Rimbloggen

Hon är en duva
som dansar på dunkuddar.
En ros så ljuv att
allt blir till guld hon nuddar.
Hon är prinsessan
i en otrolig saga.
Hon är en fjäril
som flyger runt på Haga.
Hon finns i drömmen,
hon är där hela natten.
En natt med henne
är nog den största skatten.
Hon kommer till mig,
och gör mig mera lockad,
men när hon pratar,
då blir jag rent av chockad.

Var ska vi sova i natt -
jag har en säng som står tom
Var ska vi sova i natt -
en lägenhet med två rum
Om du vill leka tafatt -
Så varför slösa med tiden
och förneka vad vi egentligen båda vill?
Var ska vi sova i natt -
jag har en skamlig idé
Var ska vi sova i natt -
Ja du kan väl följa med
Om du vill leka tafatt -
Låt oss få det på det klara
för jag bor ju bara ett kvarter härifrån

Men nu vad hände?
Vad var det hon sa till mig?
Min dröm den vände,
hon blev till en vanlig tjej.
Det känns rätt nedrigt.
Att hon tog första steget.
Hon fick ett försprång,
på grund utav min feghet
Jag var rent mållös,
nu var väl måttet rågat.
Hon gjorde det som,
jag aldrig skulle vågat,
men det var kanske
en rätt bra grej hon gjorde.
Jag skulle varit ensam,
om hon ej sagt dom orden

Jag har svårt att se knapparna på mitt tangentbord då mina ögon i åsynen av ovanstående text fuktats på ett bevekande sätt. Jag skall ändå göra ett försök till analys ty det är denna text värd. Den är trots allt – i kraft av sin ålder, tematik och ställning i det svenska kulturlivet, en av våra mest brännande skaldestycken.

80-talet var som bekant späckat med oerhört genanta filmrepliker som ännu idag kan kännas allt annat än komfortabla om man skulle råka påminnas om dem.
Vem har exempelvis inte ryggat tillbaka i vämjelse och pikant rodnad när Tom Cruise och Val Kilmer i filmen Top Gun (1986) säger sig känna en ”need for speed”.
Även de rabiat neonfärgade vildbasarna i Lasse Åbergs Sällskapsresan 2 – Snowroller (1985) levererar en klassisk (men samtidigt väldigt daterad) ramsa i det att de i skidbacken unisont utbrister ”Vem har bästa svängen? Hökarängen!”

Så länge människor gått ut för att roa sig om kvällarna i ett vidare syfte att söka kontakt med en presumtiv partner, har frågan ”var skall vi sova i natt?” upplevts som aningen pinsam att formulera.
Tänk då vad skönt att det Göteborgsbaserade bandet Mighty Band underlättat för gemene man att kläcka ur sig denna replik med något sånär bibehållen värdighet, genom tillskapandet av låten med exakt samma titel 1982. Egentligen är låten italiensk. Den heter i original Sara Perche Ti Amo och nådde som så mycket annat (billig sprit och nudism) Sverige via vårt västra grannland Danmark där ett band vid namn Laban fick stor framgång med den.
Frågan kan efter låtens lansering på 80-talet numera ställas som en ironisk liten klackspark och ett eventuellt avspisande av frågeställaren ter sig genast som mindre pinsam, då vederbörande utan omsvep på ett fortfärdigt sätt kan hänvisa till den poetiskt bristfälliga men relativt undermedvetet allvarsamma ton som låttiteln slagit an, i syfte att knäppa upp stämningen utan den plågsamma förväntan som blott själva frågan i sig skulle resultera i.

Tilläggas bör dock att Mighty Bands originalversion på ett markant sätt skiljer sig från den text som sedan blivit en del av vårt gemensamma kulturarv. Eftersom låtens senare, förädlade text är så oerhört vacker och välformulerad (lägg märke till den Robert Burns-inspirerade raden: en ros så ljuv att allt blir till guld hon nuddar) har självklart ett stort antal mer eller mindre tvångsutskrivna svenska musikanter känt sig makalöst manade att sätta sin personliga prägel på verket.
Antalet coverversioner på Var skall vi sova inatt? är troligen fler än antalet hårstrån på Chewbacca.
Från Ystads musikaliska stoltheter Perikles till den så framgångsrike (inte minst ekonomiskt) discjockeyn Michael Brinkenstjärna (Malmös svar på Yul Brunner)…alla som kan hantera en handmikrofon i Sverige har någon gång framfört Var skall vi sova i natt?
Och då även i nyktert tillstånd. Vilket krävs. Det här är nämligen ingen dussintext som man bara hasplar ur sig eller sluddrar sig igenom.
Denna text kräver närvaro och känsla. Mest av allt känsla.

Orden är så skört formulerade, nyanserna så fina och undertexterna så djupa.
Helst av allt hade man kanske önskat att den gamle vivören Frank Sinatra tagit sig an Var skall vi sova inatt.
Nu låter detta sig emellertid icke göras. Dels på grund av att Frank Sinatra inte kan svenska men kanske mest eftersom han råkar vara död.
Och död är det sista man kan vara när man sensibelt skall till att närma sig rader som ”hon finns i drömmen, hon är där hela natten, en natt med henne, är nog den största skatten…”