EN SORGLIG PARNINGSDANS
Jag dansar aldrig nykter på en sjavigt stadshotell
en regnig torsdagskväll med Janne eller Kjell
Där har man slarvat bort den gnutta stil som en gång fanns
ingen elegans
en sorglig parningsdans
En kylmontör som trampar på min tå
så groggad att han inte ens kan stå
Jag vill ha en sofistikerad herre
De är dessvärre färre än man tror
Var finns han som är stilig och belevad?
Och passionerad? Ge mig en spanjor!
Ja må jag leva
Ge mig en spanjor!
Jag lutade mig tillbaka med slutna ögon för att på ett ytterst arkaiskt sätt tillgodogöra mig de hoppingivande strofer som det könsöverskridande samtidsfenomenet Babsan hade för avsikt att ådagalägga i 2011 års Melodifestival.
20 sekunder in i låten råkade jag av misstag öppna ena ögat och den elegant formulerade och sarkastiskt kryddade drapa jag tänkt leverera som rimbloggsanalys försvann för mitt inre snabbare än Tomas Nordegren hinner säga "eeeeeeeeeeeehhhhhhh".....
Framför mig såg jag nämligen det rakt igenom utstuderade, falska, kommersiella och förljugna i hela framträdandet. All den äkthet och känsla av sann konst som låtens pampiga intro byggt upp i form av en momentan förväntan, fullständigt eroderade framför min blick.
En mer än medelålders man utklädd till rosafluffig blondin hastar runt på scen tätt åtföljd av några manliga dansare i en koreografi som After Dark skulle ha tröttnat på redan 1976.
I ett tafatt försök att kapitalisera på Sylvia Wrethammars liderliga Spanienhyllning från 70-talet släpper man ut Lars-Åke Wilhelmson i full frihet utan knähund men med samma bevisat dåliga smak och dessutom drillande sina stämband.
I vilket annat sammanhang som helst skulle hela uppträdandet ha avfärdats som spekulation, buskis eller genomruttet effektsökeri.
Då denna sorgliga bit av den svenska kulturen dock presenteras under vinjetten Melodifestivalen, tycks allt vara tillåtet. Då kan man utan att skämmas kosta på det hela med starka lampor, blänkande scengolv, avlönade (och kollektivanslutna) dansare, en kille som trycker igång playbackfunktionen, scenarbetare, scriptor, programledare, projektledare, senior eurovison song superior advisors, even more serious and senior swedish melody backpacker advisors, international jury injury eargasms directors och allt vad de nu heter i form av påhittade låtsastitlar skapade av Christer Björkman...
Tre miljoner förtappade själar avnjuter anrättningen och kvällspressen slår knut på sig själv i sin strävan att bäst bevaka evenemanget ur de allra mest inom- och utomkroppsliga synvinklar och vrår.
Konkurrerande tv-kanaler lägger sig som nedkissade pudlar på rygg och viftar förstrött på svansen medan de orubbligt fyller tablån med repiser av Cirkus Möller eller Mr Bean käkar kokos i ren självbevarelsedrift.
Jag vädjar istället till SVT att återgå till ett tidigare beprövat format, det är dags att ta ner Melodifestivalen på jorden igen, enbart sända programmet i radio och låta samtliga låtar framföras av en enda artist.
Hädanefter vill jag ha en Melodifestival enbart bestående av en blå filtkavaj, en akustisk gitarr och Lasse Berghagen framförande samtliga bidrag framför en knastrande, öppen eld i Akalla.
Först då tror jag att tävlingen kan ha en chans att återfå sin forna status, först då tror jag att fraser som
"en kylmontör som trampar på min tå
så groggad att han inte ens kan stå" kommer att kännas angelägna och trovärdiga.
Kommentarer
Trackback
