STOCKHOLM STINKER FRÅN SIN TROTTOAR
Midnattssol i en norrländsk by
Mellan hummertinorna i Lysekil har jag vandrat fram
Ett sotsvart regn över Sundsvalls torg det känns som Södermalm här i Göteborg där jag vandrar fram
Människor väljer att fortsätta fram utan mening eller mål
Jag har flytt dig så länge att inget finns kvar
Bara blodet i mitt sår
Stockholm
Vad är det som du gör med mig?
Du skövlar och du kör med mig
Ja jag känner mig begravd här i ett
Stockholm
Som stinker från sin trottoar
Alla balla människor på Stureplan
Ni kan dansa bäst ni vill
Adjö, mitt Stockholm
Det var 1957 som den banbrytande författaren Jack Kerouac släppte sin likaledes banbrytande beatnikroman På drift.
2010 kontrade den prominente visartisten Patrik Isaksson genom att ge oss låten Mitt Stockholm som dels gav honom tillfälle att visa sig på styva linan när det handlar om att kombinera substantiv med adjektiv, dels en gång för alla befäste hans position som Lill-Mauro, dvs han blev en sann skildrare av Stockholmskt samhällsliv i rakt nedstigande led från Per-Anders Fogelström, Ernst Brunner, Orup, Lasse Berghagen och Pugh Rogefeldt.
Epitetet Lill-Mauro kommer självklart från Mauro Scocco, denne titan i svenskt musikliv som så ofta haft huvudstadens sjudande liv som en solenn fond i sina episka berättelser.
Den närmast mullrande och oerhört färgsprakande fresk som utgör inledningen, ja själva anslaget, till Isakssons skaldestycke skall skapa en känsla av rotlöshet hos upphovsmannen. Det är förutsatt att alla känner till Patriks härstamning varvid de impressionistiska bilder som fladdrar förbi från landsbygden ytterligare förstärker hans självsvåldiga känsla av alienation.
Patrik har vandrat fram mellan hummertinorna i Lysekil. Han har huttrat på torget i Sundsvall utsatt för ett sotsvart regn. Han har gjort det för att han måste.
Visserligen älskar han sin födelsestad men olika omständigheter har tvingat honom att fly från 08-land. Detta har Isaksson tidigare berört i den förträffliga slagdängan 1985 som Rimbloggen tidigare satt tänderna i.
Förgäves försöker nu textförfattaren anpassa sig till västkustens skaldjursdoftande gummistövlar, norrbottens fastfrusna skoteroverall eller östkustens algblommande pålandsvindar.
Lite tafatt försöker han övertala sig själv om att Göteborg är rena rama Södermalm. Falskheten i ett sådan påstående klingar lika högt som en slamrande plåttunna på en annars tyst kullerstensbakgård.
Samtidigt vet Patrik varför han inte känner igen sig i sitt Stockholm.
Det har nämligen börjat stinka från trottoarerna. Alla vi som sett sopkaoset i Milano på tv kan med lätthet identifiera oss i den känslan.
Notera dock att en annan känd Stockholmsskildrare och tvillingsjäl till Isaksson; den så högt uppburne trubaduren Carl-Michael Bellman, högst sannolikt inte såg det här med stinkande trottoarer som det mest överhängande problemet under sin levnad. Istället var det nog bristen på krogar som retade honom, det fanns ju faktiskt bara 900 (men inte en enda hade Jack Vegas-maskin).
Bellmans liv och epok (1700-talet) har däremot inspirerat Isaksson. Det är eklatant hur denna bohemiska tid av diverse utsvävningar får stå modell för ungdomlighet och ursprung när det gäller de som vuxit upp i huvudstaden.
I de första refrängerna sjunger som bekant upphovsmannen att ”Stockholm skövlar och kör med mig” och att han ”känner sig begravd”.
Som en giftsprutande rabiestax spyr han sin galla över de balla människorna på Stureplan som kidnappat hans ungdoms stad med allt vad det innebär av bakåtslickat hår och champagnevaskning.
Annat var det förr.
På Bellmans tid men också på Isakssons tid. Strax efter 1985.
Ungefär tre minuter in i låten kommer så den vederkvickande peripeti som på ett hjärtligt och nostalgiskt skimrande sätt förklarar varför Isaksson egentligen älskar Stockholm, innerst inne.
Med tillspetsad emfas sjunger Patrik:
I mitt Stockholm så for jag mellan krogarna
Rullar hatt med gamla polarna
över Södermalm ikväll
Just där och just då vet vi att Södermalm verkligen är Södermalm och inte Göteborg. Isaksson har hittat hem. Musiken ebbar sakta ut.
