VI SLÄPPER ALDRIG TAGET
Vi släpper aldrig taget
Och allt vi vill ha kan vi få
med det svenska laget
Sverige, Sverige
är klacken med?
Nu ger vi järnet, nu gäller det
Elva kämpar, vi vet att ni kan
Ni kommer att hålla ända fram
Ingenting är så hårt som vårt svenska stål
så på med bollen och skjut..på..måål!
VM-guld 2002
Som tidigare relativt granntyckt antytts i denna blogg, är det få beställningsuppdrag som lika tacksamt tas emot av skaparna som när Svenska Fotbollsförbundet anmodar en tonsättare att kreera den vederkvickande hymn vars uppgift det är att ena nationen i ett neanderthalarvrål framför dumburken eller ett berusat dopp i Sergels Torgs slaskiga fontän.
Vi släpper aldrig taget
Och allt vi vill ha kan vi få
med det svenska laget
VM-guld 2002
Vi släpper aldrig taget
Och Sveriges himmel lyser blå
för det bästa laget
- - -Skjut, skjut, skjut!
Lyssna på den svenska klacken
Skjut, skjut, skjut!
Dribbla runt och lura backen...
Skjut, skjut, skjut!
Om första skottet tar i muren
Skjut, skjut, skjut
Upp i krysset, på returen!
Många (alltför många) har under årens lopp varit kallade. Gamle fotbollsnestorn Georg Åby Ericson fick exempelvis en ampel framgång 1974 med sin trollbindande hit Vi är svenska fotbollsgrabbar - musikaliskt en slags pendang till Lennart Nacka Skoglunds eggande 50-talsanthem Vi hänger med där Nacka på frågan om han hinner sköta hemmet och sin söta fru svarar att det är klart han gör eftersom han har "huset fullt av ungar", en utsaga som vid ett första påseende kan te sig något luddig. Menar Nacka att det faktum att han förökar sig så lätt skulle underlätta själva omhändertagandet av familjen och arbetsfördelningen av hushållsgöromålen?
Något som i så fall låter tämligen katolskt i våra nutida öron.
En annan ingång hade GES som 1994 lanserade sin När vi gräver guld i USA; en låt som till en början förlöjligades för sin alltför hoppingivande text och sin pojkpopsmjuka musik. Kritiker ansåg att det lät som Ted Gärdestad tolkande The Pinks. I takt med att det svenska landslagets framgångar växte, Kenneth Andersson gjorde sina pistoltecken och Tomas Brolin skakade sin lekamen ett helt varv i luften efter varje mål, erhöll GES en allt större respekt i allt vidare kretsar. Mot slutet av VM 94 kunde i princip vem som helst på fullaste allvar gå omkring och nynna på rader som "fast att vi har sprungit tusen mil, så kommer vi springa tusen till, vi har en röst som kallar", helt utan att känna vare sig blygsel eller skämmighet. När vi gräver guld i USA blev verkligen den breda hymn som alla (tjock biker med machomustasch såväl som tanigt glåmig Statoilpraktikant) kunde sjunga och samtidigt känna stolthet för sin existens, sitt liv och nationen Sverige.
Självklart var det denna känsla av pondus, kraft och hopp som efterföljande låtsnickrare hoppades på, då de tilldelades samma otacksamma uppgift, att lotsa Sverige till ett EM- eller VM-guld i fotboll. Sämst gick det för Staffan Hellstrand som inför EM 2000 skrev låten Explodera, en låt som ansågs så fasansfullt dålig att den gav en småfet och lite raljant finne en lucka på mittfältet och en chans att bryta igenom försvaret genom utgivandet av sin benknäckande monsterhit Mera mål!.
Även Magnus Uggla missförstod uppgiften då han inför VM 2002 sjöng Vi skall till VM (trots att vi uppenbarligen redan var där). Återigen låg fältet öppet. Frågan var bara vem som skulle göra om Markoolios bravad från 2000.
Martin Svensson - Sveriges svar på Limahl - kände sig då helt plötsligt (stärkt av sina exempellösa framgångar med Fiskar som viskar och Du är så yeah, yeah, wow, wow) manad att föra den svenska fanan högt mot skyn i sin sporrande kampsång VM-guld 2002. Receptet var uppenbarligen lika enkelt som genialt. Det gällde bara att förena en officers utstrålning och stridsvilja med de allra mest flagranta fotbollsplattityder som någonsin existerat i det svenska språket. Samla dem, förminska dem likt en liten, liten ärta att stoppa in i domarens visselpipa, skaka om och sedan slunga ut resultatet på det av kylarspray belamrade bordet och genast skulle en ny klassiker födas. Så var det åtminstone tänkt.
