VILL DU ÅKA I MIN RAGGARBIL?
tiotusen mil
har min kärra skramlat
med ett äkta dollarsmil
Du kan vara övertygad om
det är grejer
Älskling, älskling...kom
Vill du åka i min raggarbil?
Vill du åka i min tuffa kärra?
Kom och ta mitt bud, lilla söta frun
under motorhuven lägger varje skruv
bara 80 knutar är min stil
Min signal, ingen dålig ton
jag har tänkt på vår
flotta folkpension
Lilla flamma, här skall du få se
på en kille som är tuff att köra
Vi drar ut från stan så att vi nu kan
känna på den stil som kan sluka mil
vill du åka i min raggarbil?
Lagom till att 2011 års nobelpristagare i litteratur; Tomas Tranströmer, rullar in i blå hallen, ger Rimbloggen plats åt en annan stor poet; nämligen den sofistikerade person som 1959 skrev ner texten till rockartisten Swerres låt Raggarbilen. Det finns graverande indicier som gör gällande att det mycket väl skulle kunna förhålla sig som så att det är Swerre själv som knåpat ihop både text och musik.
Vem var då denne Swerre?
Eftersom försvinnande få hemsidor uppnosade av Google kretsar kring den svenska garagepopen av 1959 års modell, har mina efterforskningar denna gång sorgligt nog gått in en hidös återvändsgränd.
Såvida man inte är reumatiker och i stort behov av information om just reumatism är det hart när omöjligt att få reda på så mycket mer om denne man mer än att han troligtvis hette Swerre Jensen, att han släppte denna detaljerade hitlåt om raggarbilar 1959 och att hans armhålor luktar dansk ost.
Nä, förresten, det där sista är en uppgift från nätforumet Flashback (landets digitala mötesplats för fascism och prematur ejakulation) så den får vi kanske - i likhet med lejonparten av dagens tv-kockar - ta med en nypa flingsalt.
Nu är det förvisso en pregnant och ganska träffande text han fått ihop. Vi möter i låten en steroidtryfferad lebeman som medelst lock, pock och en försäkran om en maxhastighet omkring högst 80 kilometer i timmen, gör vad han kan för att locka en stackars flamma i fördärvet; kasta sin husmoderliga image av hemvävd blygsel över ända, för att hänge sig åt det olycksbådande raggarlivets alla kväljande lustar.
Huruvida berättarjaget lyckas i sin tarvliga föresats, framkommer i låtens eggande epilog där det kvinnliga föremålet för Swerres upprepade vädjanden - för att låna Lasse Berghagens bildspråk - faller som en fura. Swerre lyckades också inspirera en efterkommande epigon i genren, kanske den störste uttolkaren av hela kulturen, nämligen Errol Norstedt (ej att förväxla med det lexikonutgivande bokförlaget).
Lite som när Elvis Presley påverkade en ung John Lennon att greppa gitarrhalsen.
Kommentarer
Trackback
