CIKADORNAS SÅNG
Hör flöjtens sång från bergen i det sköna Provence
En trummas dunkla toner någonstans
Och där solen sjunker ner
Och när natten känns lång
Då kan man lyssna
till cikadornas sång
Symfonin, ljuder stark och fin
Den stiger upp mot stjärnorna den melodin
Symfonin, tar oss över gränserna
Musik för oss samman till ett enda folk
Gitarren ger sitt budskap i en kärleksballad
En sång som kan göra någon glad
Och när havets stormar för oss långt från vår hamn
För då vinden fram en sång och ett namn
Loa Falkman är en av de aktörer i Sverige som på något sätt förkroppsligar begreppet "pretentiös". Andra namn på denna remarkabla lista är (utan inbördes ordning); Jan Malmsjö, Regina Lund, Björn Ranelid och Rickard Wolff.
Falkman började som posör, ett ansikte som huggit i sten där han stod på stora Operans scen och lät sin bastanta klanglåda välljuda. När han slog igenom, på 70-talet, var det väl inte främst skådespelandet som gjorde honom känd. Hur mycket till skådespel kan det förresten bli om man tvingas gapa fram en aria i 180 knyck iförd en trång Napoleonuniform med guldbeslag och fjäderboa till hatt?
Han har under senare decennier fått tillfälle att glänsa som aktör, exempelvis i danska Susanne Biers film Pensionat Oskar från 1995.
Det tråkiga är väl bara att han sedan spelat samma roll i alla sammanhang, rollen som en belevad, välkammad gentleman med en förvirrad uppsyn och en något lismande inställsamhet grundad på stor osäkerhet inför hur hans uppträdande skall uppfattas av omvärlden. Lite som hans majestät konungen, faktiskt.
Men så är han ju också van vid att uppträda för majestätet. I de fina salongerna. Det är där Loa Falkman hör hemma. Bland guld, ornamentik, röd sammet och en stelt leende Drottning Silvia.
Det är denna bild av honom vi måste ha i åtanke när vi nu rör oss mot den låt vars textanalys strax föreligger.
Det pretentiösa mästerstycket titulerat Symfonin rörde om rejält i ankdammen Sverige 1990. En hyllad och internationellt uppburen operasångare skulle begå debut i schlagersammanhang!
Den nionde mars 1990, på danshaket Rondo i Göteborg (bara det...) går en elegant Carl-Johan Falkman, 43, upp på scenen. Musiken spelar upp. Det är en pampig melodi. Inte Puccini-klass kanske, men ändå.
Låten har samtidigt anpassats till moderna klanger i form av en märklig baktakt.
Sedan börjar Loa sjunga, emedan han frenetiskt sticker ögonen in i den mångmiljonhövdade publik som unisont känner att de är med om att bevittna något fullständigt unikt och samtidigt finkulturellt. Här gäller det att hänga med så att man inte missar de bakomliggande budskapen.
Och texten färgas av vackra bilder; Provence (som rimmas med det något mindre exotiska "någonstans"), cikador (en del folk redan berusade av schlagergrogg, är taktlösa nog att fråga soffgrannen "Cikador. Vad fan är cikador?", och stormande hav. Det är liv, det är lust, det är franskt och det är vackert.
Finstämt, fötrollande...på det hela taget en diplomatorisk återgivning av hur en väldsvan posör som Loa utifrån sin horisont upplever folkligheten.
Han ser sig möjligen också som en ljusets väktare i en annars ständigt pågående, folkhemsk kulturskymning. Han har ett budskap och han är beredd att kämpa för det. Eller för att citera Loa: Symfonin, tar oss över gränserna..musik för oss samman till ett enda folk!
Symfonin kom sist i festivalen detta år, plats nummer tio och enbart 30 poäng. Loa Falkman har hittills inte uttryckt någon längtan tillbaka till den svenska schlagervärlden.
Var inte Loa tillbaka för några år sen för att medverka i ett Fantastiskt schlagerpotpurri med Berghagen och Lotta Engberg och Lena Ph och såna? Utan att direkt titta på melodifestivaler - jag tyckte charmen försvann när dom blev självmedvetna och ironiska och att det ändå aldrig går att överträffa supergruppen Lasse Kronér, Lennart Grahn, Peter Lundblad, Nicke Borgen och Janne Bark (Gör någon glad, 1991) - har jag nån minnesbild av ett evighetslångt medley som kvällstidningarna bestämde att vi tyckte var fantastiskt.
Vill bara säja att Tryckfels-Nisse varit framme i kommentaren ovan. Jag vet mycket väl att Nick Borgen heter Nick. Eller rentav Nic.
Jo, Kalle. Det stämmer. Potpurriet ägde rum år 2000, samma år som Carola slog oss med häpnad med sin "LEDIG"-t-shirt.
Däremot tror jag Lasse Kronér o kompani medverkade 1997 men vem bryr sig om årtal, egentligen. Håller med om denna supergrupps oerhörda potential. Det behövs fler supergrupper i Sverige. Min dröm är en pretentiös combo bestående av Loa, Sven-Bertil Taube och Jan Malmsjö. Tre vackra röster, tre stora egon i en skön förening. Det skulle låta, det.
1996, var det. Som sagt...årtal...
Det är en mycket, mycket märkllig sång och aldrig har väl orden "Hur tänkte dom här?" varit mer på sin plats?
Jag letade efter texten och hamnade här, och sen kunde jag inte få till det i huvet så jag var tvungen att lyssna också.
Men hur lätt är det att få till en symfoni med trumma, flöjt och gitarr. Troligen överröstade av cikadornas sång, till råga på allt. Inget enkelt uppdrag för textförfattaren.
Hon gjorde ett tappert försök, annat kan man inte säga. Liksom Falkman som sjöng.