Låten VM-guld 2002 har - visar det sig såhär ett drygt decennium senare - egentligen precis allt för att bli en riktigt storslagen matchfanfar.
Skarp refräng, taktfasta verser och en video med landslagströjor. Ord som "skjut", "muren" och "klacken" i texten frammanar det allra lägsta hos åhörarna och garanterar därmed ett fröjdsamt resultat. Samtidigt har Martin lånat lite av sin språkdräkt från de erkänt välaktade upphovsmännen Sandelin/Ekman då han liksom dem liknar de "elva kämparna" vid en stridslysten kolonn sättande skräck i motståndarna som helt enkelt får finna sig i att besegras av "det svenska stålet".
Själv hade Martin (som alltså här sjunger om både guld och stål) varit mer än glad om singelplattan i alla fall sålt platina.
Uppgifterna kring huruvida detta skedde är visserligen bristfälliga men förmodligen blev det aldrig så.
KVÄLLEN BLEV LITE LIVAD
Ljusräkningen är i alla fall betald...
är du sur för att jag kom lite försent från jobbet?
Det var pågarna som ville bjuda på en öl
Jo, visst, jag skulle köpa lite räkor
Det var nåt mer, jo ett par flaskor vin
du förstår; kvällen den blev lite livad
och ölen som bjöds den var kall och fin
Jag har byggt vägar i öknen, seglat som oerfaren jungman
och hackat kol i gruvorna i Wales
och borrat olja på en plattform i Atlanten
så att ändra på mig nu är nog försent...
Skånes ovedersägliga svar på Hank Williams levererar här sin helt klart mest ärliga och framförallt mest trovärdiga text om krossade relationer.
I sann uppbrottsanda och i en innerligt kokande countrydräkt (som både känns inoljad med ångest och utsatt för martyrens skitigt nedsotade cigarettrök) fångar Hasse Andersson den västerländske mannens repetetiva svek och tillkortakommanden gentemot sin omgivning.
Som en intjärad sträng av trolöshet ter sig den i texten fransiga livlina som varsamt tvinnats av mannens längtan efter att både ha kakan och äta upp den.
En tillflykt till något förmodat grönare gräs på andra sidan, en ofördelaktig eskapad till nyare och bördiga jaktmarker, i detta fall en pub i Ängelholm tillsammans med ett tvivelaktigt klientel som enbart refereras till som "pågarna".
Låten som ger oss all denna smärta, bedräglighet och livskris, återfinns på Hasse Kvinnaböskes blockbusterskiva Änglahund som gavs ut 1982.
Låten som ger oss all denna smärta, bedräglighet och livskris, återfinns på Hasse Kvinnaböskes blockbusterskiva Änglahund som gavs ut 1982.
Det är en prärieinspirerad bluescountry kallad Ann-Christine; en låt om en man som enligt egen utsago har haft många järn i elden. Han har bl.a hackat kol i Wales, pumpat olja i Atlanten och byggt vägar i öknen.
Jag förutsätter att detta är en del av den spänstiga centrallyrik som så ofta präglat Hasse Anderssons fatabur. Han har ju gjort sig känd som en oförvägen skildrare av biografiska brottstycken från sitt rika liv som cowboy i nordvästra Skåne.
En viddernas man som besjungit alltifrån arrendatorernas agrara problem, gröna vågarnas vånda kring lantlig grisförlossning, smärtan vid en hjärtinfarkt och kärlekskranka gubbar på ett ålderdomshem hemfallande åt förljugen nostalgi.
Någonstans förutsätter jag att alla dessa texter hämtat inspiration ifrån Hasses eget omfångsrika liv.
För att parafrasera en strof ur låten Änglahund menar Hasse att han är "ärlig och menar varje ord".
Sensmoralen i ovanstående text blir också lättare att förstå om vi tänker att det är Hasse själv som levt detta rika, äventyrliga liv. Sensmoralen är ju att en man född i den svartmuskiga myllan, fostrad av slättlandskapets pinande vindar, uppväxt med en dallrande tomgångstraktor, förälskad i sin mustiga gitarr och utsmyckad med skinnväst och cowboyhatt, som dessutom borrat olja, byggt vägar och seglat som oerfaren jungman, inte går att ändra på i första taget.
Hade bara den satans Ann-Christine fattat detta istället för att sitta uppe halva nätterna i ett becksvart rum, hade allting varit så mycket enklare.
