JAG SVARAR: TÄ TÄ TÄ!
Min tjej och jag
har råkat ut för ett problem
hon blir kallad kriminell
jag blir kallad bohem
för min tjej och jag
har eget språk
min tjej och jag
har eget språk
ba ba ba ba ba
hon säger: na na na na!
jag svarar: vå vå vå!
Våra diskussioner
blir komplicerade ibland...
ba ba ba ba ba
hon säger: wah wah wah wah!
jag svarar: tä tä tä!
tänk det finns miljoner
som inte förstår varann...
i vårt land!
hon säger: na na na na!
jag svarar: vå vå vå!
Våra diskussioner
blir komplicerade ibland...
ba ba ba ba ba
hon säger: wah wah wah wah!
jag svarar: tä tä tä!
tänk det finns miljoner
som inte förstår varann...
i vårt land!
Nog för att det kan vara lite illmarigt att fullt ut greppa en kille från Halmstad; särskilt som varken varseblivningen av honom eller hörbarheten och förståelsen av vad han säger, gynnas av att han är iförd en gyllene pottfrisyr men det här är ju extremt komplicerat.
Om man sätter sig på bussen ut mot Tylösand och en vilt främmande pajsare i zebrarandigt linne, Beatlesfrilla och elgitarr spontant börjar stamma "ba ba ba ba ba" skulle åtminstone jag rygga tillbaka; kalla mig fördomsfull.
Eventuellt skulle jag misstänka någon form av psykiskt handikapp och efter ett tag nicka gillande mot vederbörande som ett tecken på att jag "förstår" vad han säger.
Köpa en singel med hans musik skulle jag dock inte. Man måste dra en gräns.
Gränsen för killarna i Gyllene Tider gick 1981 vid att i sin hemstad bli beskylld för att vara kriminell eller ännu värre; bohemisk, när det enda man gör om dagarna är att gå omkring och sjunga "ba ba ba ba" och "tä tä tä tä" med sin flickvän.
Man måste nämligen ha i åtanke att detta var långt mycket kärvare tider för kulturarbetare; framförallt för dem som levde, verkade och tjuvrökte i Halmstad.
Att offentligt yttra kättjefulla sentenser som "na na na na" och "vå vå vå vå" var ett straff som renderade 200 kronor i dagsböter och tre dagars straffsömn i ett basgitarrsfodral.
Det var mycket pengar på den tiden och fodralen var knappast så mycket större då.
Det var mycket pengar på den tiden och fodralen var knappast så mycket större då.
Turligt nog - inte minst för Per Gessle - avskaffades detta straff 1988, vilket gjorde det möjligt för kompositören, vinkännaren och hårfönaren Gessle att fullt legitimt ge världen låtar med odödliga nonsensklassiker som The Look (she goes nananana na nanannana nanana nana nana nana naa naa) och På promenad genom stan 2003 (med sitt trollbindande shalalala lala lalala shala lala lala la la la laaaa).
Sällan har så många barnfamiljer i förorten haft så få lagstiftare att tacka för så mycket.
>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Per Gessle På Promenad genom stan
PÅ CIRKUS SLÅR MAN VOLTER...
Calcutta finns vid Ganges
å Basel finns vid Rhen
men all min stora kärlek
den finns hos Madeleine
Man drömmer sig till Bagdad
man drömmer om Aten
men alla mina drömmar
de finns hos Madeleine
I hennes vackra ögon
jag sjunker som en sten
och säll jag viskar
Mmmm....Madeleine
I Picardy står rosor
violen står i Flen
men all min stora kärlek
den står till Madeleine
På cirkus slår man volter
i London slår Big Ben
mitt längtansfulla hjärta
det slår för Madeleine
Landets absolut främste nu levande estradör, skådespelare, sångare, MFF-supporter, showman och musikalstjärna heter Jan Malmsjö.
