OH, JUICY...
Oh, Juicy...tanken slår mig gång på gång
Men Juicy, du är långt, långt härifrån
Jag glömmer aldrig tiden, en saga som blev sann
Vi var drottningen och kungen tills vårt äventyr
försvann
Juicy bjöd mig till ett paradis i solen
Jag fick se en plats jag aldrig sett förut
Vi dansade på stranden när vi sjöng vår melodi
och somnade till havets symfoni
1975 stegade en säregen man i grön overall, toffee-kolafärgade boots och akustisk gitarr in på den svenska Melodifestivalens stora scen i Stockholm. Han hette Nils-Åke Runeson men eftersom han fann hela tillvaron hopplös och sin förfelade medverkan ytterligt pinsam, ändrade han sitt artistnamn till enbart Runeson för att kunna sjunka in i den trankila anonymitet man endast uppnår om man har ett alldagligt efternamn..som exempelvis Runeson.
När vi ändå nuddar vid ämnet namn, kan vi lite lagom fjäderlätt komma in på föremålet för Herr Runesons heta trängtan; nämligen kvinnan som alltså heter Juicy. Exakt hur hon fått detta namn, vågar jag av hänsyn till pryda läsare och en allmän ovilja till frivola spekulationer i onödan, inte grubbla över. Men Juicy är nu hennes namn. Inte Lucy, inte Penny, inte Midi, inte Maxi, inte Efti och verkligen inte Fruity (som annars legat nära till hands) utan just Juicy.
Texten är vacker och eskapistisk. En gång - för inte alltför längesedan - tog denna fuktiga kvinna med Herr Runeson till en plats han aldrig sett förut. Det var ett paradis i solen. Jag som levt i 38 år i tron att solen är alltför het att ens närma sig med en raket. Ni börjar nu märka vilket enastående och osannolikt fruntimmer denna Juicy var.
Att - som Runeson sedan gör - likna havets susande vid en symfoni är knappast nyskapande men väldigt passande i sammanhanget då vi redan inledningsvis uppmärksammat Nils-Åkes slippriga faiblesse för blöta saker. Självklart somnar man därför till ett brusande, kluckande ljud...det kluckar som Beethoven, nästan.
