Rimbloggen

Gamle Svarten, han som 
gick så frisk och kry på klöveräng
dog av koloxidförgiftning i oktober sextifem.
Spröda jungfrun, hon som
gick till källan för att hämta vann,
hon har öppnat institut, och ger massage vid Nybroplan.

Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger de är vals
Och stämmer inte alls

Blinka lilla stjärna,
ingen undrar ändå var du är!
Du är inprickad för mjuklandning år -80, ungefär.
Guter Mond, du gehst so stille,
men vad har du mer att ge?
Du är filmad fram och bak, så var det inget mer med det. . .

Frukostvin med pimpinella
är en helt passerad smak,
och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak.
Till Olympens gudahöjder
stiger aldrig en pegas.

Det här tidstypiska stycket författat och tonsatt av trubaduren Anders Fugelstad får symbolisera den vittomtalade kampen mellan den helklassiska bildningen inom humaniora och den snusförnuftiga och världsförbättrande folkligheten inom 60-talets svenska vispop.

Låten som blev en verklig megasuccé på sin tid heter självklart Ingenting är längre som förut och målar tillsammans med Towa Carsons Alla har glömt, Per Myrbergs 34:an, Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan och inte minst Alpina landslagets Dä bar å åk bilden av en urbaniserad teknokrati där människans livskraft och livsglädje undertrycks av samhällets krav på effektivitet och vinstmarginaler (för mer info googla gärna Hjalmar Mehr).

Texten är exakt så spänstig och elegant som enbart svenska poptexter på 60-talet kunde vara. Medan Peter Himmelstrand tog hand om de mer sociala förutsättningarna för människors väl och ve (”i morse sjöng jag när jag borsta tänderna”) fanns det åtskilliga andra svenska tonsättare  som med antingen en samhällskritiskt grovkorning och burlesk stil (Bengt Sändh, Cornelis Wreeswijk) eller övertydligt patos (Mikael Wiehe, Motvind) på ett fulländat sätt beskrev dåtidens vardagsliv och verklighetsflykt, miljöförstöring, konsumtionssamhälle och dagislämningar; kort sagt tidlösa problem eller åtminstone förargelser.

Inte sällan nådde dessa pamfletter Svensktoppen, det yttersta svenska beviset för att du rört vid människors hjärtan. 
Trots sin oerhörda och närmast bajsnödiga ansträngdhet gällande kunskap (jag tänker då på flertalet kulturella och astronomiska referenser) uppvisar Fugelstads text samtidigt en del charmiga små brister. Den söta framtidvisionen om ett stjärnfall (meteoritnedslag? Rena rama armageddon?) år 1980 kan man idag småle något åt.
Värre är väl då att Fugelstad rimmar det dialektala ordet för vatten; ”vann” med ”Nybroplan” något som åtminstone i mina öron låter helt galet. Eventuellt kan här gömma sig någon lönnlig undertext där jungfrun inte alls skulle hämta vatten utan en amerikansk skåpbil, populärt kallad ”van” men detta finner jag för relativt otroligt.
Alldeles oavsett heter det Nybroplan med långt a. I annat fall skulle platsen stavas Nybroplann men återigen, vi bör kanske inte upprätthålla oss alltför länge vid denna passus då den tenderar att svälla ut.

Låt oss istället stillsamt åter konstatera följande gamla sanning: om man på 60- och 70-talen ville omstörta samhället och samtidigt visa att man hade någon slags klassisk bildning gjorde man på följande sätt. Man odlade skägg, tog fram en akustisk gitarr som man hängde över magen varvid man blandade lika delar Bellman, grekisk mytologi, latinamerikanska tillkortakommanden och diskbänksrealism till ett revolutionärt smör som man sedan bredde ut över sin APK-limpa.
Huruvida limpan hade något som helst samröre med Arbetarpartiet Kommunisterna har den moderna forskningen aldrig riktigt lyckats slå fast.

Frågan infinner sig samtidigt huruvida Herr Fugelstad verkligen upprörs över de förändringar han tar upp i sin text, möjligen kan det vara så att texten istället ironiserar över både den verkliga oro många kände kring alla förändringar men också över de otillräckligheter som präglat de människor som lyckades åstadkomma förändringarna.