Hans ohyggligt imposanta betydelse för svenskt musik- och underhållningsliv det senaste halvseklet går egentligen inte att beskriva. Ändå skriver jag "ohyggligt imposant" som en liten fingervisning.
Malmsjös livslånga gärning och outröttliga geist bör med andra ord ingå som basal kurslitteratur i de av media så hett omskrivna Idolskolorna och talanguniversiteten.
Möjligen kan de nutida adepterna i ett sådant sammanhang helt hoppa över det dräpande kapitlet betitlat "Jan Malmsjös betydelse för svensk vispoesi och svenskt textförfattande utifrån ett empiriskt perspektiv" då det (inte minst av ovanstående exempel) är mer än evident att Herr Malmsjös förmåga och espri främst finns att finna i de rent verbala uttrycken.
Ändå skrev han en gång i tiden texten till låten Calcutta, troligen utifrån det djuplodande parti av groteskt lallande som alldeles uppenbart utgjort själva stommen i det magistrala låtbygget.
Som vi ser i den ovan publicerade inspelningen från gruppboendet Strutsen (avdelningen för labila patienter) har dock Malmsjö en sällsam förmåga att med tungan artikulera och på andra sätt tänja munhålan och svalget till närmast vidunderliga formationer för att på ett dramatenskolat och teatraliskt sätt leverera sin klandervärda text med all den ackuratess den verkligen inte behöver levereras på för att till fullo kunna varseblivas.
Detta förfarande gör snabbt att den egentliga upplevelsen av att höra texten (som att bita i en luftpastej) i det snaraste byts ut mot känslan av att vara delaktig i frambringandet av verklig poesi och alls inte ofokuserat strunt.
Där hittar vi samtidigt den ovedersägliga anledningen till att Jan Malmsjö främst kommer att gå till historien som scenmänniska och inte textförfattare.
Det krävs mod, timing, självdistans och en rejäl dos "I don't give a fuck-mentalitet" för att så gloriöst som Malmsjö gör, levandegöra en så pass medioker text.
En text man dessutom själv skrivit utifrån en atlas, ljudet av några lallande fyllgubbar och en tjej vid namn Madeleine.
STOCKHOLM STINKER FRÅN SIN TROTTOAR
Midnattssol i en norrländsk by
Mellan hummertinorna i Lysekil har jag vandrat fram
Ett sotsvart regn över Sundsvalls torg det känns som Södermalm här i Göteborg där jag vandrar fram
Människor väljer att fortsätta fram utan mening eller mål
Jag har flytt dig så länge att inget finns kvar
Bara blodet i mitt sår
Stockholm
Vad är det som du gör med mig?
Du skövlar och du kör med mig
Ja jag känner mig begravd här i ett
Stockholm
Som stinker från sin trottoar
Alla balla människor på Stureplan
Ni kan dansa bäst ni vill
Adjö, mitt Stockholm
Det var 1957 som den banbrytande författaren Jack Kerouac släppte sin likaledes banbrytande beatnikroman På drift.
2010 kontrade den prominente visartisten Patrik Isaksson genom att ge oss låten Mitt Stockholm som dels gav honom tillfälle att visa sig på styva linan när det handlar om att kombinera substantiv med adjektiv, dels en gång för alla befäste hans position som Lill-Mauro, dvs han blev en sann skildrare av Stockholmskt samhällsliv i rakt nedstigande led från Per-Anders Fogelström, Ernst Brunner, Orup, Lasse Berghagen och Pugh Rogefeldt.
Epitetet Lill-Mauro kommer självklart från Mauro Scocco, denne titan i svenskt musikliv som så ofta haft huvudstadens sjudande liv som en solenn fond i sina episka berättelser.
Den närmast mullrande och oerhört färgsprakande fresk som utgör inledningen, ja själva anslaget, till Isakssons skaldestycke skall skapa en känsla av rotlöshet hos upphovsmannen. Det är förutsatt att alla känner till Patriks härstamning varvid de impressionistiska bilder som fladdrar förbi från landsbygden ytterligare förstärker hans självsvåldiga känsla av alienation.
