GRIVAR VÄXER EJ PÅ TRÄD
Bengt Grive du är kvällens man
Tennis, pingis, ja, allt du kan
Antar att din svett den rann
som på spelaren som vann
Vet du spelar bra på bord
men de bästa vapen är dina ord
de rinner som vatten i en flod
eller som ådrors blod
Grivar växer ej på trän
om du slutar, vad skall vi ta oss hän?
för inte ens i Smålands län, växer Grivar på trän
Du har vigt ditt liv åt tv-sporten
till skillnad mot andra som gick till Lotto
Ge aldrig upp, har varit ditt motto
Nästa år blir ett gott år...
- - -
Jimmy Connors är din idol
men han är väl inget mot vårt svenska stål?
Det stål som aldrig blev som Borg, snälla,
bränn oss ej på bål...
I mitten av 80-talet kidnappade den fryntlige programledaren Lasse Holmqvist (1930-1996) TV-sportens nestor Bengt Grive (1921-2003) till det kordiala programmet Här är ditt liv. Sången börjar 24.40 in i programmet.
Utklädd till skäggig dansk kunde Holmqvist lura den intet ont anande Grive i fällan på Kastrups flygplats, där Bengt, efter att snabbt ha fattat situationen, svarade "ta ett glas whisky" på frågan vad man bör göra om man känner sig överrumplad och förd bakom ljuset.
Senare samma kväll började direktsändningen från Malmö där den spexande Grive gav igen genom att äntra scenen i kvinnokläder för att på detta sätt få programledar-Lasse ur balans. Detta lyckades dock inte, då Holmqvist var en stabil och spontan naturbegåvning (troligen en av de absolut tryggaste programledare vi haft i landet).
Efter denna illustra inledning på programmet anmodades huvudpersonen att jonglera med pingisbollar (något som mestadels gick åt skogen, kanske hade Grive inte lyckats erhålla det glimrande glas med whisky som han tidigare bett om). Denna malör gjorde dock inget eftersom publiken i studion gjorde som de alltid gjorde under televisionsmonopolets gyllene era; nämligen klappade pliktskyldigt med sina händer.
Därpå följer en ganska seg utläggning om Grives patenterade färgbeskrivningar (något som väl är det vi starkast förknippar honom med idag; det har blivit något av hans avtryck i den svenska folksjälen, att jämföra med Snoddas Flottarkärlek eller Gunnar Arvidssons Läslustan) där ord som "mörkvitt" och "blåbärsrisgrönt" kommit att signifikant etablera sig i den svenska språkfloran.
Efter detta följer hyllningar från demonproducenten inom svensk tv-sport; Georgios Karageorgiou (1934-2010) och alpinesset Sven "Plex" Pettersson (1926-2011) som troligen blev Sven "Perplex" Pettersson strax efteråt, då en inspelad hälsning från Mats Wilander spelades upp.
Häpna satt studiogästerna och tittade på Mats när han la ut texten om hur förbaskat bra Grive var, vilken trevlig människa det handlade om och hur ända in i helsike duktig han var på det här med bollar.
När denna verbala lovsång nått sin kulmen plockar så Mats (som vid denna tid närde stora drömmar om att bli Sveriges svar på Bruce Springsteen) fram sin akustiska gitarr och börjar plinka.
Den hyllningstext till sin store idol Bengt som Mats framför, återges här ovan nästan in exstensio.
Det är en stark text och det är i efterhand nästan omöjligt att förstå hur Wilander kunde skapa en sådan pregnant lyrik, då man betänker att han skrev den ombord på ett flygplan från New York till Göteborg (på väg till en Davis Cupfinal) med allt vad det måste ha inneburit av störande moment iform av välsvarvade flygvärdinneben, rullande videofilmer och färgglada drinkar.
Ändå lyckas han fånga Grives liv så på pricken. Med en utsökt känsla för nyanser tecknar Mats Wilander Grives livsträd ända nere från de whiskyindräkta rötterna upp till de ystert svajande spextopparna.
Det är en ytterst koncentrerad författare som ligger bakom texten, en världsvan tennisestradör som från sitt glassiga jetsetperspektiv tagit sig tid att insupa intryck, gräva i minnen, få kontakt med sina känslor och upplevelser av denne man som både spelar bra på bord, men också beväpnar sig med ord.
