Rimbloggen

I förrgår sa jag plötsligt nej till killarna
När de skulle ha ett party
Sen satt jag en hel kväll och konverserade
Med din mamma och va' artig

Det börjar verka kärlek, banne mej
Sånt som man ser på bio, tänka sej
Jag är väl misstänksam
Men tanken sticker fram
Men för all del
Jag kan ha fel

I går kväll gick jag med dej på en snyftare
Fast jag ville gå på pang-pang
Och sen satt jag och hörde på en stråkkvartett
Jag som bara gillar dang-dang

Det börjar verka kärlek, banne mej
Sånt där som står i böcker, tänka sej
Jag fattar ingenting
Jag är väl lite ding
Så för all del
Jag kan ha fel

Detta är tveklöst landets genom alla tider bästa schlagerbidrag. Man fastnar direkt i musiken, kastas in i handlingen, sitter hela tiden som på nålar och känner sig fullständigt utpumpad när låtens dryga tre minuter är till ända.

Peter Himmelstrands numera klassiska rader är magiska, idag uppe på samma klassikernivå som det bästa av Taube, Bellman och Gösta Linderholm.
Gedigen, svensk viskonst, ett hejdundrande prov på samtidsdikt. Himmelstrands text landar i samma technicolorbesjälade 60-talsvärld som Göran Sonnevi och Tomas Tranströmer återspeglat i sina upproriska gestaltningar av den postmoderna människan på tvärs mellan gamla ideal och ny teknik aka rymdåldern.

Det tidstypiska i denna dänga (tävlande för Sverige i ESC 1968) märks i avsnitten "jag som bara gillar dang-dang", "jag är väl lite ding", och mitt favoritavsnitt "sedan fick jag arbetsdille".
Himmelstrand fångar här med små enkla medel den 60-talistiska atmosfären av samtidsjargong och avskalad konversationsteknik i jämlik kontext aka du-reformen.

Det som gör att denna text inte bara lever kvar som tidstypisk kuriosa utan även kommer att analyseras i smått antropologiskt syfte en lång tid framåt är icke bara beroende på de ovan angivna skälen, utan lika mycket beroende på förmågan att lyfta fram vardagliga ting och ge dem ett större sammanhang.
Rimbloggen har tidigare skildrat hur textförfattare låter till synes triviala saker uppta utrymme i låttexter.
Peter Himmelstrand lyckades i texten till Det börjar verka kärlek, banne mej nå en fulländning som få lyriker i dennes efterföljd förmått att nå. I mitt favoritavsnitt av texten sjunger 1968 års motsvarighet till Måns Zelmerlöv; Claes-Göran Hederström, följande: "I morse sjöng jag när jag borsta tänderna, å sen fick jag arbetsdille, sen ringde jag till dig om inte nånting alls...bara för jag plötsligt ville".
Som Leonardo Da Vinci uppges ha sagt efter sin målning av Mona Lisa: Formidabelt! Makalöst! Fulländat!
Fast på en gammaldags form av italienska, då.

Det är ett ganska intressant fenomen det där. Att skriva låttexter till låtar som tävlar i ESC. På den tiden våra svenska artister sjöng på sitt modersmål kunde låtarnas texter i stort sett (som synes) handla om vad som helst - varför inte tandborstning? Man kan ju hypotetiskt fråga sig vad textens innehåll har för betydelse för eventuell vinst. Man skulle kunna tänka sig att Christer Björkman anno 1992 går upp på scen och sjunger texten till I morgon är en annan dag. Men istället för att sjunga "Så länge hjärtat slår, så länge lusten ger och tar, imorgon är en annan dag" sjunger Christer "Jag äter bajskorv jag, jag äter bajskorv varje dag, å vad bajskorv smakar bra..."

Skulle ett sådant förfarande äventyra Björkmans vinstchanser, månne?
Med tanke på hur det gick i den stora finalen är svaret nej. Björkman kom sist. Utan att nämna ordet bajskorv.

Slutligen den klädsamma inställningen hos Hederström att man aldrig skall ta något för givet.
Han lyssnar på en stråkkvartett för henne, han nobbar kompisarnas party för hennes skull, han går och ser en snyftare på bio med henne och ringer henne helt utan anledning. Nog verkar det väl verka kärlek...? Banne mej?

Men visst. För all del. Han kan ha fel.

Som Carl Bildt skulle säga: Njaaaaaaaaaaaaaaaaa....förvisso......