PÅ CIRKUS SLÅR MAN VOLTER...
Calcutta finns vid Ganges
å Basel finns vid Rhen
men all min stora kärlek
den finns hos Madeleine
Man drömmer sig till Bagdad
man drömmer om Aten
men alla mina drömmar
de finns hos Madeleine
I hennes vackra ögon
jag sjunker som en sten
och säll jag viskar
Mmmm....Madeleine
I Picardy står rosor
violen står i Flen
men all min stora kärlek
den står till Madeleine
På cirkus slår man volter
i London slår Big Ben
mitt längtansfulla hjärta
det slår för Madeleine
Landets absolut främste nu levande estradör, skådespelare, sångare, MFF-supporter, showman och musikalstjärna heter Jan Malmsjö.
Hans ohyggligt imposanta betydelse för svenskt musik- och underhållningsliv det senaste halvseklet går egentligen inte att beskriva. Ändå skriver jag "ohyggligt imposant" som en liten fingervisning.
Malmsjös livslånga gärning och outröttliga geist bör med andra ord ingå som basal kurslitteratur i de av media så hett omskrivna Idolskolorna och talanguniversiteten.
Möjligen kan de nutida adepterna i ett sådant sammanhang helt hoppa över det dräpande kapitlet betitlat "Jan Malmsjös betydelse för svensk vispoesi och svenskt textförfattande utifrån ett empiriskt perspektiv" då det (inte minst av ovanstående exempel) är mer än evident att Herr Malmsjös förmåga och espri främst finns att finna i de rent verbala uttrycken.
Ändå skrev han en gång i tiden texten till låten Calcutta, troligen utifrån det djuplodande parti av groteskt lallande som alldeles uppenbart utgjort själva stommen i det magistrala låtbygget.
Som vi ser i den ovan publicerade inspelningen från gruppboendet Strutsen (avdelningen för labila patienter) har dock Malmsjö en sällsam förmåga att med tungan artikulera och på andra sätt tänja munhålan och svalget till närmast vidunderliga formationer för att på ett dramatenskolat och teatraliskt sätt leverera sin klandervärda text med all den ackuratess den verkligen inte behöver levereras på för att till fullo kunna varseblivas.
Detta förfarande gör snabbt att den egentliga upplevelsen av att höra texten (som att bita i en luftpastej) i det snaraste byts ut mot känslan av att vara delaktig i frambringandet av verklig poesi och alls inte ofokuserat strunt.
Där hittar vi samtidigt den ovedersägliga anledningen till att Jan Malmsjö främst kommer att gå till historien som scenmänniska och inte textförfattare.
Det krävs mod, timing, självdistans och en rejäl dos "I don't give a fuck-mentalitet" för att så gloriöst som Malmsjö gör, levandegöra en så pass medioker text.
En text man dessutom själv skrivit utifrån en atlas, ljudet av några lallande fyllgubbar och en tjej vid namn Madeleine.
Kommentarer
Trackback
