HIMLEN ÖPPNADE SIG
Blixtar och dunder
magiska under
Plötsligt en dag har det hänt
och vilken tur
(du är en lyckofigur)
En dag i staden
(du gick där och tänkte)
På esplanaden
(så såg du nåt som blänkte)
Det kändes som jag hade vingar
Åh, vilken underbar dröööööööm
Diggi Loo, Diggi Ley
alla tittar på mig
där jag går i mina gyllene skor
Jag dansade omkring på gatan
och hela världen den log
Diggi Loo, Diggi Ley
himlen öppnade sig
det är knappt man sina ögon tror
och jag börjar nästan sväva - i mina gyllene skor
Jag såg Ernst-Hugo Järegård uppträda live på scen en gång. Det var strax innan han dog. Han höll bland annat en monolog där det bärande budskapet var en slags livsvisdom som den store konstnären i sin godhet delgav den i hans ögon säkert pöbelartade publiken.
Jag såg Ernst-Hugo Järegård uppträda live på scen en gång. Det var strax innan han dog. Han höll bland annat en monolog där det bärande budskapet var en slags livsvisdom som den store konstnären i sin godhet delgav den i hans ögon säkert pöbelartade publiken.
Ernst-Hugo sa: -Man måste berusa sig. Med vin, kvinnor, sång, böcker, konst, musik, dans, teater, film...
Människorna framme vid scenkanten jublade vid detta uttalande; många eftersom de från scenen just fått ett regelrätt kvitto på att deras planering av kvällen mötte ett gillande; uppenbarligen hade de gjort helt rätt.
Den totala eufori som beskrivs i Britt Lindeborgs brännande text till bröderna Herreys oöverträffade schlagerkanon från 1984; Diggi Loo, Diggi Ley, kan enbart emanera från någon slags berusning eller annan utifrån kommande påverkan. Det är en lycka som svämmar över alla bräddar, en känsla som väldigt få människor eventuellt får uppleva vid ytterst få tillfällen i livet.
Det kan röra sig om ungdomens första lyckade samlag, om glädjen efter en förlossning eller om att almanackans datum ligger så att Nationaldagen infaller på en måndag.
Frågan i det här fallet är väl snarare om det inte egentligen rör sig om något religiöst, så ända in i bomben glada som de är i texten. Eller möjligen något drogrelaterat. Det känns nämligen exalterat, på gränsen till flummigt.
Jag har svårt att ta texten på allvar.
Inte blir väl en fullvuxen man så fruktansvärt glad över att gå på en esplanad och där hitta ett par gyllene skor att han vill framföra det i en sång?
Man vill så gärna tro att textavsnittet om de gyllene skorna är en slags metafor för något annat. Man kan exempelvis leka med tanken hur metaforernas mästare; den alltigenom erkänt intellektuella och av alla kritiker sönderkramade författaren Paulo Coelho hade skrivit texten, om han fått chansen. Coelho hade säkerligen kläckt ur sig:
På randen av stranden ligger ett diggi loo. I vindens böljande väsen susar ett diggi ley. Som ett sandkorn i öknen lever jag livet i strävan efter ett par gyllene skor men jag hittar dem ej...
På randen av stranden ligger ett diggi loo. I vindens böljande väsen susar ett diggi ley. Som ett sandkorn i öknen lever jag livet i strävan efter ett par gyllene skor men jag hittar dem ej...
Denna villfarelse (att de gyllene pjucken står för något icke världsligt men högst eftersträvansvärt) slås dock helt i kras då man ser de dansande deodorantbröderna komma upp på scenen iförda just några slippriga 80-talsjoggers besinningslöst och en smula valhänt sprayade med guldfärg och med ditsydda ängavingar modell mindre.
Det är som att producenterna bakom bidraget inte vågat tro på kraften i den text Lindeborg lagt fram utan lockats att ta till detta bildförstärkande knep. Det känns bara desperat och tvehågset.
Lita istället på texten! Den har en sådan kraft och varaktighet i sig själv!
Inte minst eftersom den rimmar "det var en önskedröm men jag måste medge" med den helt logiska fortsättningen "när jag vaknade, vakande jag med glädje..." något som väldigt få av dagens textförfattare ens skulle leka med tanken på att våga göra i dag. Just därför är texten till Diggi Loo, Diggi Ley för alltid inskriven i historien som skildrar de absolut starkaste texterna i den svenska populärmusiken.
Kommentarer
Trackback