Kraftfulla liknelser och små tarvliga pikar som "du har vigt ditt liv åt tv-sporten // till skillnad mot andra som gick till Lotto..." ramar in bilden av en lidelsefull man vars ordrika livsverk en småländsk tennisgitarrist känner sig inte bara ombedd, ej heller manad, utan snarare TVUNGEN att engagerat besjunga.
RIMBLOGGEN FYLLER FEM ÅR!
Du har säkert redan sett annonserna och det inhyrda flygplanet med banderoller uppe i skyn eller förargats över alla radiojinglar och mängden av direktreklam som tryckts in i brevlådan.
Allt med samma budskap; den tongivande bloggen Rimbloggen fyller 5 år i sommar.
Denna blogg som influerat så många i vårt land, som praktiskt taget förändrat livet på så många personer och på allvar kunnat påverka vår varseblivning gällande god smak och förfinade texter.
I sanningens namn har Rimbloggen flyttat fram begrepp som "verkshöjd" och "espri" till betydligt större och tätare positioner i den kulturpolitiska debatten.
En nattradio är numera inte bara en eterburen företeelse nattetid. Tack vare Rimbloggen är den nu allmänt accepterad som en samlande symbol för en nations hela överlevnad, en grundläggande brobyggare mellan ensamma individer.
Då man förut sett på postutdelning i landsbygd som ett nödvändigt ont, har denna samhällsinsats genom Rimbloggens försorg vuxit till den kanske enskilt viktigaste kommunikationsutövningen som finns, bortom den urbana miljön.
Då många avfärdat ett citat som "radepluduttenduttendododoj" helt och hävdat att det möjligen blott är en rest från Tälje tokar, har Rimbloggen funnits där med sin viftande fana för minoriteternas rätt att sjunga om män som är långa och samtidigt onomatopoetiska.
Det är därför vi är så många som just i detta nu uppmärksammar det magiska som skedde den 13 juli 2007.
Vi tänker då inte på den uppståndelse som rådde vid landets biografer där folk klättrade på varandras axlar för att komma in i salongen och se Harry Potter & Fenixorden som just haft premiär, nej, våra tankar går till det här färgglada avtrycket i den svenska bloggosfären; den historiska, allra första analysen i Rimbloggen.
För att ytterligare uppmärksamma detta subversiva jubileum har jag som kämpar för att göra den här bloggen så uppmärksammad och erkänd som den hittills varit även framgent, samlat sex favoritanalyser från de nyligen passerade åren. Jag tänker nu länka till dem allihop. En analys per år. Inte nödvändigtvis de bästa men i alla fall ett par texter som nu ändå finns på nätet. Och sådana bör ju läsas, eller hur?
2007
2008
2009
2010
2011
2012
DET KÄNNS SÅ SKÖNT NÄR DET RINNER NER PÅ HAKAN
Sitter på en bänk i parken nynnar på en enkel melodi -i i iiiii
dee deee dee du dedi dee
Jag har inget jobb, fick sparken när jag somnade vid min maskin
Jag skrattade förnöjt och sa: -Vad härligt! Nu slipper jag ditt stora, fula flin
Nu kan jag se på flickor hela dagen och glömma chefens fula, sura min
Jag vill ha ännu mera glass
det känns så skönt när det rinner ner på hakan
Jag vill bada lite till det känns så härligt mellan tårna just idag
Jag vill ha ännu mera glass
det känns så skönt när det rinner ner på hakan
Jag vill bada lite till det känns så härligt mellan tårna just idag
När man hör den allt annat än vederhäftigt musikaliska inramningen till Arvingarnas Glasslåten, frestas man att tro att allting egentligen rör sig om en slags pastisch.
Dock visar det sig mer handla om pistage, här.
Eller kanske romrussin, blåbär, vanilj, lakrits...
Listan på goda smaker gällande glass kan göras hur lång som helst.
Nästan lika lång som listan över smaklösa texter, framförda av Arvingarna.
