SOM KAN PLOCKA UR EN DISKMASKIN
ar träffat mannen med rätt kemi
Har träffat mannen med rätt kemi
har träffat mannen med bra fysik
han e en riktig karl en sån man vill ha
en trygg familjefar
som kan plocka ur en diskmaskin
och kan byta olja på min bil
han e en riktig karl en sån man vill ha
en trygg familjefar
men ändå i min fantasi finns en annan i mitt liv
varje gång jag ser dig exploderar det nånting inom mig
det räcker att du ler mot mig så kapitulerar jag
varje gång jag attraheras så vill jag bara va med dig
ingenting jag kan hantera jag vill ha mera
undrar e det fel på mig?
Med tanke på hur refrängen slutar är det förstås frestande att lämna ett jakande svar till Linda Bengtzing.
Svaret har kanske då mera att göra med det sorgliga faktum att sångerskan frivilligt ställt upp inte mindre än fyra gånger i den svenska Melodifestivalen - det kan inte vara sunt. Å andra sidan har Bengtzing som klart uttalat mål att bli 2010-talets svar på Kikki Danielsson. Mellan dessa schlagerdonnor finns som bekant en säregen affinitet men också en något divergerande inställning till verkshöjd.
Linda har en gång (genom framförandet av låten Värsta Schlagern) erkänt att den sanna konsten blott uppnås genom en konvergens mellan det upplevda och det inbillade. Kikki har en gång sjungit "å så börjar han att joddla, yoodle aidi yoodle ai diii".
Alldeles frånsett den ständigt pågående debatten om vem som i det långa loppet kammar hem trofén Sveriges schlagerdrottning, rasar nu en annan debatt i kölvattnet av Bengtzings kittlande bidrag E de fel på mej? från Melodifestivalen 2011.
Den fullkomligt adekvata men något snustorra feministen Åsa Petersen har i en uppmärksammad debattartikel i kulturtidskriften Aftonbladet fört fram den nästan pyroklastiska åsikten att Bengtzing genom framförandet av låten (texten kan hon faktiskt inte klandras för) eventuellt är en väldigt rebellisk förespråkare av jämställdhet, tvärtemot det många anser om texten efter en lapidarisk genomlyssning av låten.
Petersen befäster sin tes så här:
"Bara textförfattarna vet vad som var ursprunget till Bengtzings text. Det som är så bra med oss lyssnare är att vi har rätt att tolka Vi kan tycka att texten är sexistisk, normkritisk eller rätt och slätt intetsägande. // Nu vet jag inte vad jag skall tro. På bästa möjliga sändningstid ställde Bengtzing heteronormens könsroller på huvudet. Kanske är hon den största feminsten av oss alla".
Denna konklusion når skribenten genom följande tankevurpa: Könsrollerna (som texten befäster genom att antyda att en man som plockar ur en diskmaskin inte riktigt är en man) är unkna. Även en eldfängd feminist som Petersen har dock - i likhet med textens alter ego (märk väl, inte Linda...hon bara framför texten, något Petersen inte tycks förstå) känt en större attraktion till en "farlig" man än till den "snälle" (han med diskmaskinen)
Detta är enligt en del människor förvrängda men högst biologiska känslor av attraktion som skribenten tycks skämmas för. Hon skriver:
"Varje gång har jag varit medveten om hur förutsägbara mina känslor är – att skälet till affektionen är socialt konstruerade könsroller."
Sedan slår det slint i huvudet och associationerna drar iväg med feminist-Åsa. Kanske är det inte så farligt, heteronormativt och konservativt ändå, det hon sjunger om. Om man läser mellan raderna öppnar sig en ocean av tolkningar. Det kan dels vara så att textens "familjefader" egentligen är ett svin.
Det kan också - och nu kommer tesen - vara så att föremålet för text-jagets ömma känslor (alltså den hon attraheras av istället för diskmaskinsmannen) är "någon mycket äldre eller yngre? Någon med ”fel” etnicitet eller socialgrupp? Rent av en annan kvinna?
Om man lyssnar på Bengtzings text med normkritiska öron kan den bli hur radikal som helst", förkunnar feministdebattören.
Ja...det kan vara så. Själv är jag mer inne på att begreppen "riktig karl" och "sån man vill ha" nästan rimmar.
Kommentarer
Trackback