Patrik har vandrat fram mellan hummertinorna i Lysekil. Han har huttrat på torget i Sundsvall utsatt för ett sotsvart regn. Han har gjort det för att han måste.
Visserligen älskar han sin födelsestad men olika omständigheter har tvingat honom att fly från 08-land. Detta har Isaksson tidigare berört i den förträffliga slagdängan 1985 som Rimbloggen tidigare satt tänderna i.
Förgäves försöker nu textförfattaren anpassa sig till västkustens skaldjursdoftande gummistövlar, norrbottens fastfrusna skoteroverall eller östkustens algblommande pålandsvindar.
Lite tafatt försöker han övertala sig själv om att Göteborg är rena rama Södermalm. Falskheten i ett sådan påstående klingar lika högt som en slamrande plåttunna på en annars tyst kullerstensbakgård.
Samtidigt vet Patrik varför han inte känner igen sig i sitt Stockholm.
Det har nämligen börjat stinka från trottoarerna. Alla vi som sett sopkaoset i Milano på tv kan med lätthet identifiera oss i den känslan.
Notera dock att en annan känd Stockholmsskildrare och tvillingsjäl till Isaksson; den så högt uppburne trubaduren Carl-Michael Bellman, högst sannolikt inte såg det här med stinkande trottoarer som det mest överhängande problemet under sin levnad. Istället var det nog bristen på krogar som retade honom, det fanns ju faktiskt bara 900 (men inte en enda hade Jack Vegas-maskin).
Bellmans liv och epok (1700-talet) har däremot inspirerat Isaksson. Det är eklatant hur denna bohemiska tid av diverse utsvävningar får stå modell för ungdomlighet och ursprung när det gäller de som vuxit upp i huvudstaden.
I de första refrängerna sjunger som bekant upphovsmannen att ”Stockholm skövlar och kör med mig” och att han ”känner sig begravd”.
Som en giftsprutande rabiestax spyr han sin galla över de balla människorna på Stureplan som kidnappat hans ungdoms stad med allt vad det innebär av bakåtslickat hår och champagnevaskning.
Annat var det förr.
På Bellmans tid men också på Isakssons tid. Strax efter 1985.
Ungefär tre minuter in i låten kommer så den vederkvickande peripeti som på ett hjärtligt och nostalgiskt skimrande sätt förklarar varför Isaksson egentligen älskar Stockholm, innerst inne.
Med tillspetsad emfas sjunger Patrik:
I mitt Stockholm så for jag mellan krogarna
Rullar hatt med gamla polarna
över Södermalm ikväll
Just där och just då vet vi att Södermalm verkligen är Södermalm och inte Göteborg. Isaksson har hittat hem. Musiken ebbar sakta ut.
En sökare har funnit frid.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Patrik Isaksson 1985
Mellan hummertinorna i Lysekil har jag vandrat fram
Ett sotsvart regn över Sundsvalls torg det känns som Södermalm här i Göteborg där jag vandrar fram
Människor väljer att fortsätta fram utan mening eller mål
Jag har flytt dig så länge att inget finns kvar
Bara blodet i mitt sår
Stockholm
Vad är det som du gör med mig?
Du skövlar och du kör med mig
Ja jag känner mig begravd här i ett
Stockholm
Som stinker från sin trottoar
Alla balla människor på Stureplan
Ni kan dansa bäst ni vill
Adjö, mitt Stockholm
Det var 1957 som den banbrytande författaren Jack Kerouac släppte sin likaledes banbrytande beatnikroman På drift.
2010 kontrade den prominente visartisten Patrik Isaksson genom att ge oss låten Mitt Stockholm som dels gav honom tillfälle att visa sig på styva linan när det handlar om att kombinera substantiv med adjektiv, dels en gång för alla befäste hans position som Lill-Mauro, dvs han blev en sann skildrare av Stockholmskt samhällsliv i rakt nedstigande led från Per-Anders Fogelström, Ernst Brunner, Orup, Lasse Berghagen och Pugh Rogefeldt.
