Rimbloggen

Steg för steg jag vände om igen
Undrar vart vinden blåser nu
Å vilken väg jag tänkt välja sen
Blir så enkelt
Längtar hem

Jag har prövat på nåt nytt
Sett mig i någon annan roll
Trodde jag skulle förändra allt
Byta skepnad
Längtar hem

Nu är jag tillbaks igen
Det ska slå gnistor om precis allt jag gör och jag hör
Hur hela världen är med
Nu är jag tillbaks igen
Ska ta ifatt det jag förlorat förut, var minut
Finns bara till just för det

Det här var Janne Önnerud.
1984 i Melodifestivalen var han tillbaks igen.
Inte för att han varit borta, än mindre för att någon saknat honom...men ändå.

När man tittar på den något trassliga texten nedskriven på ett papper drabbas man obestridligen av en letargisk känsla av vanmakt.
Hur någon levande människa vid sina sinnens fulla bruk kan förmå sig själv och sina muskler till att plita ner några slags musikaliska noter till denna text, ter sig fullständigt vidunderligt.
När man sedan hör resultatet blir man bara yttermera förvissad i sin föresats om att denna text icke på något sätt what so ever skulle kunna gå att kombinera med någon slags melodi.

Vi människor söker ju konsensus.
Det känns alltid befriande och honorabelt då saker och ting faller på plats, när tillvaron erbjuder någon slags sammanhang, en inre logik.
Som när SMHI anställer en meteorolog vid namn Lisa Frost eller TV4-vädret läses upp av en Johan Sohlberg.
Privatekonomen Annicka Winsth, inte att förglömma.
Det finns en botten, en naturlig följdriktighet.

På ett elokvent sätt hör vi sedan dansbandsikonen Janne Önnerud mässa att "det skall slå gnistor om precis allt jag gör", en utsaga som förvisso är tämligen stark och utlämnande.
Problemet är väl bara att där Önnerud ser gnistor, förnimmer alla vi andra enbart en vit handmikrofon, en illasittande dansbandskavaj och en text som verkar närmast allergisk mot musiken.