KULAN ÄR VÅR POLETT
en av oss måste vika
står här med min rival
våra chanser är lika
Älska eller dö
Snart ska valet bli lätt
Lady Antoinette
Oddsen fem emot ett
Bang! Du, ryska roulette
Nu finns ingen reträtt
Lady Antoinette
Kulan är vår polett
Bang! Du ryska roulette
Man kan lite lagom perplext undra vart Hadar Kronberg egentligen tog vägen?
1975 hade han ju allt.
En gripande dansbandsröst, en frisyr som såg ut som en JOFA-hjälm, hela familjen Glenmark bakom sig och dessutom Agnetha Fältskogs blåa satinbrallor från fjolårets Melodifestival tajt pressade mot grenen.
Ändå ratade schlagerpubliken hans bloddrypande kärleksuppgörelse i låten Lady Antoinette för att istället kora en verserad och hemvävd Lasse Berghagen till segrare. En barbröstad Björn Skifs blev i historisk belysning också en vinnare med sin klassiska popdänga Michelangelo.
Hadar Kronberg är det dock enbart en försumbar skara tv-tittare som minns.
Var någonstans fallerade det? Var det den uppenbara föresatsen att rida på ABBA:s oförlikneliga framgångar med sångtexter om äldre epokers fransoser som satte käppar i hjulet? Var svenska melodifestivaldiggare helt enkelt fed up på hela den där grejen med Frankrike, fältslag, giljotiner och pudrade peruker? Eller var det den sinnesjuka stölden av Fältskogs kungsblå mysbyxor som blev för mycket?
För inte kan det väl ha berott på den vederkvickande texten om en kärleksduell i gryningen? Den är nämligen kolossalt imponerande; hur ofta möter vi ord som "rival" och "reträtt" i nutidens schlagerlyrik?
Svaret är alltför sällan.
Så varför gick det som det gick?
Jag kan sätta en kula, eller en polett, på att det var sidenbrallorna..
DEN INRE RUSTEN
jag åker uppför kusten
Det får ta den tid det tar,
jag följer den inre rösten
Mina tankar spelar fritt,
jag minner mig tillbaka
Bilderna kommer förstås,
hästarna sliter sig loss..
Jag har Stockholm bakom min rygg,
slätten har jag passerat
Långtradarna kämpar på,
jag reser som planerat
På väg mot en ljusare trakt,
där jag vet att jag hör hemma
Bilen får glida fram,
bakom hästarnas damm..
Att Tomas Ledin är överilat fartglad kan nog ingen förneka. Redan 1982 fascinerades han av den hastighet med vilken hösten närmar sig efter en sommar. Enligt Ledin, som forskat i ämnet, går det som bekant "med vindens fart".
Sensmoralen i den låten; Sommaren är kort, var dock snarare att fånga dagen, att leva i nuet, unna sig ett par badtofflor av plast, äta en stilla glass och under ett parasoll läsa gårdagens blad.
Det är en helt annan och betydligt djärvare inställning till livet vi möter i Släpp hästarna fria som trots namnet inte alls avhandlar något hippologiskt spörsmål, utan snarare tar upp den kraft varmed en modern bil tar sig fram. Vi möter upphovsmannen i färd med att bryta upp från huvudstaden, något som ju längre texten rullar på utvecklar sig till en gastkramande roadmovie genom landets murriga skogar och lysrörsupplysta korvkiosker.
Det är en helt annan och betydligt djärvare inställning till livet vi möter i Släpp hästarna fria som trots namnet inte alls avhandlar något hippologiskt spörsmål, utan snarare tar upp den kraft varmed en modern bil tar sig fram. Vi möter upphovsmannen i färd med att bryta upp från huvudstaden, något som ju längre texten rullar på utvecklar sig till en gastkramande roadmovie genom landets murriga skogar och lysrörsupplysta korvkiosker.
Ledin har ett uppdrag, han vill fly bort, jagad av sin egen ångest sätter han sig i denna helvetesmaskin av metall, en grunka som vibrerar av kraft och potens, darrande av den ansenliga mängd hästkraft som bryskt mosats in under huven.
Ledin är på väg mot en ljusare trakt, dit han hör hemma. Möjligen kan det vara Sandviken som åsyftas. Som alltid när det rör sig om Ledins mystifika lyrik så fullproppad med bilder, antydningar, hänsyftningar och undertext, kan vi aldrig riktigt vara säkra på vad som egentligen menas.