En sökare har funnit frid.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Patrik Isaksson 1985
Mellan hummertinorna i Lysekil har jag vandrat fram
Ett sotsvart regn över Sundsvalls torg det känns som Södermalm här i Göteborg där jag vandrar fram
Människor väljer att fortsätta fram utan mening eller mål
Jag har flytt dig så länge att inget finns kvar
Bara blodet i mitt sår
Stockholm
Vad är det som du gör med mig?
Du skövlar och du kör med mig
Ja jag känner mig begravd här i ett
Stockholm
Som stinker från sin trottoar
Alla balla människor på Stureplan
Ni kan dansa bäst ni vill
Adjö, mitt Stockholm
Det var 1957 som den banbrytande författaren Jack Kerouac släppte sin likaledes banbrytande beatnikroman På drift.
2010 kontrade den prominente visartisten Patrik Isaksson genom att ge oss låten Mitt Stockholm som dels gav honom tillfälle att visa sig på styva linan när det handlar om att kombinera substantiv med adjektiv, dels en gång för alla befäste hans position som Lill-Mauro, dvs han blev en sann skildrare av Stockholmskt samhällsliv i rakt nedstigande led från Per-Anders Fogelström, Ernst Brunner, Orup, Lasse Berghagen och Pugh Rogefeldt.
Epitetet Lill-Mauro kommer självklart från Mauro Scocco, denne titan i svenskt musikliv som så ofta haft huvudstadens sjudande liv som en solenn fond i sina episka berättelser.
Den närmast mullrande och oerhört färgsprakande fresk som utgör inledningen, ja själva anslaget, till Isakssons skaldestycke skall skapa en känsla av rotlöshet hos upphovsmannen. Det är förutsatt att alla känner till Patriks härstamning varvid de impressionistiska bilder som fladdrar förbi från landsbygden ytterligare förstärker hans självsvåldiga känsla av alienation.
Patrik har vandrat fram mellan hummertinorna i Lysekil. Han har huttrat på torget i Sundsvall utsatt för ett sotsvart regn. Han har gjort det för att han måste.
Visserligen älskar han sin födelsestad men olika omständigheter har tvingat honom att fly från 08-land. Detta har Isaksson tidigare berört i den förträffliga slagdängan 1985 som Rimbloggen tidigare satt tänderna i.
Förgäves försöker nu textförfattaren anpassa sig till västkustens skaldjursdoftande gummistövlar, norrbottens fastfrusna skoteroverall eller östkustens algblommande pålandsvindar.
Lite tafatt försöker han övertala sig själv om att Göteborg är rena rama Södermalm. Falskheten i ett sådan påstående klingar lika högt som en slamrande plåttunna på en annars tyst kullerstensbakgård.
Samtidigt vet Patrik varför han inte känner igen sig i sitt Stockholm.
Det har nämligen börjat stinka från trottoarerna. Alla vi som sett sopkaoset i Milano på tv kan med lätthet identifiera oss i den känslan.
Notera dock att en annan känd Stockholmsskildrare och tvillingsjäl till Isaksson; den så högt uppburne trubaduren Carl-Michael Bellman, högst sannolikt inte såg det här med stinkande trottoarer som det mest överhängande problemet under sin levnad. Istället var det nog bristen på krogar som retade honom, det fanns ju faktiskt bara 900 (men inte en enda hade Jack Vegas-maskin).
Bellmans liv och epok (1700-talet) har däremot inspirerat Isaksson. Det är eklatant hur denna bohemiska tid av diverse utsvävningar får stå modell för ungdomlighet och ursprung när det gäller de som vuxit upp i huvudstaden.
I de första refrängerna sjunger som bekant upphovsmannen att ”Stockholm skövlar och kör med mig” och att han ”känner sig begravd”.
Som en giftsprutande rabiestax spyr han sin galla över de balla människorna på Stureplan som kidnappat hans ungdoms stad med allt vad det innebär av bakåtslickat hår och champagnevaskning.
Annat var det förr.
På Bellmans tid men också på Isakssons tid. Strax efter 1985.
Ungefär tre minuter in i låten kommer så den vederkvickande peripeti som på ett hjärtligt och nostalgiskt skimrande sätt förklarar varför Isaksson egentligen älskar Stockholm, innerst inne.
Med tillspetsad emfas sjunger Patrik:
I mitt Stockholm så for jag mellan krogarna
Rullar hatt med gamla polarna
över Södermalm ikväll
Just där och just då vet vi att Södermalm verkligen är Södermalm och inte Göteborg. Isaksson har hittat hem. Musiken ebbar sakta ut.
En sökare har funnit frid.
>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Patrik Isaksson 1985
Kommentarer
Trackback