HIMLEN ÖPPNADE SIG
Blixtar och dunder
magiska under
Plötsligt en dag har det hänt
och vilken tur
(du är en lyckofigur)
En dag i staden
(du gick där och tänkte)
På esplanaden
(så såg du nåt som blänkte)
Det kändes som jag hade vingar
Åh, vilken underbar dröööööööm
Diggi Loo, Diggi Ley
alla tittar på mig
där jag går i mina gyllene skor
Jag dansade omkring på gatan
och hela världen den log
Diggi Loo, Diggi Ley
himlen öppnade sig
det är knappt man sina ögon tror
och jag börjar nästan sväva - i mina gyllene skor
Jag såg Ernst-Hugo Järegård uppträda live på scen en gång. Det var strax innan han dog. Han höll bland annat en monolog där det bärande budskapet var en slags livsvisdom som den store konstnären i sin godhet delgav den i hans ögon säkert pöbelartade publiken.
Jag såg Ernst-Hugo Järegård uppträda live på scen en gång. Det var strax innan han dog. Han höll bland annat en monolog där det bärande budskapet var en slags livsvisdom som den store konstnären i sin godhet delgav den i hans ögon säkert pöbelartade publiken.
Ernst-Hugo sa: -Man måste berusa sig. Med vin, kvinnor, sång, böcker, konst, musik, dans, teater, film...
Människorna framme vid scenkanten jublade vid detta uttalande; många eftersom de från scenen just fått ett regelrätt kvitto på att deras planering av kvällen mötte ett gillande; uppenbarligen hade de gjort helt rätt.
Den totala eufori som beskrivs i Britt Lindeborgs brännande text till bröderna Herreys oöverträffade schlagerkanon från 1984; Diggi Loo, Diggi Ley, kan enbart emanera från någon slags berusning eller annan utifrån kommande påverkan. Det är en lycka som svämmar över alla bräddar, en känsla som väldigt få människor eventuellt får uppleva vid ytterst få tillfällen i livet.
Det kan röra sig om ungdomens första lyckade samlag, om glädjen efter en förlossning eller om att almanackans datum ligger så att Nationaldagen infaller på en måndag.
Frågan i det här fallet är väl snarare om det inte egentligen rör sig om något religiöst, så ända in i bomben glada som de är i texten. Eller möjligen något drogrelaterat. Det känns nämligen exalterat, på gränsen till flummigt.
Jag har svårt att ta texten på allvar.
Inte blir väl en fullvuxen man så fruktansvärt glad över att gå på en esplanad och där hitta ett par gyllene skor att han vill framföra det i en sång?
Man vill så gärna tro att textavsnittet om de gyllene skorna är en slags metafor för något annat. Man kan exempelvis leka med tanken hur metaforernas mästare; den alltigenom erkänt intellektuella och av alla kritiker sönderkramade författaren Paulo Coelho hade skrivit texten, om han fått chansen. Coelho hade säkerligen kläckt ur sig:
På randen av stranden ligger ett diggi loo. I vindens böljande väsen susar ett diggi ley. Som ett sandkorn i öknen lever jag livet i strävan efter ett par gyllene skor men jag hittar dem ej...
På randen av stranden ligger ett diggi loo. I vindens böljande väsen susar ett diggi ley. Som ett sandkorn i öknen lever jag livet i strävan efter ett par gyllene skor men jag hittar dem ej...
Denna villfarelse (att de gyllene pjucken står för något icke världsligt men högst eftersträvansvärt) slås dock helt i kras då man ser de dansande deodorantbröderna komma upp på scenen iförda just några slippriga 80-talsjoggers besinningslöst och en smula valhänt sprayade med guldfärg och med ditsydda ängavingar modell mindre.
Det är som att producenterna bakom bidraget inte vågat tro på kraften i den text Lindeborg lagt fram utan lockats att ta till detta bildförstärkande knep. Det känns bara desperat och tvehågset.
Lita istället på texten! Den har en sådan kraft och varaktighet i sig själv!
Inte minst eftersom den rimmar "det var en önskedröm men jag måste medge" med den helt logiska fortsättningen "när jag vaknade, vakande jag med glädje..." något som väldigt få av dagens textförfattare ens skulle leka med tanken på att våga göra i dag. Just därför är texten till Diggi Loo, Diggi Ley för alltid inskriven i historien som skildrar de absolut starkaste texterna i den svenska populärmusiken.
