HAN MED MUSTASCHEN
känner jag inom mig
att något särskilt håller på att ske
Graderna dom stiger
benen bara niger
hjärtat det har svårt att hänga med
Om jag finge chansen
att i nästa dansen
få sväva ut med dig som i en dröm
Skulle du få höra vad vi kunde göra
om vi två kunde bliva ett
Men då kommer han med mustaschen
och bugar och ber om en dans
Ja, då kommer han med mustaschen
dom andra, dom har ingen chans
Den manliga skäggväxten har under lång tid fascinerat mänskligheten.
Under antiken var mustaschen ett tecken på "ära", "lust", "djärvhet" och "potens".
Under vikingatiden var överläppsbehåringen liktydigt med begrepp som "krigare", "svärdbärare", "mod" och "förmåga att överleva en rejäl baksmälla".
Medeltidens mustaschtendenser kringgärdas av myter som "pestsmittade råttor i mustaschen" eller "ett intvinnat krucifix i hår över svartnad läpp"; en av de förfärliga dödsmasker författaren Umberto Eco beskrev så djupgående i sin debutroman.
Under senare tid har mustaschen levt ett undanskymt liv. Den var extremt inne på 1500- och 1600-talen för att sedan uppleva en liten dipp under 1700-talet.
Under romantiken i början av 1800-talet blev manlig ansiktsbehåring åter tagen till nåder; att mustaschen används i romantiska syften märks också inte minst i ovanstående text, den svenska dansbandsklassikern Han med mustaschen.
Den naturliga atavismen har gjort att just ett sådant grovkornigt mode bland män som utgjorde den typiska looken för en grosshandlare 1828, blev till standardutseende för en intellektuell rumlare 1976.
Det var också vid denna tid som Socialdemokraternas nye partiledare, oskarshamnaren Håkan Juholt - kanske den allra tydligaste mustaschambassadören i modern tid - påbörjade sin politiska bana genom att gå med i SSU.
Oskarshamn var vid denna tid en sprudlande industristad planerad kring ett planekonomiskt idealsamhälle med Domus, ABF, dagis och apotek.
Sedan dess har mycket hänt.
Oskarshamn är idag en sprudlande industristad planerad kring ett planekonomiskt idealsamhälle med Domus, ABF, dagis och apotek.
Att juholt har samma mustasch som för...säg...femton-tjugo-tjugofem år sedan är på intet vis överraskande.
Så vidare chockerade blir väl inte heller den ordinäre mediekonsumenten när han eller hon tar del av Han med mustaschen. Scenariot är det gamla vanliga, det slitna stadshotellets köttmarknad.
Det tar upp uttröskade ämnen som brusten kärlek, svek och avundsjuka men knyter samtidigt an till en essentiell kunskap som går ända tillbaka till antiken.
Nämligen det sorgliga men ack så etablerade faktum att män med mustasch utstrålar "lust", "ära" och "potens".
I alla fall i Oskarshamn.
GUM GUM GIMMI GIMMI GUM GUM
Han sprang till en affär som hette Fisken
Å när han kommit dit och sett allt han kunde få
så tyckte han att valet var svårt
Han pekar på kartonger helt fyllda med choklad
och fråga sedan tanten bakom disken
Kostar såna mycket
räcker min slant?
räcker min slant?
räcker min slant?
Oj, det var för mycket
Då snälla tant, så vill jag ha....
tre stycken
gum, gum gimme gimme gum gum
gum, gum gimme gimme gey (gay?)
ra ta da hey
ra ta da ho
gumma gumma gum gimme gey....
Det allra bästa med den här Tonixlåten från 70-talet är att den funkar perfekt vid ett flertal olika tillfällen i livet.
Pojken i texten var exempelvis vid tillfället för inköpet av gum gimmi gey blott nio år gammal.
Han återkom några år senare varvid han styvnackat lät meddela sig medelst samma repetetiva harang gentemot kiosktanten.
Den gången var det dock helt andra gummin som efterfrågades.
BUDDY HOLLY SJÖNG SÅ HAN BÖRJA' HICKA
J
Jag vill gärna bollas och rullas som kubb
Det finns en rock som spelar roll.
För hårdrock nej det tänder mig inte ett dugg
Det skall svänga skönt som om Elvis bitar
Den killen han går sällan på några nitar
Rock me baby, roll me
Ge mig en rock med stål i
Rock me, skall det vara
så kom loss nu bara
Rock n roll is here to stay
Är det inte härligt, säg?
Rock me, baby, roll me
Ge mig en rock med stål i
Å Bill Haleys killar de rockade på'
De körde låtar som alla gillade då
Buddy Holly sjöng så han började hicka
och Connie Francis hon fick hjärtat att ticka
Det finns en rock som spelar roll.
Beklagligtvis är det väl tveksamt om det ovanstående exemplet faller in i just denna kategori.
En av anledningarna är helt enkelt att detta inte är regelrätt rock utan mera en slags dansband med rebellisk edge, om det angolsaxiska och moderna uttrycket tillåts i detta forum.
En annan - minst lika eklatant - anledning är att den rock som spelar roll har ett ädelt syfte att förändra världen, bryta tabun och kasta saker över bord, göra revolution och bekämpa orättvisor, markera för omgivningen att här går ta mig fan en gräns, reformera människors varseblivning om både sig själva och samhället i stort.
Kort sagt; en sån rock som Tomas Ledin i drygt 40 år berikat oss med.
