VI SOM BRANN I NATTEN
Timmen är sen och vi går hem
Luften är kall och full av regn, igen
Det känns som om livet går förlorat här
Om 20 år vet ingen vem du är
Det var vi som brann i natten
Du och jag som sprang mot allt
Det var vi som stod för skratten
Det var vi mot rubb och stubb
Vi vet att dom ljuger
Varför då?
Två små pojkar ska förstå
Vi såg mirakel i en hopplös tid
När modet brast där tog vår kärlek vid
Det var vi som brann i natten
Du och jag som sprang mot allt
Det var vi som stod för skratten
Det var vi mot rubb och stubb
Om man har för vana att stundtals ta sig fram med så kallade 7-milakliv (obs! Prince-stavningen) är det lätt hänt att man efter ett tag börjar halta. Värst drabbas versmåttet av denna hälta. Det kan som synes även trilla och slå sig lite lätt. Låten som här blott sporadiskt återges heter Rubb och stubb och framförs i svulstigt arrangemang av Martin Stenmarck, ni vet han musikalhjälten som blev schlagerförlorare och sedan någon typ av impressionistisk rockpoet á la Baudelaire (fast Baudelaire hade inte så mycket gitarr i bakgrunden.)
Låten börjar i samma suggestiva regnväder som Orup fångade så makalöst bra en gång i tiden.
Timmen är sen och vi går hem, luften är kall och full av regn, igen, sjunger Martin.
Om man nu promt skall ha ett nödrim funkar faktiskt "hem" ganska bra med just "regn".
Man behöver inte lägga till "igen". Det blir liksom en tautologi. Kan man tycka.
Hur mycket man än vill, rimmar dock ordet "allt" tämligen dåligt med "stubb".
Men som sagt.
Tar man 7-milakliv för ofta kan man halka. Framförallt om man har skinnkläder på sig.
Till sist en annan Stenmark. Inte lika omständlig:
-Dä bar å åk med is i magen och med tungan rätt i mun, varje centimeter är en hundradels sekund.
Ahhh...kanske är det Ingmar och Stig Strand som Martin sjunger om? Vi såg mirakel i en hopplös tid...mmm...bitarna börjar falla på plats.
"Mot rubb och stubb"- aj vad det svider i poetens öra. Och med tanke på det tredje stycket om de två små pojkarna, är väl detta främst en modig homoerotisk skildring..?
Tack!
Denna låt måste bara vara omnämnd på din något
kritiska sida. Som musiker och textförfattare kan man inte annat än rysa av obehag när Martin Stenmark- självutnämnd svår, farlig rebell, i själva verket helmysig svärmorsdröm- sjunger de klämkäcka orden "rubb och stubb". Att dessa ord ligger på ett ställe i sången som har en framträdande placering gör inte saken bättre. Låtförfattaren har inte ens försökt att slinka förbi denna öronvidriga passage obemärkt. När man (om man) säger "rubb och stubb", så går det fort i munnen. I sången blir Stenmark tvungen att dra ut på detta mossiga uttryck och detta i slutet på refrängen. Usch! Än en gång har han bevisat att han inte hör hemma med de coola killarna på rockturne, drickandes och trashandes
hotellrum. Stenmarks plats är hemma hos svärmor diskuterandes virkteknik, och härliga mat- och kakrecept.
Inget fel med det Stenmark. Men mig lurar du inte!