Epitetet Lill-Mauro kommer självklart från Mauro Scocco, denne titan i svenskt musikliv som så ofta haft huvudstadens sjudande liv som en solenn fond i sina episka berättelser.
Den närmast mullrande och oerhört färgsprakande fresk som utgör inledningen, ja själva anslaget, till Isakssons skaldestycke skall skapa en känsla av rotlöshet hos upphovsmannen. Det är förutsatt att alla känner till Patriks härstamning varvid de impressionistiska bilder som fladdrar förbi från landsbygden ytterligare förstärker hans självsvåldiga känsla av alienation.
Patrik har vandrat fram mellan hummertinorna i Lysekil. Han har huttrat på torget i Sundsvall utsatt för ett sotsvart regn. Han har gjort det för att han måste.
Visserligen älskar han sin födelsestad men olika omständigheter har tvingat honom att fly från 08-land. Detta har Isaksson tidigare berört i den förträffliga slagdängan 1985 som Rimbloggen tidigare satt tänderna i.
Förgäves försöker nu textförfattaren anpassa sig till västkustens skaldjursdoftande gummistövlar, norrbottens fastfrusna skoteroverall eller östkustens algblommande pålandsvindar.
Lite tafatt försöker han övertala sig själv om att Göteborg är rena rama Södermalm. Falskheten i ett sådan påstående klingar lika högt som en slamrande plåttunna på en annars tyst kullerstensbakgård.
Samtidigt vet Patrik varför han inte känner igen sig i sitt Stockholm.
Det har nämligen börjat stinka från trottoarerna. Alla vi som sett sopkaoset i Milano på tv kan med lätthet identifiera oss i den känslan.
Notera dock att en annan känd Stockholmsskildrare och tvillingsjäl till Isaksson; den så högt uppburne trubaduren Carl-Michael Bellman, högst sannolikt inte såg det här med stinkande trottoarer som det mest överhängande problemet under sin levnad. Istället var det nog bristen på krogar som retade honom, det fanns ju faktiskt bara 900 (men inte en enda hade Jack Vegas-maskin).
Bellmans liv och epok (1700-talet) har däremot inspirerat Isaksson. Det är eklatant hur denna bohemiska tid av diverse utsvävningar får stå modell för ungdomlighet och ursprung när det gäller de som vuxit upp i huvudstaden.
I de första refrängerna sjunger som bekant upphovsmannen att ”Stockholm skövlar och kör med mig” och att han ”känner sig begravd”.
Som en giftsprutande rabiestax spyr han sin galla över de balla människorna på Stureplan som kidnappat hans ungdoms stad med allt vad det innebär av bakåtslickat hår och champagnevaskning.
Annat var det förr.
På Bellmans tid men också på Isakssons tid. Strax efter 1985.
Ungefär tre minuter in i låten kommer så den vederkvickande peripeti som på ett hjärtligt och nostalgiskt skimrande sätt förklarar varför Isaksson egentligen älskar Stockholm, innerst inne.
Med tillspetsad emfas sjunger Patrik:
I mitt Stockholm så for jag mellan krogarna
Rullar hatt med gamla polarna
över Södermalm ikväll
Just där och just då vet vi att Södermalm verkligen är Södermalm och inte Göteborg. Isaksson har hittat hem. Musiken ebbar sakta ut.
En sökare har funnit frid.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Patrik Isaksson 1985
HALLÅ, DU GAMLE INDIAN!
Just där vägen tar vid
över prärien
några mil strax väster om Cameron
ligger en liten bensinstation
just där vägen tar vid över prärien
Ja, ni känner väl han som står för den?
Röde Ned som är tvättäkta Indian
och han tappar och fyller mest hela dan
Ja ni känner väl han som står för den
Hallå du gamle indian
och han tappar och fyller mest hela dan
Ja ni känner väl han som står för den
har du glömt de dar
då din farfars far
satte skräck
bland klippiga bergen?
