KOM Å RULLA I MITT RULLANDE HUS
men det kan bli tråkigt ibland
Och svärmor kanske stannar, samma utsikt samma grannar
ja, det går i samma spår som förut
samma gamla snabbköpsbutik
varje original är sig lik
Ja, allting är detsamma
samma gamla rum man dammar
ja, det är dags att ge sig ut ¨
absolut
Kom å rulla i mitt rullande hus
rulla ner mig över asfalt och grus
vi skall rulla genom livet i ett enda saligt rus
kom å rulla i mitt rullande hus
1986 hade Galenskaparna & After Shave en helt epokgörande framgång med sin vardagsnära relationsdramakomedi Macken på Sveriges Television; den dråpliga berättelsen om två västgötska bröder (den ene tidstypiskt kallad Roy och den andra förnumstigt döpt till Roger) som tillsammans drev en bilservicestation med tankmöjlighet.
Många sketcher och sånger som idag räknas till de svenska humorklassikerna, emanerade från denna tv-serie, som även blev långfilm 1990. Bland dessa kan nämnas den spralliga Jag vill ha en synth, farsan, där ungdomens livsglädje möter föräldrarnas ofta predestinerade syn på ätteläggens framtid; en konflikt som i detta fall resulterar i en orgiastisk frigörelse där sonens synthmusik får stå som en ordhållig symbol för friheten och förmågan att slita sig ur konformismens bojor, även om förutsättningarna för denna frihetsbelöning eventuellt kommer att tillhandahållas efter en enligt konstens alla regler genomgången konfirmation. En premiss som kan tyckas något kontraproduktiv då sonens vildsinta framtoning i övrigt inte direkt utstrålar kongregationalism eller ens en pubertal agnosticism.
Andra låtklassiker från Macken är den sorgesamma och bitvis direkt smärtsamma telefonuppgörelsen Det är vattenpumpen, Gerd; där en hunsad äkta man (kallad Edvard) tvingas låna bilbrödernas smutsiga telefonlur för att med uppskärrad emfas förklara omständigheterna för sin plågsamma försening. Textraden: "jag som sitter här ensam i ett hörn, helt i händerna på reparatörn" är en uppriktig sentens som säkerligen legat på många bilägares läppar men (tyvärr) aldrig uttalats, åtminstone inte med samma känsla som den som Per Fritzell förmedlar i tv-serien.
Seriens Magnum Opus (och det stycke som ännu i denna dag spelas på fullt allvar i många av sommarens uppsluppna semesterradiosändningar) är dock det socialrealistiska verket Man skall ha husvagn.
Även här är det Per Fritzell som iförd blå adidasoverall av det pungfientligt tajta slaget, står i fokus då han lovsjunger husvagnsemestrarnas uppenbara fördelar. Med sig har han två ungar och sin passiva och ganska uttråkade hustru (spelad av Kerstin Granlund i samma hemska klädsel) bärande på en adidasklädd tax som en fascinerande gimmick. Man skall ha husvagn har ett spänstigt upplägg där olika svenska städer namedroppas i ett sjuhelsikes tungvrickande tempo, alltmedan barnen och den miserabla hustrun gungar i en takt som enbart kan kännas stimulerande för en dödsdömd fånge strax innan avrättning.
Exakt tio år senare; 1996, fick dansbandet Amris (bestående av Sven-Åke Andersson och Gunilla Dahlman en (troligen efterlängtad då de musicerat sedan 1972) svensktoppsframgång med låten Kom å rulla i mitt rullande hus.
Att skriva att det finns en del paralleller mellan föreliggande stycke och det husvagnsepos som Galenskaparna & After Shave skrivit, är något av en underdrift.
Även om beröringspunkterna är många, finns det dock självklart också skillnader, en är att Amris slarvar en del med rimmen. Exempelvis låter man ordet snabbköpsbutik rimma med lik, något som i sig är helt korrekt. Problemet är väl bara att bestämningsordet i detta fall; det ord som lik skall vara adjektiv till, inte är ett utrum utan ett neutrum; "original". Därför borde det med allt uppbringande av den svenska dansbandlogiken (och den är som bekant banbrytande inom språkriktighetsområdet) istället stå "är sig likt" och inget annat.
Största skillnaden är annars att Galenskaparnas låt känns ironisk medan man inte kan vara helt säker på att Amris benyttjar sig av något som ens lite vagt skulle påminna om ironi. Men jag kan förvisso ha fel.
SÅ KAN DET GÅ
att snart jag skall gå på en nit ja, det känns
och om jag ordnar till ett party någon härlig kväll
då händer det något som får ner glädjen på festen med ens
Ja, så kan det gå
så kan det gå
ja, jag tror du vet hur jag mig känner just då
så kan det gå
så kan det gå-åå
för tabbar gör vi alla då och då
Ja, jag minns en gång när duuu...fyllde år
och jag gick hem till dig den dan med min present
när du mötte mig och sa att det var igår
ja, så dum som jag mig kände då, jag aldrig känt
Aldrig känns den svenska pop- och dansbandslyriken så initierat äkta och pregnant som när texterna tar upp personliga missöden, sociala tillkortakommanden eller uppenbara livskriser.
Många är de välmeriterade centrallyriker som sporadiskt och en smula mopsigt kastat sina gyllene stoftkorn av sanning rakt in i det uppsvullna mottagarörat.