Vi vet bara att han följer den inre rusten...jag menar rösten...
HELA VÄRLDEN ÄR EN ENDA KARUSELL
näst intill din själ
hörs en sång som
sommarens fågelkör
sången om en sorg
som nu har sagt farväl
om det stöd
du ger i allt jag gör
hela världen är en enda
karusell
där jag tar en sorgfri
härlig tur
dina glada skratt från
bittida till kväll
gör att glädjen flyr sin
forna bur
Du har gjort min gråa värld
till guld igen
du som tänder alla ljus för mig
du har gjort att livet ler mot mig igen
allt känns underbart, tack vare dig...
Genom åren har alltifrån säregna näverblåsare, oförbehållsamma sybehörsbiträden, tarvliga sumprunkare, flåshurtiga denisovaner och kräsna fagottister till vanliga, hederliga materialförvaltare i division sju, berörts i sitt innersta av Cool Candys musik.
Sorgligt nog tillhör jag inte dem.
Förvisso fick deras sällsamma 1800-talsepos Göta Kanal min musikaliska baguette att vibrera förnöjsamt, men jag måste samtidigt tillstå att ovanstående drapa; den excentriska Du har gjort min gråa värld till guld igen, inte på samma sätt fått några hörselmembran att oscillera av vällust.
Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på var någonstans det fallerar. Rimmen smygs in i texten men de finns där, trots allt.
Det hela är ett habilt hantverk, enligt utsago en cover på Eddy Arnold. Det är egentligen horribelt hur man ens kan föreställa sig att plocka upp en så här fulländad dansbandstext i ett forum som Rimbloggen. Det finns ju ingenting att anmärka på. Cool Candys förmedlar en positiv känsla av lycka och extas. Det enda, diminutiva skönhetsfelet är möjligen, jag menar rent eventuellt, sentensen att "glädjen flyr sin forna bur". Visserligen är jag väldigt liberal inför allehanda bildspråk i en sångtext men någonting inom mig får känslan av att textförfattaren jämställer ordet "glädje" med "burfågel".
Alla som någon gång haft oturen att äga en undulat som ständigt skriker och bajsar i sitt eget dricksvatten förstår med ens att detta påstående inte bara är jämförelsevis förljuget utan dessutom gravt felaktigt. Lycka är INTE en burgfågel, så mycket kan jag säga.
DEN SVARTE KURTISÖR
bland blad och bamburör
där sitter negern Sambo
den svarte kurtisör
han dränker sina sorger
uti en lemonad
och sjunger sen för flickan
denna lilla serenad
Tjo, faderittan
Hade skitikotta
tjo, faderullan
aj, så ke vajka
suddebuddevajka
arraburraintekantadoo
Um fudde skum kum
arrevarra hitto
arrevarra hitto
åka tåg (?)
Man hoppas för Arne Krusings del att han självmant anammat flagellantismens begärliga budskap, om inte kan jag med lätthet föreställa mig ett stort antal medborgare som gladeligen skulle piska skiten ur honom för att han 1969 gav livsluft åt en så här genomrutten och fördomsfull smörja.
Låten heter Sambo men handlar inte alls - som man kan förledas att tro - om någon modern boendeform, utan bygger istället fullständigt på den vidriga, västerländska uppfattningen att folk i Afrika skulle vara mindre värda på grundvalar av att de talar ett språk som erbjuder betydligt mer av uppfinningsrikedom, rytm och känsla än den förmodligen ganska tråkiga och intetsägande dialekt Krusing pratar - om han ens fortfarande är vid liv. Att döma av omslagsbilden till den sena 60-talsskivan ser han ut att vara i 70-årsåldern.
Denne dolikocefale kanalje beskriver en svart mans kärlekstörst men gör vad han kan för att inte på allvar penetrera ämnet, istället får vi en lapidarisk och rasistisk exposé över upphovsmannens egen oduglighet som lyriker. Att komma så långt som till att sätta verserna "um fudde skum kum" och "arrevarra hitto" på pränt är att göra det lätt för sig i tron att man skall röna lika stor framgång och erkännande som Povel Ramel, en artist som arbetat med texter utifrån samma onomatopoetiska tema. Skillnaden är dels att Ramel slår mot den västliga civlisationen och dels att hans känsla för kulturella värden befinner sig i en helt annan galax än vad Krusing törhända kan ens föreställa sig, om han blott för en stund skulle kunna slita sig från det påfrestande åtagandet att uppdaga vad som rimmar på "suddebuddevajka".