Då din tomahawk
var det enda språk
som du då
kunde förstå
Minns du när som valp
du din första skalp
fick i bältet som segertrofé?
Minns du gamla Golden Hill
där du slogs med Buffalo Bill
Hallå, du gamle indian
Svenska tonsättare, textförfattare och porrkungar har alltid haft en stark fascination för den stora amerikanska kontinenten.
Exempel på detta hittar vi många här i Rimbloggen: Är du kär i mig ännu Klas-Göran, exempelvis, där som bekant en svensk fäbodjänta ges på båten av en lycksökande uppvaktare som finner det frodiga och varma USA betydligt mer spännande än att gå upp klockan fem en norrländsk tisdagsmorgon i januari för att hjälpa till att hacka loss fruset kiss ur en potta av trä i en av djuravföring stinkande fäbod.
Eller Oklahoma som handlar om ett skånskt dansbands tillkortakommanden gentemot Nashvilles sprudlande och resoluta musikliv; ett mindervärdeskomplex man tror sig bota genom att ikläda sig en stor cowboyhatt.
Ofta har de amerikanska influenserna påverkat just dansbandsmusiker; ett folkslag som ju gärna vill framhålla de kulturella band som de tror finns mellan sydstatlig bluegrass och ignobelt saxofonbaserad hissmusik från, säg Tingsryd eller Dals-Ed.
På samma sätt som flertalet altruistiska och intellektuella dansbandmusiker fordom också placerades i små värmländska reservat har genom åren den amerikanska urbefolkningen tvingats leva sina liv frånskurna de gravitetiska friheter resten av samhällsmedborgarna åtnjutit.
Detta har självklart genom åren skapat oupplösliga band mellan de båda grupperna; en flagrant känsla av djup samhörighet präglar sedan länge exempelvis dansbandsmusiker från Grums och ättlingar till indianhövdingen Geronimo (han med cadillacen).
Indianmusiken i Sverige har dock äldre rötter än varande just ett sentida dansbandsfenomen. Den minnesgode vill kanske glömma Little Gerhards 60-talshit Den tappre mohikanen men då skall man veta att ovanstående text faktiskt är ännu äldre.
Redan 1941 lät det så här om Lasse Dahlquist, den gamle kepsfuxen...
Redan 1941 lät det så här om Lasse Dahlquist, den gamle kepsfuxen...
Hallå, du gamle indian, ett historiespäckat och väl underbyggt skillingtryck som ger oss den totala bilden av de misshälligheter som en gång rådde i Vilda Västern.
Fram strömmar en stark och gripande berättelse om en av alla dessa indianer som mot slutet av sin levnad kastats ut ur sin kulturella kontext och tvingats ta jobb som allt-i-allo på en bensinstation (med tanke på var flertalet dansband kränger sin musik förstår man att just denna passage rör dem djupt och gör dem villiga att ta upp låten på sin repetoar)..
Indianen i fråga heter Röde Ned och har nu bytt sin tomahawk och sina skalpar mot bensinslangar och motorolja.
Lasse Dahlquist minns dock hur det var när det begav sig.
Röde Ned har ett spännande föflutet. Som liten valp fick han en skalp som segertrofé i sitt bälte.
En riktig skalp att leka med.
Vad är väl ett pokemonkort mot det?
DOVERS VITA KLIPPOR, I SOLNEDGÅNG...
Vi står tysta i natten och hör vågornas sång
en lugn och stilla serenad
Dovers vita klippor, i solnedgång
Drunknar i ett gyllene hav
Och våra frågor finner svar
Vi såg på varann, och vi närmade oss land
När vi möttes mellan Dover Calais.