Rimbloggen har tidigare berört Ace Of Bases modiga uppgörelse med de känslor som ofrivillig barnlöshet skapar (i textraden All that she wants is another baby).
En så skojfrisk och choosefri hillbillyestradör som Hasse "Kvinnaböske" Andersson har på ett uppriktigt sätt skildrat en livskris i form av plötslig hjärtsjukdom i sin nervdallrande och väldigt utlämnande låt Hej, Hasse, hej!
På samma sätt har Robert Broberg en gång delat med sig av sina upplevelser kring den i Sverige så vanliga, sexuella frustrationen i omkvädet "får jag doppa min mjukglass i din strössel och smälta den i din sol?" vars text av RFSU också klassas som en av landets mest förtroliga verk i ämnet matsex.
Ovanstående ljudförsök vars text jag utan några vidare skrupler mångfaldigar genom en publicering, är ännu ett klockrent exempel ur den svenska kadern av dansbandsproduktioner, på hur text och musik verkar vara närmast allergiska mot varandra.
Den glada och taktfasta rytmen i Tommy Elfs maniakaliska Så kan det gå, gör det stundtals svårt för sångaren att hänga med. Det saknas helt enkelt ett antal ord i texten, varvid den så vanligt förhandenvarande lösningen blir att på ett flegmatiskt och ytterst irriterande sätt dra ut på stavelserna tills de blir lika sega och trådiga som en ticstuggad Hubba Bubba.
Ett allt annat än gediget hantverk i fråga om låtsnickrande, med andra ord. Men å andra sidan, tabbar gör vi väl alla till mans lite då och då.
DÄR NERE FINNS NÅT JAG BEHÖVER
I München finns nåt som jag vill ha
Det är nåt man inte får utan måste ta
Och jag klarar mig inte en dag utan den
Det är nåt man måste se till att få med sig hem
För utan en guldmedalj runt min hals
är det svårt att vara glad alls
För utan en guldmedalj runt min hals
är det svårt att vara glad alls
Jag åker ner till München i augustimen ölhallarna får jag allt låta bli
för där nere finns nånting jag behöver
jag kan inte vänta tills EM är över
På min absoluta favoritskiva med bandet Queen finns det en låt som heter Stormtroopers in Stilettos.
Här har vi snarare att göra med den minst lika udda kombinationen Kulstötare med falsett i den mångmeriterade friidrottaren Jimmy Nordins skepnad.
Denne rättmätige arvtagare till den stora levnadskonstnären Ricky Bruch, är liksom sin tempramentsfulle förebild alltid var, en regelrätt renässansmänniska.
I likhet med Bruch har Jimmy inte bara ägnat sig åt att snurra två och ett halvt varv med en järnklump intryckt bakom örat, utan även prövat lyckan inom konsten.
Bruch fick ju på sin tid tygellös uppmärksamhet och ett resolut erkännande som diskuskastare men också som popsångare, gladporrfilmsaktör, entreprenör, samlare av VHS-filmer, stum skådis, mänsklig experimentverkstad för diverse medicinska preparat samt missnöjespolitiker.
På samma sätt har Jimmy Nordin inte bara hivat iväg extremt tunga saker iförd gulblå sparkdräkt, utan även gett ut egen musik och (tada) varit missnöjespolitiker.
Han sägs bl.a ligga bakom Befolkningspartiet som lyckades skrapa ihop hela 35 röster i riksdagsvalet 2010. Betydligt färre röster än de som Ny Demokrati fick med Bruch som affischnamn och då har BP ändå begreppet medmänsklighet som ett helt eget kapitel i sitt partiprogram.
Tragiskt nog måste man väl också konstatera att Nordins musikaliska försök inte kommit till svenska folkets kännedom i samma utsträckning som Bruchs.
Dock visar det sig att Nordin under en ganska lång tid satsat på en löftesrik musikkarriär där han kombinerar en textmässig utsatthet med sin lite plågade men trollbindande Neil Young-stämma.
Det låter bräckligt och utlämnande, inte alls vad den gängse bilden av en kulstötare vanligtvis är; istället får vi som lyssnare krypa innanför skalet på en vulkanisk bjässe och hans allra innersta känslor.
I den låt som nu föreligger för dissektion är det till en början lite oklart vad sångaren efterfrågar.
I den första versen sjunger Jimmy:
Och jag klarar mig inte en dag utan den
Det är nåt man måste se till att få med sig hem
Här kan det inledningsvis råda en viss oklarhet omkring vad det är som åsyftas. Är det en tablett av märket Sobril? Är det en storbystad kvinna från baren? Är det en teddybjörn?
Alla sådana tvivel slås likt våldsamt handdiskade kristallglas helt sönder i den excentriska refräng som på ett uppenbarande sätt förklarar hur saker och ting ligger till.
Det är nämligen en guldmedalj, det yttersta beviset på att alla månader av talkade labbar, hårt knutna läderbälten modell större och svettluktande trikåer, inte varit helt förgäves som killen suktar efter.
Något som bara ytterligare förstärks i historiens hänsynslösa ljus när vi med facit i hand kan konstatera att Jimmy mycket riktigt åkte till EM 2002 och där slutade på en elfte plats, långt ifrån alla medaljer.
Kanske var det fel att så hårdnackat rata de bayerska ölhallarna, när allt kommer omkring.
Å andra sidan har alkoholen varken förr eller senare hjälpt Nordin i hans kulstötarkarriär.