Vågade gitarr-riff, utmanande texter och då och då en spark i luften ut mot publiken (dock inte för högt utan i lårhöjd....)
Det som dansbandet Mixers på 70-talet ägnade sig åt i låten En rock med stål i, är något helt annat. Det är ett sätt att från en fluffig dansbandskontext förtänksamt närma sig den där svarta musiken som blev så omtalad en gång. Den som en vattenkammad farbror vid namn Bill Haley plockade upp och gjorde till sin, inkluderande alla de klassiska attributen som fanns i den kättjefyllda rythm & blues-musiken, det vill säga rutiga lektorskavajer med skinnlappar på armbågarna och nystrukna cheviotbyxor i ljusbrunt....
Det är bl.a honom som dansbandet Mixers ser som sin artfrände. Han förenar samma känsla av aggression och puls med taktfasthet och stål som dansbandsvännerna i bandet.
Det är det hårda; det metalliska i Bill Haley & The Comets som Mixers vill sätta tänderna i.
Det handsvettiga plinkandet på gitarren som i trans, den passionerade känslan av fuktiga akademikerfingrar som extatiskt hamrar mot en ståbas oscillerande strängar.´
SOM KAN PLOCKA UR EN DISKMASKIN
ar träffat mannen med rätt kemi
Har träffat mannen med rätt kemi
har träffat mannen med bra fysik
han e en riktig karl en sån man vill ha
en trygg familjefar
som kan plocka ur en diskmaskin
och kan byta olja på min bil
han e en riktig karl en sån man vill ha
en trygg familjefar
men ändå i min fantasi finns en annan i mitt liv
varje gång jag ser dig exploderar det nånting inom mig
det räcker att du ler mot mig så kapitulerar jag
varje gång jag attraheras så vill jag bara va med dig
ingenting jag kan hantera jag vill ha mera
undrar e det fel på mig?
Med tanke på hur refrängen slutar är det förstås frestande att lämna ett jakande svar till Linda Bengtzing.
Svaret har kanske då mera att göra med det sorgliga faktum att sångerskan frivilligt ställt upp inte mindre än fyra gånger i den svenska Melodifestivalen - det kan inte vara sunt. Å andra sidan har Bengtzing som klart uttalat mål att bli 2010-talets svar på Kikki Danielsson. Mellan dessa schlagerdonnor finns som bekant en säregen affinitet men också en något divergerande inställning till verkshöjd.
Linda har en gång (genom framförandet av låten Värsta Schlagern) erkänt att den sanna konsten blott uppnås genom en konvergens mellan det upplevda och det inbillade. Kikki har en gång sjungit "å så börjar han att joddla, yoodle aidi yoodle ai diii".
Alldeles frånsett den ständigt pågående debatten om vem som i det långa loppet kammar hem trofén Sveriges schlagerdrottning, rasar nu en annan debatt i kölvattnet av Bengtzings kittlande bidrag E de fel på mej? från Melodifestivalen 2011.
Den fullkomligt adekvata men något snustorra feministen Åsa Petersen har i en uppmärksammad debattartikel i kulturtidskriften Aftonbladet fört fram den nästan pyroklastiska åsikten att Bengtzing genom framförandet av låten (texten kan hon faktiskt inte klandras för) eventuellt är en väldigt rebellisk förespråkare av jämställdhet, tvärtemot det många anser om texten efter en lapidarisk genomlyssning av låten.
Petersen befäster sin tes så här:
"Bara textförfattarna vet vad som var ursprunget till Bengtzings text. Det som är så bra med oss lyssnare är att vi har rätt att tolka Vi kan tycka att texten är sexistisk, normkritisk eller rätt och slätt intetsägande. // Nu vet jag inte vad jag skall tro. På bästa möjliga sändningstid ställde Bengtzing heteronormens könsroller på huvudet. Kanske är hon den största feminsten av oss alla".
Denna konklusion når skribenten genom följande tankevurpa: Könsrollerna (som texten befäster genom att antyda att en man som plockar ur en diskmaskin inte riktigt är en man) är unkna. Även en eldfängd feminist som Petersen har dock - i likhet med textens alter ego (märk väl, inte Linda...hon bara framför texten, något Petersen inte tycks förstå) känt en större attraktion till en "farlig" man än till den "snälle" (han med diskmaskinen)
Detta är enligt en del människor förvrängda men högst biologiska känslor av attraktion som skribenten tycks skämmas för. Hon skriver:
"Varje gång har jag varit medveten om hur förutsägbara mina känslor är – att skälet till affektionen är socialt konstruerade könsroller."
Sedan slår det slint i huvudet och associationerna drar iväg med feminist-Åsa. Kanske är det inte så farligt, heteronormativt och konservativt ändå, det hon sjunger om. Om man läser mellan raderna öppnar sig en ocean av tolkningar. Det kan dels vara så att textens "familjefader" egentligen är ett svin.
Det kan också - och nu kommer tesen - vara så att föremålet för text-jagets ömma känslor (alltså den hon attraheras av istället för diskmaskinsmannen) är "någon mycket äldre eller yngre? Någon med ”fel” etnicitet eller socialgrupp? Rent av en annan kvinna?
Om man lyssnar på Bengtzings text med normkritiska öron kan den bli hur radikal som helst", förkunnar feministdebattören.
Ja...det kan vara så. Själv är jag mer inne på att begreppen "riktig karl" och "sån man vill ha" nästan rimmar.
