HJÄLP MIG, RUNE
Jag lyfte på luren
hon var där i min telefon
Hon sa det var kris hon skulle hoppa
i Göta älv
Jag kände mig som ett fån
jag sa: du kan väl göra det själv
men hon sa:
Hjälp mig, Rune
Hjälp, hjälp mig Rune igen
Jag sa: det är slut, har ingen lust
inget mer att ge
Hon började andas i luren
började sucka, tigga och be
Hon sa att jag gav'na en kick
när jag gjorde mitt lilla trick
Hon sa: Hjälp mig, Rune
Hjälp, hjälp mig Rune igen
Tomheten som aldrig lämnar en, eller i alla fall lämnar en först efter en kvart, då man just hört låten Hjälp mig, Rune av Harpo från 1978; en cover på The Beach Boys Help me, Rhonda, är närmast elektrisk.
Det sprakar och knastrar runt den där tomheten.
Även om vi antar att den begåvade popestradören spelat in låten helt utan några som helst allvarsamma intentioner, återstår det faktum att den faktiskt är inspelad.
I samma stund som inspelningen sitter och börjar dupliceras bör man (om man är en någorlunda ambitiös artist) vara beredd på att denna konstyttring blivit förevigad och möjlig för nästan vem som helst att plocka fram lite hur som helst. Man bör också känna till att inspelningen för all framtid på ett eller annat sätt, kommer att kunna göras spelbar.
Olof Palme redogjorde vid ett omtalat tillfälle (i ett klart docerande syfte) för dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn att "svensk utrikespolitik" inte var att betrakta som några "pajaskonster".
Palme bar även fram en tes om att den svenska politikens interaktioner med omvärlden inte alls var "he, he och häpp häpp".
På samma sätt skulle man vilja rikta en liknande avhyvling i riktning Harpo och Lena-Maria Gårdenäs.
Hälsa att det finns gränser, även för en blogg av denna kaliber.