All min rädsla försvann, när du sakta tog min hand
Någonstans emellan Dover Calais
Vi närmar oss varandra, när vinden tar i
Den blåser oss så nära varann
Har velat ta dig till mig, sen den första sekund
När båten stilla lämnade land Och du satte mig i brand
Vi har självklart varit inne på det tidigare, det sällsamma fenomen som skapas av att en text genom decennielång, muntlig tradering, växer sig starkare, mäktigare och nästan farligare än vad den en gång var.
Den blir obetvinglig, den lever sitt eget liv.
Nästan alla kan på ett nervöst men lite underdånigt sätt göra sig lustig över den; driva med den och använda den som ett poetiskt bananskal att dratta på ändan med men få om ens någon kan egentligen ifrågasätta storheten och potensen, själva urkraften i lyriken och den inneboende godheten i verket, själva den fundamentala verkshöjden.
Den blir till en koloss, en stenstodsaktig, grekisk pelare i något antikt tempel.
Detta är nu näppeligen något att frapperat tappa sin haka över, då det så uppenbart rör sig om äkta konst.
En sådan konst som enbart två blonderade killar med bleka, lappade jeans och en akrobatisk tjej med afrokrull kan åstadkomma.
Om den svenska schlagerhistoriens texter skulle liknas vid klassiska konstverk, en gång framställda av de stora mästarna skulle Chips Dag efter Dag vara som en tavla av Chagall.
Nick Borgens World Wide Web skulle vara en Poul Ströyer, medan Towa Carsons, Siw Malmkvists och Ann-Louise Hansons C'est la vie skulle vara som en märgfull fresk av Diego Rivera.
Allt detta är givetvis mycket habilt och konsiliant men den verkliga juvelen i kronan saknas i denna förteckning.
Att Rimbloggen helt lyckats eludera Dover-Calais och först nu - efter tre år - har nått fram till detta luminösa kuttersmycke i den svenska schlagermusikens grandiosa skattkista, kan enbart förklaras med det slitna uttycket att det är svårt att se skogen för alla träd. När man omges av så mycket som glittrar och glimmar är det lätt att bli blind och förlora sig själv.
Jag ber oförbehållsamt om förlåtelse. Dover-Calais av de succéartade kamikaze-keybordisterna Christer Sandelin och Tommy Ekman, är självfallet schlagermusikens svar på Leonardo da Vincis epokgörande målning Mona Lisa.
Lika gåtfull, lika suggestiv.
På samma sätt som alla vet hur Mona Lisa ser ut, på samma sätt kan alla nynna melodin till Dover-Calais.
Faktum är att det är fler svenskar som aldrig hört låten än vad det finns svenskar som skrattat åt ett skämt levererat av Måns Möller. Då förstår man att låten har en mycket stor igenkänningsfaktor.
Texten är en metafor för det okända, det främmande; ett förvisso ganska slitet grepp inom konsten.
Det Sandelin/Ekman lyckas förmedla är dock den avslappnade vardagligheten i det som sker i kraftig kombination med den vanmäktiga utsatthet jag-personen känner.
Han är på resande fot.
Han lämnar tryggheten (Dovers vita klippor) bakom sig för att söka sig något nytt. Ett nytt liv, ett par nya jeans med lappar på.
Upplysta av en solnedgång står klipporna (dessa är helt klart centrala i texten) kvar som en konstant i tillvaron. Ute i engelska kanalen kan vad som helst hända (folk kan ta ens händer och titta på en) men man botar enkelt både sjösjukan och känslan av osäkerhet genom att sluta ögonen och drömma om de vita klippornas fasthet, säkerhet och skydd.
Sandelin och Ekman har som bekant inspirerats av poeten Matthew Arnolds dikt Dover Beach som här kort återges:
Upon the straits; on the French coast the light
Gleams and is gone; the cliffs of England stand;
Glimmering and vast, out in the tranquil bay...
Vackert, måhända...men inte lika fulländat som:
Vi står tysta i natten och hör vågornas sång
en lugn och stilla serenad
Dovers vita klippor, i solnedgång
Drunknar i ett gyllene hav
Och våra frågor finner svar
