DET SKALL SLÅ GNISTOR OM PRECIS ALLT JAG GÖR
Steg för steg jag vände om igen
Undrar vart vinden blåser nu
Å vilken väg jag tänkt välja sen
Blir så enkelt
Längtar hem
Jag har prövat på nåt nytt
Sett mig i någon annan roll
Trodde jag skulle förändra allt
Byta skepnad
Längtar hem
Nu är jag tillbaks igen
Det ska slå gnistor om precis allt jag gör och jag hör
Hur hela världen är med
Nu är jag tillbaks igen
Ska ta ifatt det jag förlorat förut, var minut
Finns bara till just för det
Det här var Janne Önnerud.
1984 i Melodifestivalen var han tillbaks igen.
Inte för att han varit borta, än mindre för att någon saknat honom...men ändå.
När man tittar på den något trassliga texten nedskriven på ett papper drabbas man obestridligen av en letargisk känsla av vanmakt.
Hur någon levande människa vid sina sinnens fulla bruk kan förmå sig själv och sina muskler till att plita ner några slags musikaliska noter till denna text, ter sig fullständigt vidunderligt.
När man sedan hör resultatet blir man bara yttermera förvissad i sin föresats om att denna text icke på något sätt what so ever skulle kunna gå att kombinera med någon slags melodi.
Vi människor söker ju konsensus.
Det känns alltid befriande och honorabelt då saker och ting faller på plats, när tillvaron erbjuder någon slags sammanhang, en inre logik.
Som när SMHI anställer en meteorolog vid namn Lisa Frost eller TV4-vädret läses upp av en Johan Sohlberg.
Privatekonomen Annicka Winsth, inte att förglömma.
Det finns en botten, en naturlig följdriktighet.
På ett elokvent sätt hör vi sedan dansbandsikonen Janne Önnerud mässa att "det skall slå gnistor om precis allt jag gör", en utsaga som förvisso är tämligen stark och utlämnande.
Problemet är väl bara att där Önnerud ser gnistor, förnimmer alla vi andra enbart en vit handmikrofon, en illasittande dansbandskavaj och en text som verkar närmast allergisk mot musiken.
KAWASAKI NIOHUNDRA
Alla killar kom hit och se
kolla in vilken mysig grej
vilka linjer, ja vilken stil
en sån front en sån profil
--
Kawasaki niohundra
vilket ax från noll till hundra
Ingen har minsta chans att hänga med
Kawasaki niohundra
den får asfalten att dundra
när den susar fram
du skulle se
Jag vet inte särskilt mycket om motorcyklar men jag har alltid trott att det är de utsiktslöst nördiga, obeaktat bortkomna och gensträvigt fjuniga MC-förarna som kör japanskt.
Jag är glad att Rimbloggsfavoriterna i Chinox (här i en väldigt tidig inspelning under namnet Bepers) grusar sönder mina fördomar och förutfattade meningar samt avslöjar dem som varande ren och skär lögn, då man efter att ha avnjutit både musik och video snabbt inser det sanna förhållandet; nämligen att japanska motorcyklar helt enkelt är bäst och att de förtänksamma människor som väljer att köra japanska maskiner både är odogmatiskt coola, maskulina och biffiga men framförallt trovärdiga i sin beskrivning av MC-kulturen.
Inte minst läppsynket i den obstinata videon understryker hur riktiga argumenten gällande motorcykelpreferenser är.
Med detta i åtanke är det därför illustert befriande att möta en så adekvat och trovärdig text som den ovan citerade.
Faktum är att det är den rimligaste utsaga jag tagit del av sedan filmkonstnären John Holmes kandiderade som sheriff 1980 under devisen att han "inte var särskilt hård men väldigt, väldigt rättvis".
