VÅRENS FLICKPARAD
När vintern lossat sitt grepp och solen känns varm
Plötsligt upptäcker man att stan har fått charm
Fönstren glittrar av solens reflexer
Och aptiten på livet växer
Våren gör sin debut
Och flickor slår ut
De kommer i långa rader
På gator och esplanader
För vårens flickparad
Som fräschaste vårprimörer
Till glädje för stans flanörer
Här kommer vårens flickparad
När vintern lossat sitt grepp och solen känns varm
Plötsligt upptäcker man att stan har fått charm
Fönstren glittrar av solens reflexer
Och aptiten på livet växer
Våren gör sin debut
Och flickor slår ut
De kommer i långa rader
På gator och esplanader
För vårens flickparad
Som fräschaste vårprimörer
Till glädje för stans flanörer
Här kommer vårens flickparad
Detta eggande skriftalster av Britt Lindeborg bevisar att det minsann skrevs slagkraftiga sångtexter även innan Lennon/McCartney gav oss sin bestialiska Maxwells Silver Hammer.
Redan 1963, fem år innan Beatles storslägga, tävlade landets förste tonåring; den evigt stomatolleende vivören Lasse Lönndahl med det här uppfriskande inlägget i debatten om kvinnlig emancipation.
Nu var han inte ensam om att bära detta ok, då reglerna vid denna tid var sådana att det i första hand var själva melodin som tävlade om lyssnarnas gunst, och inte den framförande artisten (detta var innan Carolas tid) varvid varje låt framfördes två gånger; en gång med en liten salutogen orkester (med små, små instrument) och en gång till med en stor orkester (med massivt gigantiska instrument). Vårens flickparad sjöngs därför även av den verserade gentlemannen Gunnar Wiklund men - skulle det visa sig - helt förgäves, då bidraget hamnade bland dem som inte orkade ta sig vidare till slutomgången.
Eftersom låten framförts två gånger av två habila artister till tonerna av en liten och en stor orkester, dristar man sig till att anta att det kanske främst inte var framförandet det föll på, utan snarare konststyckets uppenbara brist på kvalitet; eventuellt kan Lindeborgs text här ha spelat en avgörande roll, även om tematiken är tidstypisk.
Det handlar inte alls om att objektifiera kvinnor, det råkar bara vara ett oförargligt sätt att likna livs levande kvinnor vid obstinata vårlökar kollektivt marscherande på rad i en självpåtagen strävan att oförtrutet egga upp sin manliga omgivning.
Överallt slår flickor ut (deras ålder anges aldrig). Som uppstigna ur myllan bolmar de fram som en illustert färgsprakande industrirök. Marscherande likt de där hammarna i videon till Pink Floyds Another brick in the wall, om du minns...
Kommentarer
Postat av: Sandra Vedlund
Vad rolig dina inlägg verkar! kommer med all säkerhet att läsa igen! =P Hoppas du har en trevlig vardag (:
Postat av: Rimbloggen
Hej Sandra. Kul att du gillar det. Det är bara att läsa på. Bloggen startade 2007 så det finns ju en del...
Trackback
