Rimbloggen

Här är en sång
Om en man som var två meter lång
Och Ding-dong så kallades han
Vilken underbar man
Han var vår vän
Vi från kvarteret vi minns honom än
Hur han sjöng när han dansade förbi
På en kul melodi

Ding-dong, ding-dong
Han sjöng alltid sin sång
Ding-dong, ding-dong
Och nu är det min sång
Ding-dong, ding-dong
Jag sjunger den när jag är glad
Och det är jag
Radepluduttenduttendododoj....

Han hade hatt
Ja, en hatt som var liten och platt
Och den satt alltid lite på sned
Han var stilig att se
Han var dansant
Där han steppade fram så galant
Var vi där så fick han förstås
Applåder av oss

Lasse Berghagens (f 1945) betydelse för svensk samtidsdikt kan inte nog understrykas.

Denne habilt omstörtande estradsångare är inte bara en av kavajkollektivismens främste företrädare utan även en välvillig apostel för det som CG Jung i ett anfall av uppgivenhet kallade för "den positiva likformigheten".

Berghagen är med socialpsykologiska termer en "enare av till synes divergerande uppfattningar om perception hos en ytterst heterogen grupp individer, människor som kännetecknas av olika intressen och andra, bakomliggande, inte sällan sociala, faktorer" (Stanley Milgram, 1964).

Med hjälp av sin musik, sina tunna glasögon, sitt svängiga hår (på 70-talet sina polisonger) och inte minst med sin avväpnande, blåa filtkavaj, lyckades Berghagen förena många olika typer av människor i kärleken till musiken och inte minst texten (ding dong, ding dong).

Denna kongruens bidrog starkt till hans hittills ohotade position som folkhemsidol.

Budskapet i hans konst var mestadels enkelt och självklart, ofta med inslag av självironi beträffande Berghagens vidunderliga kroppslängd.

Sålunda kan man sluta sig till att texten till låten Ding Dong i mångt och mycket är biografisk och tar upp Berghagens egna tillkortakommanden inom begrepp som "svensk normallängd" och "konformitet gällande höjd över havet".
Han påstår förvisso att texten handlar om en man som präglade hans barndom och gladde ungarna i Berghagens kvarter men detta tror jag enbart är ett anfall av blygsamhet och en aversion emot att uppfattas som alltför självcentrerad. Lasse är nämligen allt annat än självisk.

Tidigt förstod han vikten av att i ett till synes glättigt sammanhang föra in ett slags patos och en svensk, förvisso tidstypisk, solidaritet.  

Denna period (främst 60- och 70-talet) kan kallas för hans politiska era.

Berghagens "En enkel sång om frihet" är ännu i denna dag en av de starkaste ropen efter försoning och fred som nått offentligheten. En appell om förståelse för okränkbara mänskliga värden och en brinnande fackla att kasta mot alla de "krafter som förstör".

Han var förvisso under denna tid inte ensam om att skapa samhällskritiska texter inom svensk pop-, rock- och avantgardemiljö.

Minns exempelvis Tomas Ledin, som i låten Knivhuggarrock gör upp med det svenska övervakningssamhället, i svallvågorna efter den omtalade IB-affären. "Jag känner mig fri, så fri man kan bli, i ett land där åsikt kontrolleras. Jag slår när jag vill, sitter sällan still för jag vet aldrig när jag ska bortcensureras."

Även Paul Paljett drog sitt strå till stacken då han med märkvärdig emfas sjöng sången om Guenerina och friheten: "Vem kan ana tårar på kinden, när du böjt ditt huvud för vinden?
Vem kan höra ord som du aldrig sagt? Jag fångar sången, och håller sen kvar. Och sjung den sedan i allting du gör.
Och då för första gången du kanske har, nåt att leva för."

Den ovan citerade text som just nu föreligger för analys heter dock Ding Dong (Melodifestivalen 1973) och rymmer måhända inte samma patos och djup som de sånger Lasse skrev under sitt politiska 60-tal.

Ingen kan däremot med facit i hand säga annat än att Berghagens textkatalog framstår som väldigt kumulativ då den expanderar från att främst behandla ämnen som kärnvapen och fred till att beskriva någon slags metaupplevelse där man som lyssnare oförmodat finner sig själv vara inne i Berghagens hjärna och blicka ner mot marken; ett oerhört långt avstånd är det ner dit, man svajar till av höjden och förstår plötsligt varför man tvingas in i ett sanslöst rabblande av orden ding och dong samt ett gastkramande "Radepluduttenduttendododoj...." 
    

>>>>>>>>>>>>>>>>>>Relaterade rim: Lasse Berghagen Karl-Erik Johnson