ÅH, MICKEY
Det är en tråkig fest men tänk om du har fel
Det är nog bäst vi går så vet vi var vi står, Mickey
För när du säger ja, så menar du jämt nej
Vem är det du vill ha? Är det nån annan eller mej?
Hur kan du gå iväg och låta mig stå kvar Mickey?
Åh, Mickey att du inte fattar vad du får
Jag vill att du skall stanna varenda gång du går
Åh, Mickey att du inte fattar hur det är
Så se på mig, Mickey! (Mickey!)
Vad jag vill ge Mickey, se Mickey, se hur det är Mickey!
Och varje gång du tar min hand så tänder du en eld
Hjärtat står i brand, jag vill gå ut med dig ikväll
Du är sensationell, så sensuell, Mickey!
Det måste ha varit betydligt lättare att vara barnstjärna på 80-talet, jämfört med hur det är idag.
Man behövde bara göra ett relativt modest framförande till förinspelad musik i tv hos Hyland eller Belfrage och vips hade fem miljoner svenskar tagit del av ens artisteri.
Man var etablerad redan innan man lagt ifrån sig den silverglänsande handmikrofonen i sin för ändamålet framplockade korg invid scenkanten.
Vidare togs man hela tiden om hand av 45-åriga gubbs med pondusskapande kulmagar och rysligt noppiga slipovers. Provinsiella pajsare med medfödda talanger för vilken musik som verkligen var het.
Nästan alltid var det låtar som de 45-åriga gubbsen själva dansat tryckare till i sin ungdom och som de självklart förutsatte att den unga generationen på ett begärligt sätt törstade efter likt rallysugna kepskurtisaner i Molkom.
Det bästa var förstås om det kom fram en stor anglosaxisk produkt som i sitt sound starkt påminde om tonårstidens tygellösa dekadens. Detta gav en närmast mättsam legitimitet åt skivkrängandet.
Sålunda skedde 1982 när amerikanska Toni Basil hade en hit med låten Mickey.
I Skara satt en uppkomling inom detaljhandeln och den lättare nöjesindustrin vid namn Bert Karlsson, en man fast besluten att knäcka Stockholms dominans inom den då så allenarådande grammofonindustrin.
Han skulle som han säkert själv velat uttrycka det "visa de djävlarna" att svensk glesbygd inte enbart består av stödpengar, avflyttning och hög självmordsstatistik, utan även, på ett ystert sätt, kan förknippas med så erforderliga saker som vattenrutschbanor, inspelningsstudios och politisk populism.
När denne den svenska skivindustrins egen John D Rockefeller fick upp ögonen för en ung tjej från Stockholm, var mycket av lyckan inte bara gjord, utan också kraftigt cementerad...
Carola Häggkvist (som den djupt troende skolflickan hette), antogs 1983 till att medverka i den svenska Melodifestivalen med en idag närmast kanoniserad tirad om främlingskap.
I sin kycklinggula byxdress med ett lagom ekivovt, brunt läderbälte, gjorde hon en sådan knallsuccé att det inte riktigt går att beskriva, men vi som var med framför apparaterna glömmer det aldrig.
Hon vann självklart finalen och fick åka vidare till München där hon i den stora Europafinalen slutade på en hedrande tredje plats.
Det gällde nu för Bert Karlsson att smida medan järnet var varmt; att omvandla sin protegés storartade talang och charmfulla genomslagskraft till åtskilliga hundralappar av den här klassiska modellen:
Sålunda trycktes det upp en stor mängd merchandise med Carola på, en stor turné (som ännu i denna dag lär hålla det officiella publikrekordet i en del avkrokar av landet) och självklart en fullängdsskiva av slaget Long Play som man sa på den tiden; dvs en LP...ett album...en vinylskiva att spela medelst grammofon.
