FLÄKTANDE KLEPTOMANER I ARLÖV
hon skulle in till stan och gå på dans
men modern visste allt om stadens faror
och varnade för riskerna som fanns
Men hon miste den inatt på Hotell Kramer
trots moderns råd att "den som spar han har"
Men nuförtiden finns det inga damer
som har en sådan stilig tingest kvar
Hon miste den inatt på Hotell Kramer
och de sökte bakom varje sängaben
i Malmö finns det gott om kleptomaner
som gott kan tänka sig en sådan en...
Det kan inte ha varit lätt att som sipp liten lantlolla från Arlöv plötsligt finna sig själv mitt i det pulserande storstadslivet på ett av sydsveriges allra flottaste hotell, om så bara för en kväll.
Den söta Agda Gustavsson, som odödliggjorts i ovanstående 80-talshit med Östen Warnerbring, ägde inte alls samma sturskhet som en annan Arlövsbekanting inom populärkulturen; Hanna från Nationalteaterns protestvisa.
Hanna i tvätteriet svettades i hettan från pressen, var en allmänt förbannad kärring på 50 år som dessutom var kommunist. Agda däremot; en oskyldig bonnatös som miste den efter en utekväll.
Där Hanna är målmedveten, rabiat och beslutsam: "Nu strejkar vi vilt, vi är väl inga djur? Vi skall fan i mig ha våra fläktar!" visar Agda upp en något mer reserverad inställning. "Hon fick skäll av både mor och far", sjunger Östen. "Ja, så går det - när man har skaffat flotta vanor" uttalar bl.a Agdas pennalistiska mor i ren affekt och fortsätter "Oh, Agda, det var den ende som du har.."
Vad är det då som förenar de bägge Arlövskvinnorna? Ja, det faktum att de bägge emanerar från Arlöv är självklart en inte alltför oviktig parameter att ta hänsyn till i denna diskussion.
I övrigt är de fullständiga antipoder.
I de båda texternas konklusion (om ens ett så oåterkalleligt begrepp kan användas i sammanhanget) blir det trots allt den väna och oförargliga Agda som når längst i fråga om någon slags framgång, ty i slutet av Warnerbringlåten hittas faktiskt det som hon hade mist på hotellet, vilket skulle visa sig vara en minkboa (det var väl ganska uppenbart redan från början att just detta saknades) medan den proletära agitationstanten Hanna förvisso lyckades med föresatsen att anskaffa en fläkt till tvätteriet men så värst mycket bättre blev nu inte detta:
"Så fick vi då till slut en fläkt, det var en ynklig fläkt, det var nästan lika varmt som förut men jag lärde mig att fajtas" som Nationalteatern så subtilt avrundar sin pamflett.
Kommentarer
Trackback
