GRIVAR VÄXER EJ PÅ TRÄD
Bengt Grive du är kvällens man
Tennis, pingis, ja, allt du kan
Antar att din svett den rann
som på spelaren som vann
Vet du spelar bra på bord
men de bästa vapen är dina ord
de rinner som vatten i en flod
eller som ådrors blod
Grivar växer ej på trän
om du slutar, vad skall vi ta oss hän?
för inte ens i Smålands län, växer Grivar på trän
Du har vigt ditt liv åt tv-sporten
till skillnad mot andra som gick till Lotto
Ge aldrig upp, har varit ditt motto
Nästa år blir ett gott år...
- - -
Jimmy Connors är din idol
men han är väl inget mot vårt svenska stål?
Det stål som aldrig blev som Borg, snälla,
bränn oss ej på bål...
I mitten av 80-talet kidnappade den fryntlige programledaren Lasse Holmqvist (1930-1996) TV-sportens nestor Bengt Grive (1921-2003) till det kordiala programmet Här är ditt liv. Sången börjar 24.40 in i programmet.
Utklädd till skäggig dansk kunde Holmqvist lura den intet ont anande Grive i fällan på Kastrups flygplats, där Bengt, efter att snabbt ha fattat situationen, svarade "ta ett glas whisky" på frågan vad man bör göra om man känner sig överrumplad och förd bakom ljuset.
Senare samma kväll började direktsändningen från Malmö där den spexande Grive gav igen genom att äntra scenen i kvinnokläder för att på detta sätt få programledar-Lasse ur balans. Detta lyckades dock inte, då Holmqvist var en stabil och spontan naturbegåvning (troligen en av de absolut tryggaste programledare vi haft i landet).
Efter denna illustra inledning på programmet anmodades huvudpersonen att jonglera med pingisbollar (något som mestadels gick åt skogen, kanske hade Grive inte lyckats erhålla det glimrande glas med whisky som han tidigare bett om). Denna malör gjorde dock inget eftersom publiken i studion gjorde som de alltid gjorde under televisionsmonopolets gyllene era; nämligen klappade pliktskyldigt med sina händer.
Därpå följer en ganska seg utläggning om Grives patenterade färgbeskrivningar (något som väl är det vi starkast förknippar honom med idag; det har blivit något av hans avtryck i den svenska folksjälen, att jämföra med Snoddas Flottarkärlek eller Gunnar Arvidssons Läslustan) där ord som "mörkvitt" och "blåbärsrisgrönt" kommit att signifikant etablera sig i den svenska språkfloran.
Efter detta följer hyllningar från demonproducenten inom svensk tv-sport; Georgios Karageorgiou (1934-2010) och alpinesset Sven "Plex" Pettersson (1926-2011) som troligen blev Sven "Perplex" Pettersson strax efteråt, då en inspelad hälsning från Mats Wilander spelades upp.
Häpna satt studiogästerna och tittade på Mats när han la ut texten om hur förbaskat bra Grive var, vilken trevlig människa det handlade om och hur ända in i helsike duktig han var på det här med bollar.
När denna verbala lovsång nått sin kulmen plockar så Mats (som vid denna tid närde stora drömmar om att bli Sveriges svar på Bruce Springsteen) fram sin akustiska gitarr och börjar plinka.
Den hyllningstext till sin store idol Bengt som Mats framför, återges här ovan nästan in exstensio.
Det är en stark text och det är i efterhand nästan omöjligt att förstå hur Wilander kunde skapa en sådan pregnant lyrik, då man betänker att han skrev den ombord på ett flygplan från New York till Göteborg (på väg till en Davis Cupfinal) med allt vad det måste ha inneburit av störande moment iform av välsvarvade flygvärdinneben, rullande videofilmer och färgglada drinkar.
Ändå lyckas han fånga Grives liv så på pricken. Med en utsökt känsla för nyanser tecknar Mats Wilander Grives livsträd ända nere från de whiskyindräkta rötterna upp till de ystert svajande spextopparna.
Det är en ytterst koncentrerad författare som ligger bakom texten, en världsvan tennisestradör som från sitt glassiga jetsetperspektiv tagit sig tid att insupa intryck, gräva i minnen, få kontakt med sina känslor och upplevelser av denne man som både spelar bra på bord, men också beväpnar sig med ord.
Kraftfulla liknelser och små tarvliga pikar som "du har vigt ditt liv åt tv-sporten // till skillnad mot andra som gick till Lotto..." ramar in bilden av en lidelsefull man vars ordrika livsverk en småländsk tennisgitarrist känner sig inte bara ombedd, ej heller manad, utan snarare TVUNGEN att engagerat besjunga.
Kommentarer
Trackback
