Rimbloggen

Tunga moln de sänker sig, som ett täcke över stan
Jag vandrar för mig själv på väg, till ja vem vet vad
Jag är förlorad här, här i min egen värld
Oh, jag önskar det gick vrida klockan tillbaks
Och det gick att stanna precis där vi var

Allting som händer, vindar som vänder C'est la vie, C'est la vie
Hjärtan som älskar, slutar att älska C'est la vie, C'est la vie

Aldrig jag kommer att glömma den dan
Du tog dina väskor och lämnade stan
Vad skulle jag göra, allt jag fick höra
C'est la vie, C'est la vie, C'est la vie

Ljudet av en dörr som stängs, och tunga steg som går
Din röst, som ekar inom mig, jag hoppas du förstår
Jag var förlorad där, där i en annan värld
Där det enda som levde och fanns det var vi
Nån helt annanstans i en helt annan tid

Det handlar här om tre trallande tanter med det enda gemensamt att deras respektive karriärer nådde sin peak någonstans vid anno dazumal.
Summan av deras gemensamma schlagermeriter går dock att jämföra med de årliga anslagen i den amerikanska försvarsbudgeten.
Vi pratar tre giganter inom den s.k "lätta" genren schlagerpop; Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmkvist.

2004 skapades denna smått virulenta combo enligt devisen tag tre, betala för en.
För nog måste någon typ av ersättning ha krävts för att återigen locka upp dessa donnor på scen. Visserligen fick säkerligen både Hanson och Carson någon typ av avans på projektet men helt uppenbart är det väl så att Malmkvist är gruppens självklara ledargestalt och den vars schlagercomeback gav mest eko i den kolorerade pressen.
Och där stod de, alla tre. Hanson, Carson och Malmkvist.
Det faktum att inte Brita Borg var med på scen har flitigt debatterats, någon egentlig anledning därtill står dock ej att finna. Hon kan ju knappast ha fallit på det s.k åldersstrecket...hon kanske var upptagen med något annat. Knäcka nötter, eller nåt.

Ni som minns framträdandet minns även fräulein Carsons något förvirrade uppsyn och yviga utspel. Hon liksom flaxade med armarna i något som kan liknas vid en rockartists strävanden att få igång publiken på Ullevi.
Carson var dock även här väldigt olik Bono såtillvida att hennes föresats gick om intet.
Skånska Bob Hund är nog de som tydligast sammanfattat Hanson, Carson och Malmkvists uppträdande anno 2004. Och detta i en klärvojant analys som släpptes redan tio-tolv år tidigare.
Bob Hund sjöng; Istället för musik - förvirring.

Och så kan man väl sammanfatta dessa damers (högst troliga) avsked till den svenska schlagerpubliken.
Tiden går. C'est la vie.