekonomiskt) discjockeyn Michael Brinkenstjärna (Malmös svar på Yul Brunner)…alla som kan hantera en handmikrofon i Sverige har någon gång framfört Var skall vi sova i natt?
Och då även i nyktert tillstånd. Vilket krävs. Det här är nämligen ingen dussintext som man bara hasplar ur sig eller sluddrar sig igenom.
Denna text kräver närvaro och känsla. Mest av allt känsla.

Orden är så skört formulerade, nyanserna så fina och undertexterna så djupa.
Helst av allt hade man kanske önskat att den gamle vivören Frank Sinatra tagit sig an Var skall vi sova inatt.
Nu låter detta sig emellertid icke göras. Dels på grund av att Frank Sinatra inte kan svenska men kanske mest eftersom han råkar vara död.
Och död är det sista man kan vara när man sensibelt skall till att närma sig rader som ”hon finns i drömmen, hon är där hela natten, en natt med henne, är nog den största skatten…”