Kort sagt: en slags svart plastbit förpackad med hjälp av detta sköna omslag:
Det är bara att konstatera. England har Sgt Peppers Lonely Heart Club Band, USA har Born In The USA, Danmark har Vaersgo och Sverige har Främling om vi lite rapsodiskt skall tala om skivalbum som vuxit över sin egen rimlighet i fråga om popularitet, mytomspunnen aura och kulturhistorisk genomslagskraft.
Efterfrågan på Carolarelaterade produkter under sommaren 1983 var i landet troligen större än Bengt Fahlströms iver att sitta tre centimeter från tv-kameran, vilket ger oss en lapidarisk hint om omfattningen.
Att det heter just fullängdsskiva...eller Long Play, betyder ju ändå nånstans att det tar ett tag att lyssna igenom densamma, varvid de tidigare nämnda gubbsen runt 45 åter kommer in i bilden.
Det är de som utan krusiduller (mer än en önskan om att bli åtlydda och respekterade) sätter sig ner och skissar på vilka låtar en 16-årig, djupt religiös medelklasstjej kan tänkas vara intresserad av.
De kommer - bland annat - fram till att Toni Basils hit från året innan skulle sitta som pitten i Greta.
Denna stompiga komposition påminner dem om deras egna dagar som ballroomraggers med brylcreme i håret och därför beslutar de (självklart över huvudet på Carola, men möjligen efter konsultation med Bert) att låten Mickey skall finnas med på Häggkvists debutplatta.
Enda kruxet är att Basil i låtens original sjunger på engelska. Möjligen kan detta bero på att hon föddes i Pennsylvania.
Detta rör självklart upp känslor och stör de 45-åriga gubbsen i ungefär 23 sekunder innan en av dem kommer på den briljanta idén att ÖVERSÄTTA texten till svenska.
Uppdraget går till en glasögonorm med vattenkammad bena, slitna jeans och guldkejda runt halsen
som genast sätter igång sitt sällsamma värv och det vidunderliga resultatet kan du njuta av här ovan. Somliga kallar personen för Pling men det tror jag inte på. Det där är bara ett nom de plume för en manlig spökskrivare med existensiell ångest och mindervärdeskomplex.
Jag vill speciellt lyfta fram den trevande strofen "varje gång du tar min hand så tänder du en eld". Observera också den finkänsliga undertexten i rader som "Åh, Mickey att du inte fattar vad du får" och "jag vet att du är man" där betraktaren av texten självklart ser bilder i huvudet som möjligen för den breda massan tedde sig något prekära kommande ur en tonårings mun 1983.
Nu hade Carola förvisso med marginal passerat den lagliga gränsen för könsligt umgänge, men man kan ändå förundras över den svettiga undertext av malplacerad gubbsjuka som genomsyrar delar av produktionen.
Otyget att ta en känd engelsk text och göra den till sin, var något som Bert Karlsson och hans slippriga hejdukar höll fast vid ganska länge. Så sent som 2002 hade Gareth Gates en hit med låten Anyone Of Us.
En låt som Bert sedan utan nån vidare pardon lät transkibera till svenska med hjälp av Ulf Georgsson. Resultatet blev Något som kan hända, framförd av Mathias Holmgren.
Numera verkar dock denna trend vara i kraftigt avtagande. Synd kan man tycka. Nog vore det väl trevligt om dagens barnstjärna extraordinaire; Ulrik Munther plötsligt började få hits med små Lady Gaga-låtar, översatta till svenska?
Kommentarer
Postat av: Jonas (SEX NOLL TVÅ)
HA HA HA! Det här var lätt den bästa texten jag läst i denna blogg hittills!
Postat av: Rimbloggen
Tack! Jo, det kändes som att en del bitar föll på plats...
Postat av: Roddan
Jodå, du har en sällsynst talang att få ihop dina texter och göra dem underhållande med bra jämförelser (som kräver en del av läsarna). Du sätter verkligen många litterära begrepp på prov i min lilla trötta hjärna. Lapidarisk och lakonisk är kanske inte de vanligaste begrepp jag brukar använda i mitt eget språk. Men det ger en skarp och innehållsrik text :-)
Trackback
